Stridsyxekulturen
 | Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Endast en del av ingressen samt avsnitt Gravskick har källor. (2023-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Del av | Snörkeramisk kultur | |
|---|---|---|
| Plats | Skandinavien | |
| Startdatum | 2000-talet f.Kr. (millennium) | |
| Slutdatum | 1000-talet f.Kr. (millennium) | |
Stridsyxekulturen, även känt som båtyxkulturen i den äldre litteraturen, betecknar en relativt enhetlig arkeologisk kultur som förekommer i ett område av södra Sverige-Norge som sträcker sig från Bornholm och Skåne i söder till Uppland i norr och längs den norska kusten upp till Tröndelag. Den är en regional variant av så kallad Snörkeramisk kultur (Corded Ware culture) som förekommer i nordöstra Europa under tredje årtusendet före Kristus. C14-dateringar av gravar daterar fenomenet eller kulturkomplexet till ca 2950-2300 f.Kr., men i vissa regioner på kontinenten försvinner den tidigare. Det finns än så länge mycket få dateringar från Sverige, men de äldsta är från tiden runt 2900-2800 f.Kr. I samband med spridningen av dessa snörkeramiska kulturer upphör i regel de föregående kulturerna helt, utan att lämna några spår efter sig under den efterföljande tiden.
Även i Finland kallas denna kultur ibland för stridsyxekultur, eller finsk stridsyxekultur (till skillnad från svensk-norsk stridsyxekultur), men en del arkeologer föredrar snörkeramisk kultur och andra behåller det missledande begreppet båtyxkultur. Det finska materialet liksom det som förekommer i Baltikum är mycket likt det svenska, medan det danska (enkeltgravskultur) skiljer sig från den svensk-norska stridsyxekulturen både vad gäller föremålsformer och gravskick, samt liknar mer det snörkeramiska kulturerna i Nederländerna, Tyskland, Polen och Ryssland.
När stridsyxekulturen upphörde c:a 2400 f.Kr. skedde det relativt snabbt i hela södra Skandinavien, och många närliggande områden i nordöstra Europa. Det spår som finns kvar i Sverige under den efterföljande perioden senneolitikum är de enkla skafthålsyxorna där de äldsta har en del formmässiga likheter med sina föregångare, vilka dock snart upphör.
Enligt modern DNA-teknik finns en koppling mellan DNA i stridsyxekulturens skelett och Jamnakulturen (engelska Yamnaya culture), en kultur från norra sidan av Svarta Havet, som är den mest sannolika kandidaten för bäraren av det urindoeuropeiska språket.[1] Därmed anses det att stridsyxekulturen är baserad på invandring, vilket somliga inte ansett tidigare.[1]
Föremålstyper
Förutom de stridsyxor som namngivit kulturen och de typiska keramikkärlen, finns en rad föremål som är typiska för kulturen. Hit hör de tväreggade flintyxorna och flintmejslarna, som relativt ofta dessutom är håleggade. Detta utmärkande drag finns för skandinavisk del endast hos de fåtaliga spetsnackiga och håleggade flintyxorna från senneolitikum, vilka främst påträffats på Jylland i Danmark. Kvaliteten på huggning och slipning är generellt sett avsevärt sämre än under trattbägarkulturens tid. Variationen i form och storlek tycks inte vara kronologiskt betingad.
Bergartsyxor, eller de flata yxor utan skafthål och av andra bergarter än flinta, är alltid räteggade och ofta symmetriska och välgjorda. Däremot är de ovanliga, både som gravgåvor och lösfynd.
Lårbensformade slipstenar tillhör de föremål som helt saknas under andra tidsperioder och i andra kulturer. Vad som slipats i dem är oklart, eftersom det inte tycks finnas några kända föremål som passar med slipytorna.
Kopparföremålen är både extremt sällsynta och enkla till form och storlek.
