Svenska sagokungar

Ingjald Illråde förenar Sverige genom förräderi.

Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat, i synnerhet för figurer tagna ur den fornnordiska sagalitteraturen.

Sagokungar blev först framträdande i svensk historieskrivning under 1600-talet, då historiker önskade föråldra den svenska historien och skapa en legitim historisk bas för stormaktstiden (1611–1721) och dess kungamakt. Med hänvisning till sagalitteraturen och andra källor hävdades ibland svenska regentlängder som sträckte sig tillbaka till syndafloden. Genom historikern Johannes Messenius (1579–1636) arbete populariserades den mytiska Ynglingaätten, ättlingar till Oden, som en förhistorisk svensk kungaätt. Sagokungstraditionen kom även att inbegripa den efterföljande mytiska Sköldungaätten, samt Björn Järnsidas ätt (vars sista representanter, Erik Segersälls ätt, är historiskt belagda sveakungar). Ibland har ytterligare en ätt, Fornjotska ätten, placerats innan Ynglingaätten.

Tolkningen av sagokungarna som historiska personer började kritiseras under 1700-talet men fick fortsatt stöd av vissa historiker under 1800- och 1900-talen. Idag behandlas sagokungar främst som medeltida literära figurer snarare än verkliga historiska regenter. Det är möjligt att sagorna åtminstone i vissa fall baserats på verkliga figurer men sanningshalten är svårbedömd. Den tidigaste kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll (regerade cirka 970–995).

Sagokungar i historieskrivningen

Medeltid fram till äldre vasatid

Olof Skötkonung (r. 995–1022) sågs under medeltiden som Sveriges första kung.

Medeltida svenska kungalängder räknar för det mesta Olof Skötkonung (regerade cirka 995–1022) som Sveriges första kung.[1] Olof Skötkonung ses än idag som den tidigaste regenten att med säkerhet ha härskat i både Svealand och Götaland och de tidigaste svenska mynten kommer från hans regeringstid.[2] Det fanns bevisligen kungar inom dagens Sverige innan Olof Skötkonung, men det rörde sig antagligen då om mindre maktområden och källmaterialet är betydligt svagare. Olof Skötkonungs far och företrädare, Erik Segersäll (regerade cirka 970–995), var en historisk person som regerade åtminstone i Mälardalen men många detaljer kring hans liv är mytiska.[2]

Innan 1600-talet var undervisning och diskussioner inom historia i Sverige för det mesta fokuserade på biblisk och antik historia. Det var först under stormaktstiden (1611–1721) som en nationell historieskrivning utvecklades på riktigt.[3] Ett litet antal historiska redogörelser med fokus på Sverige hade gjorts tidigare. Bland annat refererade den prosaiska krönikan (1450) och Ericus Olai (1470-talet) till medeltida berättelser om götarna, skrivna av Isidor av Sevilla och Jordanes.[4] På 1500-talet publicerade Olaus Petri (1493–1552) och Johannes Magnus (1488–1544) utarbetade krönikor om Sveriges historia, inklusive långa regentlängder med kungar före Olof Skötkonung.[4]

Johannes Magnus regentlängd, vilken publicerades i hans Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (1554) räknade 111 kungar innan Olof Skötkonung, med början efter syndafloden, och grundade sig i Isidor, Jordanes, Bibeln, Saxo Grammaticus, samt Historia Norvegiæ (och därigenom till viss del Ynglingasagan). Johannes Magnus verk mottogs med blandade känslor av Gustav Vasa (r. 1523–1560), i synnerhet eftersom Johannes Magnus delvis skrivit för att försvara katolicismen mot den dåvarande reformationen, medan kungen uttryckte en vilja att omarbeta delar av verket till en glorifierande svensk historia och Johannes Magnus version av historien var fortfarande aktuell en bit in på 1600-talet.[4] Gustav Vasas söner Erik XIV (r. 1560–1568) och Karl IX (r. 1604–1611) baserade sina höga regentnummer på påstådda kungar i Johannes Magnus regentlängd.[5][6]

Stormaktstiden

Johannes Messenius (1579–1636).

