Svenska insatsen i Afghanistan

Svenska Kontingenten Afghanistan (ISAF)
Information
Datum	2002–2021
Land	Sverige
Lojalitet	FN, Nato
Del av	Försvarsmakten

Svenska insatsen i Afghanistan var Sveriges bidrag till de internationella militära insatsstyrkorna ISAF och Resolute Support Mission i Afghanistankriget (2001–2021). Insatsen pågick från år 2002; till en början som en underrättelseenhet. Kontingentens personalstyrka uppgick i februari 2010 till cirka 500 soldater.^[1] För att slutligen avslutas 2021. Förbandet har varit grupperat på Camp Northern Lights i sydöstra hörnet av staden Mazar-e Sharif. Från sommaren 2014 (FS 27) förlades förbandet på Camp Marmal, öster om Mazar-e Sharif.

Totalt fem svenska soldater har stupat under insatsen.

Försvarsmakten redovisar inte hur många afghaner som fallit offer för den svenska insatsen. Det har dock framkommit att svenskar dödat minst tjugo afghaner.^[2]

Den 11 december 2010 inträffade bombdåden i Stockholm 2010. I ett brev angav bombaren svenska folkets tystnad inför att svenska soldater deltar i Afghanistan som ett av motiven till terrordådet.^[3]

Den svenska insatsen i Afghanistan avslutades i med att de sista trupperna (FS40) återvände till Sverige den 25 maj 2021.

I början bestod Sveriges bidrag av en underrättelseenhet, senare övergick bidraget i en enhet för civilmilitär samverkan (CIMIC, Civil Military Cooperation) ^[1] som verkade kring Kabul och var förlagd på den multinationella Camp Warehouse. Våren 2004 avvecklade Sverige CIMIC-bidraget och bidrog istället med personal till brittisk-ledda PRT (Provincial Reconstruction Team) i olika områden.^[1] Våren 2004 bidrog Sverige med 9st Flygplatsbrandmän till den multinationella brandstyrkan på Kabuls flygplats, denna styrka kallades för FS07 "ny" eller KAIA 01. Den första september 2005 uppgick det svenska truppbidraget till 94 soldater.^[4] Under hösten 2005 beslutade riksdagen att förbandet skulle utökas till 200 personer under två år, och att styrkan får uppgå till maximalt 375 personer.^[5]

Den 15 mars 2006 övertog Sverige ansvaret för PRT Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan från Storbritannien. I samband med detta invigdes även Camp Northern Lights, som är det svenska högkvarteret, och den svenska styrkan utökades till 273 soldater, av dessa var dock endast ett 30-tal insatsberedda skyttesoldater.^[6] PRT Mazar-e-Sharif är en del av Regional Command North - RC(N), som leds av Tyskland.

Den 13 november 2008 beslutade regeringen att förstärka den svenska militära närvaron i Afghanistan med bland annat transportflyg, sjukvårdshelikoptrar och fler utbildnings- och samverkansgrupper. Den svenska styrkan i Afghanistan beräknas under 2009 utökas till cirka 500 soldater jämfört 373 i november 2008. I beslutet har regeringen också möjlighet att för oförutsedda händelser öka den svenska militära insatsen i Afghanistan till 855 soldater mot den tidigare gränsen på 600 soldater.^[7]

Enligt professor Wilhelm Agrell ändrade ISAF hösten 2009 sin strategi på amerikanskt kommando och uppdraget övergick från att vara en fredsbevarande operation till upprorsbekämpning, alltså en väpnad operation. Nederländerna, Kanada och Frankrike drog sig ur. Agrell kritiserade 2013 den svenska regeringen för att inte ha kommunicerat ändringen till varken till medborgarna eller till riksdagen.^[8] Jan Willem Honig och Ilmari Käihkö har ifrågasatt Agrells uppfattning och argumenterat att ändringen i uppdraget och svenska styrkors agerande inte kan direkt spåras till den nya amerikanska strategin.^[9]

Den 1 november 2010 presenterades en överenskommelse på nio punkter mellan den borgerliga regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om den svenska insatsen i Afghanistan.^[10] I överenskommelsen fastställs som ambition att svensk militär inte längre ska ha några stridande uppgifter senast vid utgången av 2014. Istället ska då de afghanska säkerhetsstyrkorna ska kunna leda och genomföra operationer i alla provinser.^[10] Detta ska ske genom en "successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser".^[10] Vidare fastslås att Sverige även efter ett överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar fortsatt ska ha ett "åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan".^[10]