Spafttungepilar (av typ D), är den enda föremålsform med direkt koppling till den föregående kulturen, trattbägarkulturen, men de är extremt sällsynta och har betydligt lägre kvalitet än tidigare typer.
Stridsyxorna
I sitt äldsta stadium förekommer i alla snörkeramiska grupper i Europa främst likartade snörornerade keramikkärl av en enkel typ, men också en typ av stridsyxa, snarlik den svensk-norska undergruppens äldsta yxtyp. I senare stadier finns det få stridsyxor i de centraleuropeiska områdena, medan de är talrika i de norra och östra områdena. Enligt somliga forskare har inte stridsyxorna använts som vapen, utan haft en mer symbolisk funktion, till exempel som statussymbol, men enligt andra forskare hade de flera funktioner där vapen var en viktig funktion, vilket framträder i deras form som gör dem till effektiva vapen. Namnet båtyxkultur kommer av att de svensk-norsk-finska stridsyxorna efterhand kom att likna båtar/kanoter - om de lades upp och ned - men det har inget att göra med tillverkningen av båtar. I ett tidigt skede av kulturen skiftade man från massiv borr till rörborr vid tillverkningen av skafthålet, vilket förenklade processen.
Keramiken
Det europeiska namnet snörkeramisk kultur återspeglar den centrala roll keramiken spelat hos dessa grupper, så även i Sverige. I en majoritet av gravarna, både för män och kvinnor, har en eller ett par små skålformade bägare inkluderats. Skärvor av dessa kärl återfinns också på boplatserna, vilka dock är anmärkningsvärt få och betydligt färre än antalet gravar, vilket föranleder frågan om keramikkärl har använts i hushållen eller om de enbart har använts vid riter och ceremonier såsom vid gravläggning. De representerar en helt ny keramisk tradition med tunna kärlväggar uppbyggda med tumning och leran är magrad med "chamotte", d.v.s. krossad bränd lera/keramik. Denna teknik skiljer sig totalt från det som är känt inom trattbägarkulturen, eller den föregående kulturen. De tidiga kärlen är främst snörornerade, men längre fram i perioden blir det vanligast med tandad kamstämpel som trycks in för att skapa vinkellinjer och vinkelband.
Gravskick
Gravarna är enmans- eller dubbelgravar, i Sverige uteslutande under flat mark, vilka är med eller utan stenpackning, men i övriga delar av den snörkeramiska kulturen i Europa är det vanligt att de täcks av låga högar. Den döde ligger alltid i sovställning med uppdragna knän och på sidan, s.k. hocker. I Sverige är de allra flesta gravarna orienterade längs en ungefärlig nord-sydaxel. De döda ligger antingen på vänster sida med huvudet i norr, eller på höger sida med huvudet i syd. På så sätt ligger alla döda med ansiktet vänt mot öst/sydöst. Det verkar troligast att de flesta som låg med huvudet i norr var män, medan de som hade huvudet i syd var kvinnor. Varianter finns dock, särskilt i dubbelgravarna där de två döda, vare sig de är två män eller två kvinnor eller mer troligen en av varje, alltid ligger fot mot fot med huvudet i olika väderstreck men med ansiktet vänt österut.
Vanligaste gravgåvorna är: flata yxor i flinta eller annan bergart, flintspånskniv, 1-2 keramikkärl, stridsyxa (bara för män, men inte för alla män), bärnstenspärlor, benpärlor. Med undantag av stridsyxan, förekommer de flesta av de olika typerna av gravgåvor både hos män och kvinnor, men i olika omfattning.
