Susanna Agnelli

Susanna Agnelli
	Susanna Agnelli
	(c) dati.camera.it, CC BY 4.0
Född	Susanna Agnelli; 24 april 1922; Turin
Död	15 maj 2009 (87 år); Rom
Begravd	begravning till havs
Medborgare i	Italien och Kungariket Italien
Utbildad vid	Universitetet i Turin
Sysselsättning	Entreprenör, diplomat, memoarförfattare, författare, politiker, filantrop
Befattning
	Borgmästare i Monte Argentario (1974–1984); Ledamot av Italiens deputeradekammare; Italiens sjunde mandatperiod (1976–1979); Suppleant i Europarådets parlamentariska församling (1976–1980); Ledamot av Italiens deputeradekammare; Italiens åttonde mandatperiod (1979–1983); Europaparlamentariker; första Europaparlamentet, Italien (1979–1981); Ledamot av italienska senaten; Italiens nionde mandatperiod (1983–1992); Ordförande, insamlingsprogram (1990–2009); Italiens utrikesminister; regeringen Dini (1995–1996); Italiens minister för italienare i världen; regeringen Dini (1995–1996)
Politiskt parti
	Partito Repubblicano Italiano
Make	Urbano Rattazzi; (g. 1945–1975)
Barn	6
Föräldrar	Edoardo Agnelli; Virginia Bourbon del Monte
Släktingar	Giovanni Agnelli (syskon); Umberto Agnelli (syskon)
Utmärkelser
	Premio Bancarella (1975); Xirka Ġieħ ir-Repubblika; Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden; Perus order för framstående tjänst; Acquis historiska pris
	Redigera Wikidata

Susanna Agnelli, Contessa Rattazzi, född 24 april 1922 i Turin, Italien, död 15 maj 2009 i Rom, var en italiensk politiker, affärskvinna och författare. Agnelli var syster till Giovanni Agnelli och Umberto Agnelli. Hon satt i det italienska parlamentet för Partito Repubblicano Italiano och valdes in i Europaparlamentet 1979. Åren 1995-1996 var hon Italiens första kvinnliga utrikesminister^[11] och 1974-1984 var hon borgmästare i kommunen Monte Argentario.

Biografi

Agnelli var dotter till Edoardo Agnelli och Donna Virginia Bourbon del Monte, en dotter till Prince di San Faustino och hans Kentuckyfödda hustru Jane Campbell. Hennes bror, Gianni Agnelli, var chef för Fiat fram till 1996. Medlemmar av familjen Agnelli är fortfarande de kontrollerande (2022) aktieägarna i företaget.^[11] Under andra världskriget arbetade hon ibland som sjuksköterska för Röda korset, och när transporten blev ouppnåelig i efterkrigskaoset använde hon sina kontakter med Fiat och den allierade militären för att för Röda korset upprätta en flotta på fem ambulanser med tio förare för att transportera skadade och sjuka civila.^[12]

År 1945 gifte hon sig med greve Urbano Rattazzi (1918–2012), och de fick sex barn varav yngsta är fotografen Priscilla Rattazzi. Äktenskapet upplöstes 1975. Hon delade sin tid mellan New York City och Italien och hon var länge ett lojalt fan av Robert Denning, vid Denning &Fourcade, som designade över 15 hem för henne på Manhattan, i Sydamerika och Italien.^[13]

Agnellis självbiografi Vestivamo alla marinara ("Vi bar alltid sjömanskostymer", 1983) var en bästsäljare i Italien.

Karriär och politiskt arbete

År 1974 fick Agnelli sin första offentliga utnämning, när hon blev borgmästare i Monte Argentario. Hennes farfar och farfarsfar hade varit borgmästare på sin tid. Agnelli var borgmästare i ett decennium, från 1974 till 1984. Erfarenheten inspirerade henne att gå in i nationell politik.

Agnelli valdes in i det italienska parlamentet 1976 för italienska republikanska partiet (PRI). År 1979, fortfarande för PRI, blev hon ledamot av Europaparlamentet, från 1979 till 1981. År 1983 återvände hon till det italienska parlamentet och blev senator.

Kulmen på hennes politiska karriär var hennes utnämning till Italiens första kvinnliga utrikesminister 1995. Hon tjänstgjorde i mer än ett år vilket i efterkrigstidens Italiens bräckliga politik gör henne till en av de mest långvariga innehavarna av ämbetet. Det var först 2013 som Emma Bonino blev nästa kvinna på posten.

