Stränggjutning
 | Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Stränggjutning är en gjutprocess som ämnar framställa metalliska ämnen som kan användas vid tillverkning av plåt, stång och tråd. Anledningen till att processen heter stränggjutning är att smältan töms i en gjutlåda som kontrollerar flödet in i den kylda kokillen. Smältan transporteras genom kokillen medan den delvis stelnar. För att minska kostnad för uppvärmning transporteras oftast ämnena direkt vidare till vidare produktion av exempelvis plåt.
Ämnena som framställs kallas på engelska billets, blooms, och slabs. Billets har ett kvadratiskt tvärsnitt ämnat för tillverkning av tråd. Blooms har likaså ett kvadratiskt tvärsnitt men är ämnat för tillverkning av stång eller räls. Slabs, däremot, har ett rektangulärt tvärsnitt och är ämnat för tillverkning av plåt.
En av pionjärerna inom stränggjuting var Hofors bruk, och försök gjordes under Martin Wiberg 1932, sex år innan världens första fullt fungerande anläggning, i Kuznetskii i Sovjetunionen, togs i drift. 1954 invigdes den första svenska stränggjutningsmaskinen, på Nyby bruk.[1] Den var dock en experimentmodell, men i början av 1960-talet blev Halmstads Järnverks stränggjutningsmaskin, invigd 1962, den första att fungera ordentligt i ordinarie verksamhet.[2]
Betonggjutning
Stränggjutning är också vanligt vid gjutning av större betongkonstruktioner som till exempel bropelare eller hisschakt. Gjutformen är öppen i båda ändor och lyfts långsamt uppåt under det att cement fylls på uppifrån. Processen går så långsamt att betongen hinner stelna innan gjutformen har glidit förbi.
Se även
Referenser
- ^ Pettersson Jan-Erik, red (1996). Dædalus: Tekniska museets årsbok. Årg. 65(1997), Svenskt järn under 2500 år : från gruvpigor och smeddrängar till operatörer. Stockholm: Tekniska museet. sid. 294–295. Libris 8258855. ISBN 91-7616-049-1 (inb.)
- ^ Geijerstam Jan af, Nisser Marie, Wastenson Leif, red (2011). Sveriges nationalatlas. Bergsbruk gruvor och metallframställning (1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid. 153. Libris 12137274. ISBN 978-91-87760-58-7 (inb.)
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Järnvägsbron Årsta-Älvsjö, formvagnen vid Älvsjö
Tappning av Martinugn i Fagersta bruk.