Svenska folkpartiet
| Svenska folkpartiet i Finland Suomen ruotsalainen kansanpuolue | |
 | |
| Förkortning | SFP, RKP |
|---|---|
| Land |  Finland |
| Partiordförande | Anna-Maja Henriksson |
| Partisekreterare | Fredrik Guseff |
| Gruppledare | Otto Andersson |
| Grundat | 1906 |
| Huvudkontor | Simonsgatan 8 A (PB 430) 00101, Helsingfors |
| Politisk ideologi | Liberalism Svenska minoritetsrättigheter |
| Politisk position | Center |
| Internationellt samarbetsorgan | Liberala internationalen |
| Nordiskt samarbetsorgan | Mittengruppen |
| Europeiskt samarbetsorgan | Alliansen liberaler och demokrater för Europa |
| Politisk grupp i Europaparlamentet | RE-gruppen |
| Ungdomsförbund | Svensk Ungdom |
| Studentförbund | Liberala Studerande LSK |
| Kvinnoförbund | Svenska Kvinnoförbundet |
| Riksdagen | |
| Mandat | 9 / 200 |
| Europaparlamentet | |
| Mandat | 1 / 14 |
| Kommunfullmäktige | |
| Mandat | 463 / 8 859 |
| Webbplats | |
| www | |
| Finlands politik Politiska partier Val | |
Svenska folkpartiet i Finland (SFP), på finska Suomen ruotsalainen kansanpuolue (RKP), är ett politiskt parti i Finland. Partiledare sedan 2016 är Anna-Maja Henriksson. Partiet ingick 2019-2023 i Sanna Marins fempartiregering och ingår sedan 2023 i Petteri Orpos fyrpartiregering.
Svenska folkpartiet är ett allmänborgerligt (enligt partiprogrammet frisinnat) parti som ser som sin främsta uppgift att tillvarata den finlandssvenska befolkningens rättigheter och intressen i Finland. Partiets ungdomsförbund heter Svensk Ungdom, dess kvinnoförbund heter Svenska Kvinnoförbundet och dess seniorförbund Svenska Seniorer i Finland.
I Europaparlamentet har Svenska folkpartiet för närvarande en ledamot, Nils Torvalds, som ingår i Gruppen Renew Europe.
Historik
Partiet grundades i maj 1906 vid ett möte i Nyländska nationshuset i Helsingfors där partiets föregångare Svenska partiet höll partimöte. Där beslöts att Svenska partiet, som tidigare hade varit ett svenskt kulturförbund, skulle ombildas till ett svensksinnat politiskt parti. Initiativet till det nya partiet togs av politikern Axel Lille (1848-1921). Orsaken till denna ombildning av partiet var övergången från den gamla ståndslantdagen till enkammarlantdag i Finland. Axel Lille blev det nya partiets första ordförande och han efterträddes av Eric von Rettig år 1917, som kom att leda partiet under de följande två decennierna.
1907 ritade Alex Federley en valaffisch för Svenska folkpartiet inför det första valet till enkammarlantdagen. Affischen innehöll bilden ”Mannen med flaggan”, som sedan kom att bli ett partiemblem för Svenska folkpartiet i över 50 år.[1]
Partiet stödde självständighetsförklaringen 1917 och idén att Finland skulle vara en monarki 1918. När landet trots allt blev republik, stödde partiet i det första presidentvalet (presidentvalet i Finland 1919) liksom Samlingspartiet valet av den politiskt obundne dittillsvarande riksföreståndaren Gustaf Mannerheim, men denne förlorade valet till vänsterkandidaten K. J. Ståhlberg. Partiet utvecklades därefter till ett ideologiskt brett borgerligt parti med såväl konservativa som liberala inslag som accepterade den republikanska grundlagen (1919 års regeringsform) och som också kunde samarbeta med Socialdemokraterna, inte minst som de senare på 1920- och '30-talen ofta hade en mer försonande inställning i språkfrågan än de fennomanskt sinnade elementen inom Samlingspartiet, Framstegspartiet och Agrarförbundet. De hårda inställningarna i språkfrågan kom i mycket att biläggas till följd av borgfreden under vinterkriget och fortsättningskriget.