Utmärkelser och hedersbetygelser

Premio Bancarella, för Vestivamo alla marinara, 1975^[10]
Xirka Ġieħ ir-Repubblika
Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden
Perus order för framstående tjänst
Acquis historiska pris

[Redigera Wikidata]

Bibliografi i urval

Vestivamo alla marinara (1975)
Gente alla deriva (1980)
Ricordati Gualeguaychu (1982)
Addio, addio mio ultimo amore (1985)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Susanna Agnelli, 22 maj 2022.

Noter

^ [a b] Find a Grave, 37177929, Susanna Agnelli, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] FemBios databas, Susanna Agnelli, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Prabook, Susanna Agnelli.^{[källa från Wikidata]}
^ läs online, The New York Times .^{[källa från Wikidata]}
^ storia.camera.it, susanna-agnelli-19220424, läst: 2 april 2022.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] 300003, läst: 31 januari 2022.^{[källa från Wikidata]}
^ läs online, www.assembly.coe.int .^{[källa från Wikidata]}
^ läs online, www.europarl.europa.eu .^{[källa från Wikidata]}
^ läst: 7 augusti 2020.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] läs online, premiobancarella.it .^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Donadio, Rachel (16 maj 2009). ”Susanna Agnelli, First Woman in Italy to Run Foreign Office, Dies at 87” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2009/05/17/world/europe/17agnelli.html. Läst 22 juli 2020.
^ Agnelli, Susanna (1975). We Always Wore Sailor Suits (1). London: Corgi. sid. 197–211. ISBN 0552105309
^ "Editorial Statement — Brushing Up Jason Epstein's Downtown Loft", by Judith Thurman, Architectural Digest March 1995, v. 52 #3, pp. 186-200

Vidare läsning

Marco Ferrante, Casa Agnelli, Mondadori, 2007, ISBN 978-88-04-56673-1
Giancarlo Galli, Gli Agnelli, il tramonto di una dinastia, Mondadori, Edizione 2003, ISBN 88-04-51768-9
Alan Friedman, Agnelli and the network of italian power, Mandarin Paperback (Octopus Publishing Gr.), London, 1988, ISBN 0-7493-0093-0
Angiolo Silvio Ori, Storia di una dinastia - Gli Agnelli e la Fiat, Editori Riuniti, Roma, 1996 ISBN 88-359-4059-1
Marina Ripa di Meana e Gabriella Mecucci, Virginia Agnelli, Argelato (BO), Minerva Edizioni, 2010, ISBN 978-88-7381-307-1
Gigi Moncalvo, Agnelli segreti, Vallecchi, 2012, ISBN 978-88-8427-236-2

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Susanna Agnelli.
Bilder & media
Corriere - Esplora il significato del termine: E’ morta Susanna Agnelli (Italienska)

[cbdef0f60a30d0030927971a7d014cb7f0e9f359-1] [a b] Find a Grave, 37177929, Susanna Agnelli, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}

[d66ec22371084d187e80d459c3c0ca0f28dfecd6-2] [a b] FemBios databas, Susanna Agnelli, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}

[8c4228337a271ae02e8c112a384b505d659a9008-3] Prabook, Susanna Agnelli.^{[källa från Wikidata]}

[4c26b970fa3da4e05168fec1f71a24d7551c0f56-4] äs online, The New York Times .^{[källa från Wikidata]}

[8832e8c0202051ea73de7956d48a8c00528052a2-5] storia.camera.it, susanna-agnelli-19220424, läst: 2 april 2022.^{[källa från Wikidata]}

[ca07ffde799fb252b4be7d30064a9d4e30c2f4b4-6] [a b] 300003, läst: 31 januari 2022.^{[källa från Wikidata]}

[19a61537826e148f7a91e34ac2f91e0963faa951-7] äs online, www.assembly.coe.int .^{[källa från Wikidata]}

[5b10f5147defccdf15a47356eeb9b1fd1a1748cb-8] äs online, www.europarl.europa.eu .^{[källa från Wikidata]}

[7bb1857e6df4abe3b749d66e7d951cc2da26ae7b-9] äst: 7 augusti 2020.^{[källa från Wikidata]}

[9c66a8a3e7944ae3356e5074a50500adc127ba54-10] [a b] läs online, premiobancarella.it .^{[källa från Wikidata]}

[nyt-11] [a b] Donadio, Rachel (16 maj 2009). ”Susanna Agnelli, First Woman in Italy to Run Foreign Office, Dies at 87” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2009/05/17/world/europe/17agnelli.html. Läst 22 juli 2020.

[12] Agnelli, Susanna (1975). We Always Wore Sailor Suits (1). London: Corgi. sid. 197–211. ISBN 0552105309

[13] "Editorial Statement — Brushing Up Jason Epstein's Downtown Loft", by Judith Thurman, Architectural Digest March 1995, v. 52 #3, pp. 186-200

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

Navigation

Navigering

Temaportaler