Svensk historieforskning i den fornnordiska sagalitteraturen började under 1600-talet till följd av en liknande utveckling i Danmark, där Kristian IV (r. 1588–1648) år 1622 hade uppmanat präster att samla gamla skrifter, skriva ner gamla berättelser och kartlägga runskrifter. Till en början var intresset främst språkligt då man önskade få en fylligare bild av det fornnordiska språket. Snart började historiker i Norden också se på materialet som möjliga källor till regionens äldre historia.[7] Sveriges position som en stormakt gjorde också att statsmakten blev intresserad av att genom historieskrivning etablera en stark historisk legitimitet.[8]

I Sverige var Johannes Messenius (1579–1636) en av de första med att se sagorna som en försummad källa till svensk historia. Messenius arbetade främst med Ynglingasagan, vars uppgifter han försökte förena med Johannes Magnus historia.[7] Ynglingasagan skrevs ner av den isländske Snorre Sturlasson på 1200-talet[9][10] och utgick från en äldre fornnordisk dikt, Ynglingatal, skriven någon gång mellan 900-talet och 1100-talet.[10] Enligt Ynglingasagan regerades Sveariket av den så kallade Ynglingaätten, ättlingar till Oden, fram tills dess att denna kungalinje fördrevs till Norge på 600-talet.[9][10]

Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) var först med att skriva svensk historia på svenska och använde till stor del sagorna som källmaterial.[11] Rudbecks svenska historia började vid världens skapelse[12] och han identifierade bland annat runalfabetet som världens äldsta alfabet, samt påstod att pyramiderna i Egypten hade inspirerats av högarna i Gamla Uppsala.[13] Genom att framställa Sveriges, och de svenska kungarnas, historia så antik som möjligt var syftet att ge både den samtida politiken och de samtida kungarna en legitim historisk bas, samt att glorifiera Sverige och inspirera patriotism.[14]

1700-talet och framåt

Birger Nerman (1888–1971).

Redan under 1700-talet framförde vissa historiker kritik mot att acceptera sagorna som historiska källor. Historiker som Erik Benzelius den yngre (1675–1743) och August Ludwig von Schlözer (1735–1809) menade att sagorna låg allt för sent i tiden i förhållande till vad de beskrev för att vara pålitliga. Schlözer var även skeptisk eftersom de överlevande texterna skrivits av kristna män på annan plats än vart de utspelade sig och skrev ej något om Sverige innan 800-talet.[15]

Trots återkommande skepticism fortsatte i synnerhet Ynglingaätten att tas upp i svensk historieskrivning under 1800- och 1900-talet. Under det tidiga 1900-talet, då historieskrivning till hög grad präglades av nationalism, kunde en påstådd antik historia användas för att stödja en kulturell samt etnisk kontinuitet sedan urminnes tider. Eftersom den förkristna tiden inte sågs som särskilt politiskt laddad kunde berättelser därifrån även utnyttjas för nationellt identitetsbyggande.[16] Arkeologen Birger Nerman (1888–1971) var en stark förespråkare för de isländska sagorna och bedrev utgrävningar i försök att hitta kopplingar till det riktiga arkeologiska källmaterialet. På 1910-talet försökte Nerman identifiera ett antal Ynglingakungar med de olika högarna i Gamla Uppsala och i sina böcker på 1920- och 1940-talet hävdade han att större delen av Ynglingaätten, åtminstone från 400-talet och framåt, hade varit historiska kungar.[16] En sen förkämpe för Ynglingaättens historicitet var Åke Ohlmarks (1911–1984), som började sin svenska regentlängd på 200-talet med Ynglingaättens Visbur.[17]

