Svenska Orient Linien

Svenska Orient Linien AB är ett svenskt rederi med huvudkontor i Göteborg.

Historia

Dan Broström startade 1911 linjetrafik på östra Medelhavet med fartyg från det egna Ångfartygsaktiebolaget Tirfing under namnet Svenska Levant-Linien. Trafiken var inställd under första världskriget, men återupptogs 1918 och då under namnet Svenska Orient Linien i ett nybildat aktiebolag. Det likviderades emellertid 1927 och linjen drevs vidare med Tirfings fartyg. Man beställde moderna, för linjen specialutvecklade motorfartyg, vilka levererades 1929: M/S Hemland och M/S Gotland. År 1930 tillkom M/S Blåland som tillsammans med det äldre M/S Erland och fyra ångfartyg bedrev trafiken. Senare på 1930-talet anskaffades kylfartygen (med namn på V): M/S Vikingaland, M/S Vasaland och M/S Vingaland och de blev trots depression och politiska oroligheter i Medelhavsområdet en kommersiell framgång. Bland annat började man 1938 skeppa färska vindruvor från Kreta till England och Skandinavien och detta år gjordes 76 rundresor jämfört med 41 år 1931.

Andra världskriget

Under andra världskriget upprätthölls trafiken först oförändrad. Vid utbrottet hade rederiet 21 fartyg utanför Sverige och 75 rundresor genomfördes under år 1939. Samma år levererades det första fartyget i den så kallade S-serien: M/S Sagoland. Efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge med avspärrning av Kattegatt blev trafiken delad i två. Fartyg utanför spärren gick i trafik mellan Nordamerika och Sydamerika och under 1941-1945 genomförde rederiets fartyg 35 lejdresor på Sydamerika och två fartyg deltog i Röda Korstrafiken mellan Kanada och Grekland. Innanför spärren upprätthölls en viss trafik, delvis för svenska statens räkning, men flera fartyg låg upplagda under längre tid. Två fartyg drabbades av krigsförlisningar, nämligen M/S Vingaland 1940 och M/S Brageland 1943. Följande nybyggen tillkom: M/S Sunnanland 1940, M/S Skogaland 1941 och M/S Sameland 1943.

Efterkrigstiden

Efterkrigstiden blev mycket expansiv. Begränsad trafik på Medelhavet kunde inledas redan i mitten av 1945 och under efterkrigstiden bedrevs den traditionella linjetrafiken mellan Nordeuropa och Nordafrika, Östra Medelhavet och Svarta Havet, liksom även mellan Medelhavet och Sydamerika. Konkurrensen var stor på dessa marknader, men överenskommelser gjordes med dessa. Nya moderna fartyg i N-serien levererades 1946: M/S Nordaland och M/S Naboland. Orientlinjen var med sina systerbolag dominerande inom Rederiaktiebolaget Tirfing. Förutom styckegods blev kyltrafiken omfattande. Den bedrevs i ett separat bolag AB Atlanttrafik i samarbete med Trelleborgs Ångfartygs AB och i början av 1960-talet var 14 helkylda fartyg i trafik bland annat med bananer från Västindien till Europa, kött från Sydamerika till Medelhavet och skeppningar av frukt och andra ömtåliga livsmedel från Kina till Nordeuropa. Mellan 1950 och 1954 levererades de sex fartygen i V-serien: M/S Vingaland, M/S Vikingland, M/S Vasalansd, M/S Vegaland, M/S Vidaland och M/S Vinterland. De var specialbyggda för Medelhavstrafiken och med dåtidens mest avancerade tekniska utrustning.

1950-talets början var en lönsam tid för rederiet, men man drabbades även av svåra olyckor. År 1953 kolliderade Naboland med en turkisk ubåt vars besättning omkom. Kaptenen blev åtalad men frikändes. Fartyget döptes om till Nyland. Dalsland grundstötte 1954 i hårt väder utanför Casablanca och skadades så allvarligt att hon var upplagd i ett år. Skogaland påseglades utanför Buenos Aires, Birkaland kolliderade utanför Hamburg och 1955 förlista Nordanland vid en orkan som drabbade Genuas hamn. Fartyget blev vrak.

Svenska Orient Linien blev 1957 ett eget, självständigt aktiebolag med 30 miljoner i aktiekapital, som dock var helägt av Tirfing. Flottan bestod av sjutton egna fartyg med byggnadsår mellan 1929 och 1956. Mellan 1955 och 1957 levererades T-serien: M/S Tavastland och M/S Thulend (1955), M/S Timmerland (1956) och M/S Traneland (1957). Konjunkturerna försämrades 1957 och 1958 och lönsamheten blev dålig. År 1958 förliste M/S Dalsland efter en kollision utanför en hamn i Brasilien. Den traditionella linjefarten blev allt mer olönsam och under 1960-talet tilltog containeriseringen i allt snabbare takt. Rederiets fartyg som varit hypermoderna då de byggde, blev omoderna och dyra i drift. Rederiet sålde av gammalt tonnage och lät bygga två nya fartyg hos Wärtsilä som fick namne M/S Thebeland (1961) och M/S Trojaland (1962). En totalförlust drabbade rederiet 1964 då brand utbröt ombord på M/S Finland (före detta M/S Trolleholm) i Le Havre. Rederiet hade 1965 nollresultat för fjärde året. År 1967 var den enda reguljära linjen trafiken på Medelhavet och flottan bestod av tretton fartyg. De byggdes nu successivt om för att anpassas till containermarknaden. Två containerfartyg levererades 1969: M/S Birkaland och M/S Boreland. Rederiet gjorde en vinst 1969 och nollresultat 1970. Flottan bestod 1971 av tolv fartyg byggda mellan 1950 och 1969.