I april 2011 invigdes även Camp Monitor i Sheberghan, som är framskjuten grupperingsplats för ett skyttekompani. Den 29 december 2011 överlämnades säkerhetsansvaret över provinsen Samangan till Afghanistan. Säkerhetsansvaret över de tre andra provinserna som Sverige varit verksamma i, kommer även de lämnas över till Afghanistan. Överlämnandet är ett led av det svenska tillbakadragandet från Afghanistan.^[11]

Kostnaden för den svenska militära insatsen i Afghanistan till och med 2014 beräknades i en statlig utredning (2017) till mellan 11,1 och 20,9 miljarder kronor.^[12] 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats.^[13] Utredningen konstaterade att de svenska insatserna inte hade lyckats bidra till hållbar säkerhet men däremot haft en positiv inverkan på Försvarsmaktens utveckling.^[12]

I och med den 27:e svenska kontingenten (FS 27) under 2014 övergick fokus på rådge de afghanska säkerhetsstyrkorna. Insatsen ändrades snabbt genom att ISAF avslutades den 31 december 2014 och övergick till Resolute Support Mission (RSM) den 1 januari 2015, där det svenska bidraget består av drygt 30 personer; huvuddelen officerare och rådgivare åt de afghanska säkerhetsstyrkorna omkring Mazar-e-Sharif. Anslaget för denna mindre styrka var fram till 2017 433 miljoner kronor.^[12] I april 2021 fattades beslut om att avsluta den svenska närvaron och den NATO-ledda insats där den svenska styrkan ingick.^[14]

Endast två personer har tjänstgjort två gånger i befattningen som chef för den svenska styrkan i Afghanistan, Överste Torbjörn Larsson och Överste Jarmo Koski. Överste Torbjörn Larsson var chef för FS 14 och FS 23. Efter insatsen FS 23 tillträdde Larsson som chef för EU:s beredskapsstyrka Nordic Battlegroup 15.

Ett smärre missnöje fanns periodvis bland de svenska soldaterna i Afghanistan. En av anledningarna var att högkvarteret inte var färdigbyggt 2006 när den stora trupputökningen skedde. Uppförandet av campen var kraftigt försenat, vilket bland annat begränsade personalens möjligheter till hygien eftersom duschar, toaletter, rinnande vatten och kök under en tid saknades i tillräcklig omfattning.^[15] I slutet av oktober 2007 övertog Försvarsmakten driften av campen.^[16]

En annan källa till smärre missnöjesyttringar var soldaternas brist på bepansrade fordon. Den svenska styrkan förfogade under hösten 2008 över ett tiotal bepansrade Patgb 203A samt Mercedes Geländewagen, men främst förflyttade man sig i ett sjuttiotal^[17] obepansrade fordon av typen Toyota Landcruiser. Efter att två soldater stupat i ett bombattentat mot den typen av fordon utrustades en fjärdedel av fordonen med keramiskt splitterskydd i golv och sidor samt skottsäkra rutor. De flesta fick dock enbart en duk av kevlar som ger ett visst skydd mot handeldvapen, men ett begränsat skydd mot vägbomber och andra hot.^[18][19] Efter kritiken beslutade chefen för arméns taktiska stab, generalmajor Berndt Grundevik, att två sjukvårdsutrustade fordon av typ pansarterrängbil 203, samt sannolikt ytterligare ett eller två lite lättare bepansrade fordon skulle levereras.^[20] Grundevik ville även sända ned Stridsfordon 90 samt terrängbil 16. Ett slutgiltigt beslut av överbefälhavaren Håkan Syrén dröjde,^[21] men i april 2009 skickades 12 terrängbil 16 ned^[17] och den 5 maj skickades det första av totalt fyra stycken Stridsfordon 90 från Sverige till Afghanistan. Fordonet flögs med ett flygplan av typen IL-76 från Sverige via Ankara i Turkiet.^[22] I slutet av maj hade alla fyra fordon kommit fram till Afghanistan, provkörts och provskjutits.^[23]

Flera opinionsundersökningar har gjorts för att undersöka svenska folkets inställning till insatsen i Afghanistan. På uppdrag av SVT gjorde Sifo mellan den 10 och 13 augusti 2009 telefonintervjuer med 1000 svenskar, då man frågade om det var rätt att Sverige bidrog med truppinsats i Afghanistan. Undersökningen visade att 42 procent ansåg att det var rätt, 39 procent att det var fel, medan 19 procent var tveksamma.^[24]