Historiker ser idag[när?] i regel inte de isländska sagorna och deras kungalängder som pålitliga historiska källor för den förkristna tiden,[6][10][18] detta eftersom de inte påstås uppfylla moderna källkritiska krav i form av närhets-, tendens- och beroendekritik.[18] Enligt Lars O. Lagerqvist och Nils Åberg 1995 bör sagokungarna ses som "en blandning av fakta och (för det mesta) fiktion".[19] Birgit Sawyer föreslog år 2010 möjligheten att hela Ynglingaätten var påhittad under medeltiden för att ge Norges kungar ett ärorikt ursprung och anspråk på närliggande landområden.[20] Dick Harrison skrev 2017 att "det är fullt möjligt att en och annan ynglingakung har existerat" men att det dåliga källmaterialet gör det omöjligt att veta något säkert, samt att sagokungarna bör behandlas som figurer ur medeltidens litteraturhistoria snarare än riktiga politiska figurer från järnåldern.[10]

Fornjotska ätten

Hlär (Ägir) och hans fru Ran.

Fornjot[21] (alternativt Fornjoter[22]) är en av jättarna i nordisk mytologi. Sagan Om Fornjot och hans ättmän räknar ner Fornjots påstådda ättlingar ner till historisk tid. Med hänvisning till denna saga identifierade vissa historiker Fornjot och hans ätt som de första svenska regenterna.[21] Ett antal 1700-tals historiker, däribland Sven Lagerbring (1707–1787) och Olof von Dalin (1708–1763), trodde fullt ut på Fornjot och hans ättlingar som historiska svenska regenter.[22]

Ätten benämndes som den Fornjotska[21] eller Fornjoterska ätten[22] och placerades som den tidigaste svenska kungaätten, innan Ynglingaätten.[21] På grund av det begränsade källmaterialet utgjorde den Fornjotska ätten aldrig mer än en grupp namn, som ansågs vara del av en saga eller ramsa som har med naturkrafterna eller vädret att göra.[22] Kungarna fortsatte att inkluderas i vissa historieböcker så sent som på 1800-talet,[22] fram tills att ätten "återförvisades till mytens område" av Erik Gustaf Geijer (1783–1847).[21]

Den Fornjotska ätten sades börja med Fornjot, som efterföljdes av sina tre söner Hlär, Kare och Loge, i tur och ordning. Efter Loge följde kungarna Froste (också kallad Jokul), Snär den gamle, Thor, Gore, Nore, Heiter, Beiter, Gylfe och till sist Glamr, som ibland exkluderats.[22][23] Enligt Ynglingasagan var Gylfe den direkta företrädaren till Oden.[24] En uppgörelse mellan Gylfe och Oden användes som motiv på ett dryckeshorn av Karl XIV Johan (regent 1818–1844).[25]

Ynglingaätten

Ynglingaättens början

Odens ankomst till Sverige och möte med Gylfe.

Den ursprungliga uppräkningen av Ynglingaätten i Ynglingatal har överlevt i fyra medeltida versioner: Ynglingasagan (1200-tal),[24] Historia Norvegiæ (1100-tal),[26] Íslendingabók (1100-tal),[27] och Hversu Noregr byggðist (1300-tal).[28] De fyra texterna ger i stort sett samma kungalängd och genealogi, men skiljer sig något i ättens början. Ynglingasagan börjar med Odens ankomst till Sverige, då Gylfe sägs ha regerat, och följer sedan en kungalinje som etableras av Njord, som beskrivs som en av Odens följare och en tempelpräst.[24] Njords son Yngve-Frej bygger Gamla Uppsala och det är från hans namn som benämningen "Ynglingar" för ätten kommer.[24]

Både Historia Norvegiæ och Íslendingabók identifierar Njords far som Yngve (inte att förväxla med Yngve-Frej).[26][27] Historia Norvegiæ kallar denna Yngve för den första sveakungen och nämner inte Oden eller Gylfe.[26] Íslendingabók ger Njord epitetet Svíakonungr och hans far Yngve epitetet Tyrkjakonungr.[27] Hversu Noregr byggðist kallar istället Njords far för Frej (inte heller att förväxla med Yngve-Frej), som identifieras som en son till Oden. Vidare beskrivs Oden som son till Bor och sonson till Bure, som härskade i Tyrklandi.[28]

Ynglingakungar i Uppsala

Yngve-Frej bygger Gamla Uppsala.
Agne Skjalfarbonde blir upphängd i ett träd.
Alf dödar sin bror Yngve.

