Sven Tunberg
| Sven Tunberg | |
 Sven Tunberg (till höger) i samspråk med Håkan Nial. | |
| Född | 1 februari 1882[1] Öglunda församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 5 december 1954[2] (72 år) |
| Begravd | Norra begravningsplatsen[3][4][5] kartor |
| Medborgare i | Sverige |
| Utbildad vid | Uppsala universitet[2] |
| Sysselsättning | Historiker |
| Arbetsgivare | Stockholms universitet |
| Redigera Wikidata | |
Sven August Daniel Tunberg, född den 1 februari 1882 i Öglunda i Västergötland, död den 5 december 1954, var en svensk historiker, professor och högskolerektor.[6]
Biografi
Tunberg blev filosofie doktor i Uppsala 1911,[7] docent i historia 1911, professor vid Stockholms högskola 1919 och utnämndes till rektor där den 31 maj 1927.[8] Han stannade till 1949. År 1919 hade han sökt professuren i historia vid Lunds universitet men förlorat i konkurrens med Lauritz Weibull i den så kallade Weibull-striden.[9]
Tunberg var redaktör för Historisk tidskrift 1921-33, senare tiden i samarbete med Yngve Lorents. Han var ledamot av 1930 års kommitté för utredande av det akademiska befordringsväsendet. Hans vetenskapliga produktion behandlar särskilt medeltiden och 1500-talet. En av Tunbergs främsta bedrifter var att han återfann Florenslistan i Italien i början av 1900-talet. En annan viktig insats var att han påträffade Erik Brahes dagboksanteckningar från tiden kring Avsättningskriget mot Sigismund, vilka han även refererade.
Tunberg var 1940–1944 ordförande i Statens Informationsstyrelse. Han invaldes 1947 som ledamot nummer 944 av Kungliga Vetenskapsakademien. Han verkade för Finlands sak som medlem i föreningen Nordens Frihet under andra världskriget.
Sven Tunberg gravsattes den 13 december 1954 på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
Bibliografi
- Studier i Skandinaviens äldsta politiska indelning, doktorsavhandling, (1911)
- "Till den svenska ständerstatens äldsta historia" (Historisk Tidskrift 1917)
- "Riksdagens uppkomst och utveckling intill medeltidens slut" (Sveriges riksdag I, 1931)
- "Äldre medeltiden" (Sveriges riksdag II, 1926)
- Västerås riksdag (1915)
- Sigismund och Sverige (2 bd, 1917-1918)
Källor
- ^ [a b] Sven Tunberg, Västgötar i Stockholm, 1943, s. 510, läs online, läst: 26 januari 2018.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Sancte Örjens Gille / Minnesrunor / Sven Tunberg, läs online, läst: 26 januari 2018.[källa från Wikidata]
- ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 13 maj 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Sten nr 673 – Sven Tunberg, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 13 maj 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tunberg, SVEN AUGUST D., Svenskagravar.se, läs online, läst: 13 maj 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tunberg, Sven i Vem är det 1943
- ^ Tunberg, Sven (1911). Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning. Uppsala: Appelberg. Libris 379317
- ^ Svenska Dagbladets årsbok : 1927, red. Erik Rudberg & Edvin Hellblom, Stockholm 1928, s. 194
- ^ Westin, T. Gunnar. Gunvor Blomquist. red. Under lundagårds kronor. Under lundagårds kronor. "samling 5, del 1". Lund: Lund University Press. sid. 174. Libris 1265750. ISBN 91-7966-151-3
Externa länkar
- Helsingia Major. Det stora Helsingland
- Erik den helige, Sveriges helgonkonung
- Libris
- Professor Sven Tunbergs donation av böcker i blandade ämnen, samlingspost i LIBRIS för Sven Tunbergs donerade boksamling på Stockholms universitetsbibliotek
| Företrädare: Ivar Bendixson | Rektor för Stockholms högskola 1927–1949 | Efterträdare: Harald Cramér |
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Författare/Upphovsman: Raphael Saulus, Licens: CC0
Foto av Sven Tunbergs gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna
Nye ordföranden, professor Håkan Nial, tillsammans med sin företrädare professor Sven Tunberg.
Skaradjäknarnas förening hade på onsdagen höstmöte på Gillet. Till ny ordförande efter professor Sven Tunberg, som avsagt sig sedan han i 16 år varit föreningens ordförande, valdes professor Håkan Nial, och till vice ordförande redaktör Allan Hernelius. Till ny ledamot av styrelsen invaldes K. J. Grenabo.