Krisperioden 1969 till 1984

Åren mellan 1969 och 1984 präglades av containeriseringen, bekvämlighetsflaggor, oljekrisen och varvskrisen. Broströms ägde Eriksbergs Mekaniska Verkstad som de tvingades sälja till staten för 1000 kronor varefter en skuld på omkring 500 miljoner kronor återstod. Orientlinjen fick bidra med koncernbidrag till Tirfing. Orientlinjens överlevnadsstrategi blev att sälja ut äldre tonnage och förnya med begagnade båtar från Broströmskoncernen. Under första delen av 1970-talet fick rederiet goda inkomster genom ett dotterbolag, Resolute Shipping, där fartygen opererade i Kanada på sommaren och i Medelhavstrafiken på vintern. En förlust blev dock M/S Tavastlands svåra isskador 1972 som ledde till upphuggning.

Orientlinjen hade sedan gammalt samarbete med Svenska Lloyd. Det rederiet införlivades 1971 i Broströmskoncernen, som till slut kom att kontrollera 98 procent av aktierna. Från 1973 administrerade och befraktade Orientlinjen Lloyds fem fartyg i samma klass som M/S Sagoland i Medelhavstrafiken. Rederiet kunde i början av 1970-talet åter lämna koncernbidrag till moderbolaget. I mars köpte Orientlinjen två fartyg under byggnad i Rostock från ett norskt rederi: M/S Bardaland och M/S Brageland. Man var så nöjd med dessa att man skrev kontrakt på ett tredje, M/S Balticland, som levererades som Orientlinjens sista från Rostock 1975. Även om Orientlinjen var relativt lönsam präglades moderbolaget av kris på kris. År 1975 överfördes alla ombord- och landanställda till Tirfing, men moderbolaget gick allt sämre. Svenska Amerikalinjen lades ner och passagerarfartygen såldes. Den 1 januari 1977 försvann AB Svenska Orient Linjen genom fusion med Broström Rederi AB, vari ingick vad som återstod av Tirfing och Svenska Lloyd.

De japanbyggda Medrofartygen

Broströms beställde 1976 sex toppmoderna ro-ro-fartyg för en kostnad av 675 miljoner dollar från Japan. Orientlinjen sålde 1976 M/S Timmerland och Tirfing samma år M/S Traneland till ett libanesiskt rederi, varefter utförsäljningen av Orientlinjens fartyg fortsatte. Hösten 1978 började japanbyggena levereras: M/S Thebeland, M/S Tyrusland och M/S Timmerland. Det senare utchartades omedelbart på fem år till ett finskt rederi, som senare köpte fartyget. De återstående båtarna levererades 1979. M/S Vasaland gick till Finland på samma sätt som Timmerland. Därefter kom M/S Vikingland och M/S Vegaland. Då Transatlantic 1984 tog över Broströms hela linjeverksamhet, hade Orientlinjen kvar endast de fyra japanbyggena. Transatlantic bildade ett kommandidbolag, Medro KB, som då tog över fartygen. År 1993 köptes Svenska Orient Linien av Bylock & Nordsjöfrakt, Skärhamn och fartygen ingick i köpet. De förlängdes i mitten 1990-talet med 25 meter och uppgraderades. Fartygen var flexibla och kunde frakta skogsprodukter, containerlaster, lastbilar och frukt i ventilerade lastrum.

Nya ägare

Bylock & Nordsjöfrakt börsintroducerade Svenska Orient Linien på börsen 1997 men rederiet hade sex kylfartyg, de så kallade Winterbåtarna, som byggt av Salénrederiernas kylrederi Cool Carriers vilka gav stora förluster efter att kylmarknaden drastiskt hade försämrats 1998. Det nystartade rederiet Imperial Shipping i Göteborg hade i slutet av 1990-talet köpt två fartyg av Broströms, M/S Thuleland och M/S Columbialand, och chartar andra för huvudsakligen trälaster. Imperial köpte nu Bylocks del i Orientlinjen. Man flaggade ut de fyra Medrofartygen under brittisk flagg och 2000 bildades linjeoperatören Sol Niver Lines tillsammans med Scan Orient Shipping. Sol Niver gjorde emellertid allt större förluster och rekonstruerades 2003, då Imperial Shipping och Navalmar köpte Svenska Orient Linien, som avregistreras från börsmarknaden. År 2006 blev Imperial Shipping ensam ägare till Svenska Orient Linien och linjeservicen mellan norra Europa och Medelhavet hanterades återigen på egen hand av Svenska Orient Linien. SOL Continent Line startade i november 2010 och förvärvade 2012 linjen Hangö-Rostock samt tre fartyg från Scandlines. År 2014 tillkom med nya rutter mellan Sverige, Finland, Tyskland, Benelux-länderna och Storbritannien.

Wallenius-SOL

Orientlinjen och Walleniusrederierna bildade det gemensamma rederiet, Wallenius-SOL, som driver en linjeservice från fem hamnar i Bottniska viken till och från Europa.

Skeppslista

Ägarförhållanden:

• 1-82 Bolag inom Broströmskoncernen
• 83-88 Bylock & Nordsjöfrakt
• 89-92 Imperial Shipping och Navelmar
• 93-100 Imperial Shipping

Referenser

• ”Svenska Orient Linien 1911-1961”. Aktuellt från SOL : till våra medarbetare. Göteborg: Svenska Orient linien (SOL). 1961. Libris 1314140 
• Malmberg, Gert; Henriksson, Dick (2020). Svenska Orient Linien : rederiet som överlevde. Göteborg: Breakwater Publishing. Libris x9xczhhkvvmzrbz0. ISBN 9789186687595