I slutet av 2009 visade en annan Sifo-undersökning, denna gång på uppdrag av tidningen Riksdag & departement att endast 32 procent var för, och 59 procent emot trupp i Afghanistan.^[25] Den 8 februari 2010, dagen efter två svenska officerare dödats i Afghanistan, genomförde Sifo ytterligare en telefonundersökning bland 1000 svenskar, denna gång på uppdrag av tidningen Aftonbladet. Denna gång ansåg 46 procent av de svarande att det var rätt att Sverige bidrar med trupp i Afghanistan, medan 35 procent tycker att det är fel och 19 procent är tveksamma.^[26]

Bland andra Jan Myrdal har under krigets gång hävdat att de svenska trupperna är att räkna som legosoldater, och att motståndet i Afghanistan har moralisk och laglig rätt att bekämpa trupperna, oavsett dess nationalitet.^{[27][28][29][30]}

Även tidigare socialdemokratiske försvarsministern Thage G. Peterson motsätter sig Sveriges del i kriget och har deltagit i föreningen Afghanistansolidaritets mötesturnéer mot kriget.

Efter att två svenska soldater stupat i Afghanistan visade tidningen Aftonbladet tydligt att den var emot insatsen. Tidningen skrev i flera ledare och kolumner att Sverige är ett krigförande land i Afghanistan, och bör lämna landet.^[31][32][33]

Det svenska truppbidraget till insatsen i Afghanistan har tilldelats förbandskoden FS efter att ISAF inledningsvis var tänkt att heta Follow-on Security Assistance Force, förkortat FOSAF. I samband med detta gavs det svenska truppbidraget förbandskoden FS, med betydelsen Fortsättningsstyrka. Beteckningen har fortsatt efter 2015 trots att ISAF insatsen är avklarad.^[68][69]

• International Security Assistance Force
• Utlandsstyrkans insatser under 2000-talet
• Svenska utlandsstyrkan
• Resolute Support Mission
• Sveriges ambassad i Kabul

• Försvarsmakten FS10 (2006). FS 10 minnesbok : en bok för att minnas vad vi gjorde, såg, hörde, medverkade i och bidrog till i Afghanistan oktober 2005 - maj 2006. Stockholm :Försvarsmakten. Libris 10288949 
• Försvarsmakten FS11 (2006). Minnesbok FS11 : Afghanistan, februari-oktober 2006. Växjö: Davidsons tr.. Libris 10517179 
• Försvarsmakten FS12 (2007). FS 12 i Afghanistan : [2006-2007]. Libris 11228554 
• Vamstad, Pelle (red) (2009). Fredsstyrkan : boken om FS13:s insats i Afghanistan. Stockholm :Försvarsmakten. Libris 11595832. ISBN 978-91-633-2748-3 
• Försvarsmakten FS14 (2009). Minnesbok FS14 : Afghanistan, oktober-maj 2007/2008. Huskvarna :NRS Tryckeri. Libris 11456677 
• Försvarsmakten FS15 (2009). Minnesbok FS15 : Afghanistan, april-december 2008. Stockholm: Försvarsmakten. Libris 11488522 
• Försvarsmakten FS16 (2010). Minnesbok FS16 : Svenska kontingenten i Afghanistan, nov 2008 - maj 2009. Stockholm: Försvarsmakten. Libris 12102434 
• Försvarsmakten FS17 (2010). FS 17 2009. Stockholm: Försvarsmakten. Libris 11905285 
• Försvarsmakten FS18 (2010). Minnesbok FS18 : Afghanistan, november 2009 - juni 2010. Stockholm: Försvarsmakten. Libris 12075788 
• Försvarsmakten FS20 (2011). FS20. Stockholm: Försvarsmakten. Libris 12429754 
• Honig, Jan Willem och Ilmari Käihkö (2014). “The Likely Lads: The Joint Swedish-Finnish Provincial Reconstruction Team in Mazar-e Sharif”. I Chiari, Bernard. From Venus to Mars? Provincial Reconstruction Teams and the European Military Experience in Afghanistan, 2001-2014. Freiburg i. Br., Berlin, Wien: Rombach. Libris http://libris.kb.se/bib/17021799

• Johnsson, Magnus (2017). Strategic colonels. The discretion of Swedish Force Commanders in Afghanistan 2006–2013. Uppsala: Uppsala universitet. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087418/FULLTEXT01.pdf .

• Wikimedia Commons har media som rör Svenska insatsen i Afghanistan.
• Försvarsmaktens Internationella insatser i Afghanistan – Isaf