Listan nedan presenterar Ynglingaättens kungalinje i Ynglingasagan, från och med Yngve-Frej:[24]

NrNamnKommentarer
1Yngve-FrejKallas för både Yngve och Frej. Bygger Gamla Uppsala.
2FjölnerSon till Yngve-Frej.
3SvegderSon till Fjölner.
4VanlandeSon till Svegder.
5VisburSon till Vanlande.
6DomaldeSon till Visbur.
7DomarSon till Domalde.
8DyggveSon till Domar.
9Dag den viseSon till Dyggve.
10Agne SkjalfarbondeSon till Dag.
11, 12Erik och AlrikSöner till Agne som slår ihjäl varandra i kamp om kungamakten.
13, 14Alf och YngveSöner till Alrik som slår ihjäl varandra i kamp om kungamakten.
15HugleikSon till Alf. Hugleik dödas av sjökungen Hake Hednasson, som sedan härskar i sveariket.
16, 17Jörund och ErikSöner till Yngve. Jörund och Erik strider med Hake om kungamakten (under vilket Erik stupar) och Jörund segrar.
18Aun den gamleSon till Jörund. Förlorar två gånger makten, först till Halvdan och sedan till Åle, vilka båda regerar i 20 år.
19Egil TunnadolgSon till Aun.
20Ottar VendelkråkaSon till Egil.
21Adils den mäktigeSon till Ottar.
22ÖstenSon till Adils. Dödas av Sölve som sedan har makten i sveariket i många år.
23YngvarSon till Östen. Kung efter Sölves död.
24Bröt-AnundSon till Yngvar.
25Ingjald IllrådeSon till Bröt-Anund. Dödas av Ivar Vidfamne. Ingjalds son Olof Trätälja flyr till Norge.

Sköldungaätten

Harald Hildetand i Bråvallaslaget.

Enligt Ynglingasagan och en rad andra isländska sagor efterträds Ingjald Illråde av Ivar Vidfamne, som erövrar Sverige.[29] Ivar Vidfamne och hans efterträdare sägs tillhöra den danska Sköldungaätten,[29] vilken i bland annat Hversu Noregr byggðist precis som Ynglingaätten framställs som ättlingar till Oden (genom Odens son Skjold).[28]

Kungliga ättertal

Kungliga ättertal, ett tillägg i Hervors saga (1200-tal) räknar upp Ivar Vidfamne och hans efterträdare på detta sätt:[30]

NrNamnKommentarer
1Ivar VidfamneUrsprungligen kung i Skåne. Erövrar Sverige, Danmark och många andra områden.
2Harald HildetandSon till Valdar, underkung över Danmark, och Alfhild (en dotter till Ivar Vidfamne).
3Östen BeliSon till Harald Hildetand.

Enligt Kungliga ättertal ärvs den danska tronen efter Valdar av Randver, bror till Harald Hildetand (och dotterson till Ivar Vidfamne). Randvers son och efterträdare Sigurd Ring besegrar och dödar Harald i Bråvallaslaget. Den danska tronen ärvs senare av Sigurds son Ragnar Lodbrok, vars söner besegrar Östen och erövrar Sverige. Efter Ragnars död blir hans son Björn Järnsida kung i Sveariket.[30]

Sagobrottstycken om några fornkungar

Vissa andra sagor, till exempel Sagobrottstycken om några fornkonungar i Dana- och Sveaväldet, skiljer sig något i kungarna som efterträder Ivar och deras släktband. Sagobrottstycken ger följande regentlängd:[31]

NrNamnKommentarer
1Ivar VidfamneUrsprungligen kung i Skåne. Erövrar Sverige, Danmark och många andra områden.
2Harald HildetandSon till Hrörek, underkung i Lejre, och Aud (en dotter till Ivar Vidfamne).
3Sigurd RingKusin till Harald. Utnämns av Harald i dennes äldre dagar till sveakung. Besegrar Harald i Bråvallaslaget och blir även kung i Danmark.
4Ragnar LodbrokSon till Sigurd Ring.