Ett känt exempel på en grav från stridsyxekulturen är den så kallade "Bergsgraven" som länge varit en del av den fasta utställningen i Östergötlands museum i Linköping. Den grävdes fram av arkeologer 1953 när Bergsrondellen anlades i nordvästra Linköping.[2][3] Under museets ombyggnad 2019 har man DNA-analyserat skeletten och funnit att de är släkt med stäppnomader, den tredje gruppen av invandrare till Sverige efter istiden.[4][5][6]
Ekonomi
Stridsyxekulturens ekonomi är svår att utreda, eftersom extremt få välbevarade boplatser hittats samtidigt som ben sällan har bevarats i gravar eller på boplatser om de inte varit brända. De var troligen bönder, vilket sädeskornsavtryck i keramiken och pollenanalyser visar. De hade också boskap, och möjligen var fåren nu viktigare än nötkreaturen, vilket är en förändring mot förhållandet inom den tidigare trattbägarkulturen. Men de var även jägare av hjort, rådjur och fågel vilket vissa gravar med välbevarat material visar.
Se även
Referenser
- ^ [a b] ”Förhistoriska migrationer avslöjas med hjälp av DNA”. Lunds universitet. 18 maj 2016. https://www.fokusforskning.lu.se/2016/05/18/forhistoriska-migrationer-avslojas-med-hjalp-av-dna/.
- ^ Bondestenålder - Bergsgraven, Linköpings historia; läst 17 oktober 2019.
- ^ På spaning efter Bergsgraven, Kulturarv Östergötland; läst 17 oktober 2019.
- ^ The genomic ancestry of the Scandinavian Battle Axe Culture people and their relation to the broader Corded Ware horizon, The Royal Society, 9 oktober 2019; läst 17 oktober 2019.
- ^ Dna-analys avslöjar var stridsyxekulturen kom ifrån, Forskning.se, 14 oktober 2019; läst 17 oktober 2019.
- ^ När stridsyxekulturen kom till Sverige, Vetenskapsradion, Sveriges Radio P1, 16 oktober 2019; läst 17 oktober 2019.
Externa länkar
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Håleggad flintyxa tillhörande den svensk-norska stridsyxekulturen, med fyndort i södra Sverige. Yxan kommer från lägenheten Karlshemmet, Storegården, Västarps by, Brismene socken, Frökinds härad, Falköpings kommun, f.d. Skaraborgs län, Västergötland, Västra Götalands län, Sverige. Yxan skänktes 1947 till Falbygdens museum i Falköping och har där inventarienumret 1876 (2M16-F1876).
Stridsyxa tillhörande den svensk-norska stridsyxekulturen, med fyndort i södra Sverige. Yxan kommer från Kullagården i Hångsdala socken, Vartofta härad, Tidaholms kommun, f.d. Skaraborgs län, Västergötland, Västra Götalands län, Sverige. Yxan inköptes 1959 till Falbygdens museum i Falköping och har där inventarienumret 2M16-2278:1.
Stridsyxekeramik från Lilla Bedinge gravfält, Skåne
Författare/Upphovsman: User Västgöten on sv.wikipedia, Licens: CC BY-SA 3.0
Båtyxa från Tutaryd socken i Småland, fotograferad den 18 oktober 2005 av Harri Blomberg.
Författare/Upphovsman: Krakkos, Licens: CC BY-SA 4.0
Map of the distribution of the Battle Axe culture. Based on maps previously published in (2015) Ancient Scandinavia: An Archaeological History from the First Humans to the Vikings, Oxford University Press, p. 162 ISBN: 9780190231972. ; The Single Grave Culture. National Museum of Denmark. Retrieved on February 3, 2020.; and (May 25, 2016). "Diet and Mobility in the Corded Ware of Central Europe". PLOS One 11 (5). PLOS. DOI:10.1371/journal.pone.0155083..
Lårbensformad slipsten tillhörande den svensk-norska stridsyxekulturen, med fyndort i södra Sverige. Slipstenen hittades 1929 på Frälsegårdens ägor i Ravelstorp, Gökhems socken, Vilske härad, Falköpings kommun, f.d. Skaraborgs län, Västergötland, Västra Götalands län, Sverige. Slipstenen skänktes 1931 till Falbygdens museum i Falköping och har där inventarienummer 486:1 (2M16-F0486-01).