Partiet var i regeringsställning oavbrutet 1979–2015, med en eller två ministerposter, i samarbete med samtliga finska partier som bildat koalitionsregering sedan dess. Svenska folkpartiets minister har förutom sin ministerportfölj ofta också skött uppgiften som nordisk samarbetsminister.
Partiet medverkade i Sanna Marins regering 2019–2023, och innehade två ministerposter. Som minister fungerade partiordförande Anna-Maja Henriksson (justitieminister) och Thomas Blomqvist (minister för nordiskt samarbete och jämställdhet).
Partiet medverkar också i Statsminister Petteri Orpos regering fr.o.m. 20.6.2023– och innehar tre ministerposter. Som minister fungerar partiordförande Anna-Maja Henriksson (Undervisningsminister) som leder Undervisnings- och kulturministeriet och Anders Adlercreutz (Europa- och ägarstyrningsminister) samt Sandra Bergqvist (Idrotts- och ungdomsminister).[2]
Politik
Partiet stöder starkt upprätthållande av svenskspråkiga institutioner, då erfarenheten visar att tvåspråkiga institutioner tenderar att förfinskas. Likaså arbetar partiet för att det andra inhemska språket fortsättningsvis skall vara obligatoriskt och att undervisningen skall vara tillräckligt omfattande. (Detta gäller inte finskans ställning på Åland, som har egen lagstiftningsbehörighet på området – partiet har inte verksamhet där.)
SFP förespråkar en fri marknadsekonomi. Skattesänkningar uppmuntrar enligt partiets mening till arbete bland befolkningen. Partiet tog officiellt tagit ställning för Finlands eventuella Nato-medlemskap[3], och redan presidentkandidaten Henrik Lax talade sig varm för Nato-medlemskap i kampanjen inför presidentvalet 2006. Partiets presidentkandidat inför presidentvalet 2018 Nils Torvalds talade sig också varm för Nato-medlemskap. Utrikespolitiskt har partiet traditionellt stött ett nordiskt samarbete.
Den 24 oktober 2006 publicerades annonser i finskspråkiga tidningar med namnet Suomalainen kansanpuolue (dvs Finländska folkpartiet), vilket väckte viss uppståndelse, särskilt eftersom medlemmar av partistyrelsen var omedvetna om reklamkampanjen. Företrädare för reklamkampanjen menar att Svenska folkpartiet i första hand är ett folkparti, och i andra hand en drivande kraft i språkpolitiken.
Svenska folkpartiet anser sig själva arbeta för en stark svenskhet och en fungerande tvåspråkighet.[4]
Partiledare
- 1906–1917: Axel Lille
- 1917–1934: Eric von Rettig
- 1934–1945: Ernst von Born
- 1945–1955: Ralf Törngren
- 1955–1956: Ernst von Born
- 1956–1966: Lars Erik Taxell
- 1966–1973: Jan-Magnus Jansson
- 1973–1974: Kristian Gestrin
- 1974–1977: Carl Olof Tallgren
- 1977–1985: Pär Stenbäck
- 1985–1990: Christoffer Taxell
- 1990–1998: Ole Norrback
- 1998–2006: Jan-Erik Enestam
- 2006–2012: Stefan Wallin
- 2012–2016: Carl Haglund
- 2016–: Anna-Maja Henriksson
Betydande personer
.jpg)
Nuvarande politiker
- Anna-Maja Henriksson (partiledare, undervisningsminister, riksdagsledamot, f.d. justitieminister)
- Anders Adlercreutz (Europa- och ägarstyrningsminister, riksdagsledamot)
- Eva Biaudet (riksdagsledamot, f.d. omsorgs- och jämställdhetsminister)
- Joakim Strand (riksdagsledamot)