I Hversu Noregr byggðist är Sigurd Ring son till Randver, likt i Kungliga ättertal, och Randver sägs precis som Harald Hildetand vara son till Ivar Vidfamnes dotter Aud.[28]

Björn Järnsidas ätt

Ragnar Lodbroks död.

Efter Ragnar Lodbroks tid är i sagotraditionen Björn Järnsida, Ragnars son, kung i sveariket. Listan nedan presenterar Björn Järnsida och hans efterträdare enligt en genealogi i Langfeðgatal (1200-tal).[32] Samma kungar, med samma släktband, räknas även upp i Kungliga ättertal.[30]

NrNamnKommentarer
1Björn JärnsidaSon till Ragnar Lodbrok.
2Erik BjörnssonSon till Björn Järnsida.
3Erik RefilssonSon till Refil, en son till Björn Järnsida.
4, 5Anund Uppsale och Björn på HögenSöner till Erik Björnsson.
6Erik AnundssonSon till Anund Uppsale.
7Björn ErikssonSon till Erik Anundsson
8, 9Erik Segersäll och Olof BjörnssonSöner till Björn Eriksson. Erik Segersäll är historiskt belagd (r. ca. 970–995).
10Olof SkötkonungSon till Erik Segersäll. Historiskt belagd (r. ca. 995–1022).
11Anund JakobSon till Olof Skötkonung. Historiskt belagd (r. ca. 1022–1050).
12Emund den gamleSon till Olof Skötkonung. Historiskt belagd (r. ca. 1050–1060).

Vita Anskarii och Adam av Bremen

Biskopen Ansgar predikar i Sverige.

Vita Anskarii är en berättelse om biskopen Ansgars liv och en samtida källa från 800-talet. Ansgar genomförde under 800-talet två expeditioner till Birka. Vita Anskarii nämner i samband med detta namn och några detaljer kring ett antal sveakungar.[2] År 829[33] välkomnades Ansgar i Birka av kungen Bern (Björn). Samtidigt som Ansgars besök försökte en avsatt kung, Anoundus (Anund) att återta makten.[33][34] Försök har gjorts att identifiera Ansgars Bern och Anoundus med sagornas Anund Uppsale och Björn på Högen.[35] Sagokungarna beskrev dock dessa kungar som samregenter medan Vita Anskarii beskriver dem som rivaler.[35] År 852 reste Ansgar till Birka igen och mötte en ny kung, Oleph (Olof),[36] som ej nämns i sagorna.[källa behövs]

På 1000-talet skrev historikern Adam av Bremen Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, där han bland annat nämner några sveakungar från 900-talet. Enligt Adam av Bremen var Ring en sveakung samtida med biskopen Unni (916–936). Ring beskrivs som härskare tillsammans med sina två söner, Emund och Erik.[37] Adam av Bremen påstod sig också ha talat med den danske kungen Sven Tveskägg och genom honom bekräftat att Rings företrädare på tronen inkluderade "Anund, Björn, Olof, vilka står omnämnda i St. Ansgars Gesta, och andra".[37] Utan att beskriva deras släktband med varandra nämner Adam av Bremen också två ytterligare sveakungar, Emund Eriksson, samtida med Harald Blåtand i Danmark (958–985),[38] och Emunds efterträdare, Erik Segersäll.[39] Adam av Bremens mer samtida uppgifter är svårförenliga med kungalinjen från sagorna.[40]

