Svenska Lantmännens Riksförbund

Svenska Lantmännens Riksförbund, S. L. R., var en sammanslutning av Centralföreningar och Lantmannaförbund inom jordbruksnäringen. Syftet var att genom stordrift samordna böndernas behov av råvaror och redskap för driften och därmed kunna pressa priserna. Samtidigt ville man påverka marknaden så att bönderna skulle få avsättning för sin produktion till så bra priser som möjligt.

Idén till detta kom 1895, och 1905 blev S. L. R. verklighet. Organisationen är i tre led: I toppen S. L. R., därunder ett antal Centralföreningar som i sin tur sammansätts av lokala lantmannaföreningar, vanligtvis omfattande en socken eller motsvarande område.

Strävan var att göra det hela så lika som möjligt över hela Sverige, men lokala omständigheter och traditioner gjorde detta ibland omöjligt. Därför blev det i många fall en direktanslutning till Centralföreningarna med förbigående av lokalföreningarna.

Stadgarna för Riksorganisationen fastslog att ändamålet är att för medlemmarnas räkning idka handelsrörelse med jordbruksförnödenheter och jordbruksprodukter. Sammantaget är det alltså fråga om en affärsrörelse.

De första lokalföreningarna drevs förhållandevis primitivt utan alltför stor ekonomisk kunskap. Sakkunskapen även hos de mest avlägsna föreningarna förbättrades dock efter hand. Centralföreningarna bedrevs emellertid redan från början enligt fullt affärsmässiga principer.

Inköpshandeln omfattade i huvudsak:

I mindre omfattning handlades det även med:

Produktavsättningen rörde sig om:

Under åren har många lagerlokaler med stor kapacitet byggts, bland annat silor. Därigenom har man kunnat konjunkturanpassa inköp och försäljning på förmånligaste sätt.

Lokalföreningarna var ofta i början organiserade som mbpa-företag, men dessa har senare ombildats till företag upa.

I början sattes insatsen till 10 kr/hektar, som inte behövde betalas kontant och omgående, men borde avbetalas inom rimlig tid, varmed menades inom 5 eller allra högst 10 år. Enligt stämmobeslut har ofta uppstående vinster, räntor med mera medgivits kvarstå såsom lån till Centralföreningarna, som därmed fått ökad ekonomisk kraft. Ofta har dessa tillförda medel kunnat uppgå till flera gånger den guldna insatsen.

Internkontroll

Riksförbundet hade stadgeenlig rätt att granska Centralföreningarnas förvaltning, och dessa har motsvarande rätt mot de anslutna lokalföreningarna. Vid utseende av revisorer måste tillses att dessa har erforderlig fackkunskap.

Arbetsordning

Anslutna föreningar hade allmän inköpsplikt med sin överordnade organisation. Leveransplikt för spannmål till den överordnade organisationen rådde ursprungligen endast inom Arosbygdens Lantmannaförbund och Handelsföreningen i Enköping. För övriga Centralföreningar har meningarna om plikt eller inte plikt varit mycket delade.

Inom Riksförbundet fanns ett förtroenderåd med representanter från alla Centralföreningarna, där frågor av principiell betydelse dryftas.

När särskilt anses påkallat kunde även alla centralföreningsdirektörer samlas för diskussion av uppstående frågor.

Direktörernas närmaste underordnade samlades också då och då för instruktion och diskussion. Därutöver kan det förekomma lokala forum för filialchefer, lokalföreningsföreståndare med flera.

Även om enhetlighet eftersträvades var ändå Centralföreningar sins emellan och gentemot Riksförbundet helt självständiga företag.

Medlemmar i S. L. R.-organisationen

1941 var följande 20 organisationer anslutna, här listade i ordning efter anslutningsåret:

Källa

  • Leonard Wahlman: Med S. L. R.-märket i toppen, Särtryck ur Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag, (LTs förlag), Stockholm 1941