- Veronica Rehn-Kivi (riksdagsledamot)
- Sandra Bergqvist (Idrotts- och ungdomsminister, riksdagsledamot)
- Mikko Ollikainen (riksdagsledamot)
- Anders Norrback (riksdagsledamot)
- Nils Torvalds (europaparlamentariker)
- Mikaela Nylander (f.d. riksdagsledamot)
- Mats Nylund (f.d riksdagsledamot)
Tidigare ministrar
- Gustav Björkstrand
- Thomas Blomqvist
- Leo Ehrnrooth
- Ragnar Granvik
- Carl Haglund
- Carl-Olaf Homén
- Sven Högström
- Henrik Lax
- Bertel Lindh
- Nils Meinander
- Torsten Nordström
- Axel Palmgren
- Hjalmar J. Procopé
- August Ramsay
- Henrik Ramsay
- Elisabeth Rehn
- Julius Stjernvall
- J.O. Söderhjelm
- Grels Teir
- Astrid Thors
- Ulla-Maj Wideroos
- Rolf Witting
- Stefan Wallin
Understöd
Riksdagsval
| År | % |
|---|---|
| 1919 | 12,1 |
| 1922 | 12,4 |
| 1924 | 12,0 |
| 1927 | 12,2 |
| 1929 | 11,5 |
| 1930 | 10,0 |
| 1933 | 10,4 |
| 1936 | 10,4 |
| 1939 | 9,6 |
| 1945 | 7,9 |
| 1948 | 7,3 |
| 1951 | 7,2 |
| 1954 | 6,8 |
| 1958 | 6,5 |
| 1962 | 6,1 |
| 1966 | 5,7 |
| 1970 | 5,3 |
| 1972 | 5,1 |
| 1975 | 4,7 |
| 1979 | 4,2 |
| 1983 | 4,6 |
| 1987 | 5,3 |
| 1991 | 5,5 |
| 1995 | 5,1 |
| 1999 | 5,1 |
| 2003 | 4,6 |
| 2007 | 4,6 |
| 2011 | 4,3 |
| 2015 | 4,9 |
| 2019 | 4,5 |
Kommunalval
- 1953 – 6,9 procent
- ...
- 2000 – 5,1 procent
- 2004 – 5,2 procent
- 2008 – 4,7 procent
- 2012 – 4,7 procent
- 2017 – 4,9 procent
- 2021 – 5,0 procent
Europaparlamentsval
| År | % | Mandat |
|---|---|---|
| 1996 | 5,75 | 1 / 16 |
| 1999 | 6,77 | 1 / 16 |
| 2004 | 5,70 | 1 / 14 |
| 2009 | 6,09 | 1 / 13 |
| 2014 | 6,76 | 1 / 13 |
| 2019 | 6,34 | 1 / 14 |
Presidentval
| År | Kandidat | Omgång 1 | Omgång 2 | Vald | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Röster | % | # | Röster | % | # | |||
| 1994 | Elisabeth Rehn | 702 211 | 22,0 | 2:a | 1 476 294 | 46,1 | 2:a | Nej |
| 2000 | Elisabeth Rehn | 241 877 | 7,9 | 4:e | Nej | |||
| 2006 | Henrik Lax | 48 703 | 1,6 | 7:e | Nej | |||
| 2012 | Eva Biaudet | 82 598 | 2,7 | 7:e | Nej | |||
| 2018 | Nils Torvalds | 44 776 | 1,5 | 8:e | Nej | |||
| 2024 | Ställde inte upp med någon kandidat | |||||||
Referenser
Noter
- ^ Biografiskt lexikon för Finland: Federley, Alex, läst 10 november 2016.
- ^ ”Statsminister Orpos regering utnämndes”. Valtioneuvosto. https://valtioneuvosto.fi/sv/-/10616/statsminister-orpos-regering-utnamndes. Läst 4 januari 2024.
- ^ ”Svenska folkpartiets partiprogram”. sfp.fi. https://sfp.fi/politik/beslut-politiska-program/svenska-folkpartiets-partiprogram/. Läst 11 juli 2019.
- ^ Svenska folkpartiet: Verksamhet Läst 14 mars 2016
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Svenska folkpartiet.- Svenska folkpartiet
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||
Media som används på denna webbplats
Original election poster of Swedish People's Party of Finland.
Författare/Upphovsman: Schöner Alltag, Licens: CC BY-SA 3.0
Swedish People's Party of Finland / Svenska folkpartiet i Finland / Suomen ruotsalainen kansanpuolue: Votes and percentage of national vote (1919–2011)
Författare/Upphovsman: Laura Kotila, Prime Minister's Office, Licens: CC BY 4.0
Finlands justitieminister Anna-Maja Henriksson