Se även

Referenser

  1. ^ Sävborg 2015, sid. 204–205.
  2. ^ [a b c] Harrison 2017b.
  3. ^ Wallette 2004, sid. 55.
  4. ^ [a b c] Wallette 2004, sid. 56–58.
  5. ^ Persson & Oldrup 2010, sid. 76–77.
  6. ^ [a b] Lagerqvist & Åberg 1995, sid. 5.
  7. ^ [a b] Wallette 2004, sid. 85–87.
  8. ^ Wallette 2004, sid. 59.
  9. ^ [a b] Edquist 2012, sid. 15.
  10. ^ [a b c d e] Harrison 2017a.
  11. ^ Wallette 2004, sid. 44, 59.
  12. ^ Wallette 2004, sid. 51.
  13. ^ Wallette 2004, sid. 127.
  14. ^ Wallette 2004, sid. 174.
  15. ^ Wallette 2004, sid. 105–106.
  16. ^ [a b] Edquist 2012, sid. 32, 44.
  17. ^ Ohlmarks 1956, sid. 3.
  18. ^ [a b] Sawyer 2010, sid. 34.
  19. ^ Lagerqvist & Åberg 1995, sid. 9.
  20. ^ Sawyer 2010, sid. 41.
  21. ^ [a b c d e] Wisén 1908.
  22. ^ [a b c d e f] Henrikson 2013.
  23. ^ Truhart 1986, sid. 2846.
  24. ^ [a b c d e] Ynglingasagan.
  25. ^ Sandberg 2018.
  26. ^ [a b c] Kunin & 2001 12.
  27. ^ [a b c] Íslendingabók.
  28. ^ [a b c d] Hversu Noregr byggðist.
  29. ^ [a b] Kacani 2015, sid. 19–20.
  30. ^ [a b c] Hervors saga.
  31. ^ Sögubrot.
  32. ^ Sävborg 2015, sid. 207.
  33. ^ [a b] Peterson 2016, sid. 166.
  34. ^ Jakobsson 2020, sid. 11–12.
  35. ^ [a b] Lindqvist 1920.
  36. ^ Blomkvist, Brink & Lindkvist 2007, sid. 177.
  37. ^ [a b] Tschan 2002, sid. 52.
  38. ^ Tschan 2002, sid. 70.
  39. ^ Tschan 2002, sid. 75.
  40. ^ Sävborg 2015, sid. 212.

Böcker och publikationer

Artiklar

Sagor

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Konung Harald Hildetand faller i Bråvalla slag by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Konung Harald Wildetand [sic] faller i Bråvalla slag (år 740 e. Chr.)", according to the source page, though the W in Wildetand probably is a typo of an H. Etching by Hugo Hamilton, depicting Harald Wartooth falling in the Battle of Bråvalla. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Konung Alf dödar konung Yngve by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Konung Alf dödar konung Yngve, af svartsjuka, och faller sjelf för sin broders svärd", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depticting Alf and Yngve slaying eachother. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Yngve Frey bygger Gamla Upsala tempel by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Yngve Frey bygger Gamla Upsala tempel", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depicting Yngvi-Freyr building the Uppsala temple. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Konung Ingjald Illråda bränner upp 6 Fylkiskonungar by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Konung Ingjald Illråda bränner upp 6 Fylkiskonungar", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depicting the burning of six county kings of Sweden around the 7th century. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Ragnar Lodbrok död.jpg
Ragnar Lodbroks dod by Hugo Hamilton (1830)
Johannes Messenius.jpg
Portrait of Johannes Messenius
Ansgarius predikar Christna läran i Sverige by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Ansgarius predikar Christna läran i Sverige", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depticting the Archbishop of Hamburg-Bremen Ansgar the preaching Christianity to the heathen Swedes. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Odens ankomst till Sverige och förening med Gylfe by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Odens ankomst till Sverige och förening med Gylfe (omkring 100 år f. Chr.)", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depicting the meeting between Gylfi and Odin. Original image size approximately 17 x 22 cm.
Birger Nerman.jpg
Birger Nerman, Rootsi arheoloog ja saagauurija
Ögir und Ran by F. W. Heine.jpg
Captioned as "Ögir und Ran". Under sea, Ægir sits and rests his arm on a stone, while his wife Rán pulls on rope connected to an anchor. Mermaids lounge in the background.
Olaf Scotking of Sweden coin c 1030.jpg
King Olaf Scotking of Sweden (Olov Skötkonung), as depicted on a coin of his
Konung Agne blir om natten upphängd i ett träd by Hugo Hamilton.jpg
Captioned as "Konung Agne blir om natten upphängd i ett träd av Skjalf och hennes medfångne Finnar", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depticting the king Agne being hanged by his wife Skjalf. Original image size approximately 17 x 22 cm.