Strandtjockfot

	Strandtjockfot; Status i världen: Nära hotad
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Familj	Tjockfotar; Burhinidae
Släkte	Esacus
Art	Strandtjockfot; E. recurvirostris
Vetenskapligt namn
	§ Esacus recurvirostris
Auktor	(Cuvier, 1829)
Utbredning
	Mörkgrönt är strandtjockfot
	Hitta fler artiklar om fåglar med Fågelportalen

Strandtjockfot^[2] (Esacus recurvirostris) är en fågel i familjen tjockfotar inom ordningen vadarfåglar.^[3]

Utseende

Strandtjockfoten är med en kroppslängd på 41,5–54 centimeter^[4] och upp emot en meter i vingbredd en mycket stor tjockfot med nästan trapplika proportioner. Ovansidan är ostreckat gråaktig. Ansiktet är kraftigt tecknat med vitt runt och bakom ögat, en svart kindfläck och ett kort mustaschstreck. Näbben är mycket kraftig med smalare uppböjd spets och gul bas. I flykten syns huvudsakligen svarta vingpennor med iögonfallande vita fläckar på handpennorna och ett brett blekgrått band tvärsöver mellersta och större övre vingtäckarna. Jämfört med närbesläktade kusttjockfoten (Esacus neglectus) skiljer den sig genom vit panna, svarta snarare än grå armpennor och något smalare och spetsigare näbb.

Lätet är en klar och ljus vissling, "tleeeeLIK!", som ofta upprepas vid oro.^[5]

Utbredning och systematik

Fågeln förekommer från sydöstra Iran till Indiska subkontinenten (inklusive Sri Lanka), Indokina och ön Hainan i södra Kina, möjligen även i sydvästra Afghanistan, men detta är inte bekräftat.^[3]^[6] Arten är generellt stannfågel^[6], men har setts i Oman^[7] och Förenade Arabemiraten^[8]. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

Arten påträffas vid grusiga flodbankar eller i klippig och stenig miljö utmed större sjöar. Mer tillfälligt påträffas den på stränder, sandslätter och saltöknar. På Sri Lanka ses den i kustnära torra zonen där den håller sig till ostörda stränder.^[6]

Föda

Arten lever huvudsakligen av krabbor och andra kräftdjur, men även insekter och fågelägg (svartbent strandpipare). Fågeln är mestadels aktiv efter skymning men kan ses födosöka dagtid. Den använder sin kraftiga näbb för att vända på stenar. Ofta påträffas den ensam eller i par, men ibland i familjegrupper eller i flockar om upp till 20 individer.^[9]

Häckning

Strandtjockfoten häckar mellan februari och juli i Indien, mars-juni i Pakistan och april-juli i Sri Lanka. Den häckar parvis, men ibland i kolonier med indisk flodtärna (Sterna aurantia). Boet är inget mer än en uppskrapad grop i marken fodrad med torra kvistar.^[10] Däri lägger honan en till två gräddfärgade mörkmärkta ägg. Båda könen turas om att ruva äggen i 28 dagar innan de kläcks och sedan ta hand om ungarna.^[9]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och fortfarande relativt stor population men minskar kraftigt, framför allt i Sydostasien. IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad.^[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som lokalt vanlig.^[1]

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2013 Esacus recurvirostris Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-01-01
^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia: the Ripley Guide. Lynx Edicions, Barcelona.
^ Hume, R. and G. M. Kirwan (2020). Great Thick-knee (Esacus recurvirostris), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.grtkne1.01
^ [a b c] Hume, R. & Kirwan, G.M. (2018). Great Thick-knee (Esacus recurvirostris). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53773 12 maj 2018).
^ Eriksen, J. & Victor, R. (2013) Oman Bird List: The Official List of the Birds of the Sultanate of Oman. Seventh edition. Sultan Qaboos University, Muscat.
^ Harrison, I. (2013) From the Rarities Committees. Sandgrouse 35(2): 161–164.
^ [a b] Hayman, P., Marchant, J. & Prater, T. (1986) Shorebirds. An Identification Guide to the Waders of the World. Croom Helm, London.
^ Khan, M.M.H. (2005) Species diversity, relative abundance and habitat use of the birds in the Sundarbans East Wildlife Sanctuary, Bangladesh. Forktail 21: 79–86.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör strandtjockfot.
Bilder & media
Wikispecies har information om Esacus recurvirostris.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2013 Esacus recurvirostris Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-01-01

[4] Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia: the Ripley Guide. Lynx Edicions, Barcelona.

[5] Hume, R. and G. M. Kirwan (2020). Great Thick-knee (Esacus recurvirostris), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.grtkne1.01

[hbw-6] [a b c] Hume, R. & Kirwan, G.M. (2018). Great Thick-knee (Esacus recurvirostris). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53773 12 maj 2018).

[7] Eriksen, J. & Victor, R. (2013) Oman Bird List: The Official List of the Birds of the Sultanate of Oman. Seventh edition. Sultan Qaboos University, Muscat.

[8] Harrison, I. (2013) From the Rarities Committees. Sandgrouse 35(2): 161–164.

[Hayman-9] [a b] Hayman, P., Marchant, J. & Prater, T. (1986) Shorebirds. An Identification Guide to the Waders of the World. Croom Helm, London.

[10] Khan, M.M.H. (2005) Species diversity, relative abundance and habitat use of the birds in the Sundarbans East Wildlife Sanctuary, Bangladesh. Forktail 21: 79–86.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

Navigation

Navigering

Temaportaler