Sundsvallsbranden

Sundsvallsbranden, 1888, är den största branden i Sveriges historia, och den tredje stadsbranden i Sundsvalls historia. Vad som orsakade branden är inte helt säkert men de flesta uppgifter tyder på att en gnista från ångslupen Selånger var orsaken. Vädret den 25 juni 1888 var varmt, torrt och blåsigt så det fanns alla förutsättningar för att få ett snabbt förlopp på branden. Fartyget åkte längs Selångersån upp mot stadens tidigare centrum i Åkroken. En gnista från fartyget blåste från fartyget upp på land och den starka blåsten^[1] i kombination med torrt gräs och byggnader av trä fick förödande konsekvenser. Den första byggnaden elden fick fäste i var ett brygghus mitt emot dagens sporthall. Staden var i ruiner inom 9 timmar och 9 000^[2] människor blev hemlösa. Fem personer omkom. Skadorna på egendomar efter branden värderades till nästan 30 miljoner kronor.^[3]

För att förhindra fler förödande stadsbränder beslöt stadsfullmäktige 15 januari 1889^[3] att enbart tillåta stenhus i Sundsvalls centrum, vilket resulterade i Stenstaden.

Samma dag, och bara nån halvtimme senare, utbröt även den ödesdigra stadsbranden i Umeå. Omfattande nationella och internationella insamlingar gjordes till förmån för de bägge städernas bostadslösa befolkning. Även stora delar av Lilla Edet brann ner samma dag.

Se även

• Lista över stora stadsbränder i Sverige

Källor

• Svenåke Boström: Den tändande gnistan - Berättelsen om den största brandkatastrofen i Sveriges historia, Sundsvall 2013, ISBN 978 91 637 5493 7

Noter