Streckad barbett

Streckad barbett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHackspettartade fåglar
Piciformes
FamiljAsiatiska barbetter
Megalaimidae
SläktePsilopogon
ArtStreckad barbett
P. lineatus
Vetenskapligt namn
§ Psilopogon lineatus
Auktor(Vieillot, 1816)
Synonymer
  • Megalaima lineata
  • Streckig barbett

Streckad barbett[2] (Psilopogon lineatus) är en fågel i familjen asiatiska barbetter inom ordningen hackspettartade fåglar.[3]

Utseende och läte

Streckad barbett är en 28 centimeter lång fågel med gröna vingar, stjärt och buk medan huvud, bröst och övre delen av ryggen är brun. På huvud och bröst syns tydliga vita streck. Jämfört med liknande brunhuvad barbett (Psilopogon zeylanica) är strupen är vit och större vingtäckarna är ofläckade. Vidare är området med bar hud runt ögat mindre och vanligtvis skilt från näbben. Det monotona lätet är mjukare: kotur, kotur, kotur.[4]

Utbredning och systematik

Streckad barbett har en vid utbredning i södra och sydöstra Asien. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Streckad barbett tros vara nära släkt med brunhuvad barbett och har tidigare behandlats som samma art. Ingen hybridisering har dock påvisats där arternas utbredningsområde överlappar i norra Indien och sydvästra Nepal.[5]

Släktestillhörighet

Arten placerades tidigare liksom de allra flesta asiatiska barbetter i släktet Megalaima, men DNA-studier visar att eldtofsbarbetten (Psilopogon pyrolophus) är en del av Megalaima. Eftersom Psilopogon har prioritet före Megalaima, det vill säga namngavs före, inkluderas numera det senare släktet i det förra.[6][7]

Levnadssätt

Streckad barbett förekommer i städsegrön skog, framför allt vid öppningar och skogskanter. Den lever av frukt, bland annat fikon, frukter från släktet Grewia och jordgubbar. Arten häckar i de flesta områden mellan januari och juli, men september till maj på Malackahalvön och september till oktober på Java och Bali.[5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som lokalt vanlig till ganska vanlig.[8] Den är vanlig i Nepal, lokalt ganska vanlig i Indien, frekvent förekommande i Bhutan, lokalt vanlig i Bangladesh och vanlig i Sydostasien.[5]

Referenser

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Psilopogon lineatus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2015.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b c] Short, L.L. & Horne, J.F.M. (2018). Lineated Barbet (Psilopogon lineatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/56034 23 september 2018).
  6. ^ Den Tex, Robert-Jan; Leonard, Jennifer A (2013). ”A molecular phylogeny of Asian barbets: Speciation and extinction in the tropics”. Molecular Phylogenetics and Evolution 68 (1): sid. 1–13. doi:10.1016/j.ympev.2013.03.004. PMID 23511217. 
  7. ^ Ericson, Per G. P. (1 maj 2012). ”Evolution of terrestrial birds in three continents: biogeography and parallel radiations” (på engelska). Journal of Biogeography 39 (5): sid. 813–824. doi:10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x. ISSN 1365-2699. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x/abstract. 
  8. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2002. Handbook of the Birds of the World, vol. 7: Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

Media som används på denna webbplats