Stormhattshumla
| Stormhattshumla Status i Finland: Starkt hotad[1] | |
 Stormhattshumla vid plisterplanta. Märk den långa tungan! | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Underordning | Midjesteklar Apocrita |
| (orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Humlor Bombus |
| Undersläkte | Megabombus[2] |
| Art | Stormhattshumla B. consobrinus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombus consobrinus | |
| Auktor | Dahlbom, 1832 |
| Synonymer | |
Bombus yezoensis Matsumura, 1932[3] | |
 Stormhattshumla som besöker prakttry innan stormhatten börjat blomma. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Stormhattshumla (Bombus consobrinus) är en stor humla[4] som följer den nordiska stormhattens utbredning[5].
Beskrivning
Humlan är varmt orange på hela mellankroppen och de två första tergiterna[a] på bakkroppen. Tergit 3 är svart.[6] Bakkroppsspetsen, de sista tergiterna, är gråa till blekgula.[6][7] Arten har en mycket lång tunga och ett avlångt huvud, anpassad efter de djupa stormhattsblommorna som är dess huvudsakliga näringskälla. Huvudformen gör att arten inte kan förväxlas med hushumla och taigahumla som har likartad färgteckning.[8][4]
Utbredning
Arten förekommer i norra Norden mellan 59° och 69° N, i Ryssland söderut till 51° N (Saratovregionen), i norra Asien från Sibirien till Kamtjatka, Mongoliet, norra Kina, Manchuriet, Korea och Japan[9]
I Sverige är den vanlig från Värmland, Dalarna och från Härjedalen i fjälltrakterna till Lule lappmark.[10] Den är sällsynt i kusttrakterna.[6]
Arten är Jämtlands landskapsinsekt.[4]
I Finland har stormhattshumlan påträffats på ett begränsat och minskande område i Norra Karelen.[11]
Ekologi
Humlan är specialiserad på nordisk stormhatt och följer dess utbredning.[5] Arten kan också i mindre utsträckning besöka kransblommiga växter som plistrar (se bild ovan) och ärtväxter. Den föredrar skogsbryn, -gläntor och ängar.[7] I Ryssland är den en typisk tajgaart.[12] Utanför taigan kan den även påträffas i blandskog.[7]
Samhällets tillväxtfas är samtidig med den rikaste blomningen av stormhatt under juli till mitten av augusti. Ett bo kan producera nästan lika många drottningar som arbetare, vilket är ovanligt bland humlearterna[8]. Drottningarna flyger mellan senare halvan av maj till början av oktober, arbetarna från juni till augusti och hanarna från senare delen av juli till början av september.[13]
Status
Globalt är arten klassificerad som livskraftig av Internationella naturvårdsunionen (IUCN)[9], och samma gäller i Sverige.[10] I Finland är humlan däremot rödlistad som starkt hotad ("EN").[1]. Arten är sällsynt i Ryssland, och populationerna minskar, främst på grund av habitatförlust genom modernt skogsbruk (kalhyggen), uppodling av naturlig ängsmark och utbredd användning av bekämpningsmedel.[7]
Kommentarer
- ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Källor
- ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Stormhattshumla — Bombus consobrinus Dahlbom, 1832”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204727. Läst 11 juli 2023.
- ^ ”Megabombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/mg.html. Läst 12 januari 2015.
- ^ [a b c d] ”Bombus consobrinus Dahlbom, 1832” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714887#null. Läst 11 juli 2023.
- ^ [a b c] Rune Hedberg (10 juli 2015). ”Humlan”. Före detta Alingsås Biodlareförening. SRSWWi (Biodlarna). https://kupan.se/bin-och-dess-nytta/bin/biraser/humlan/. Läst 11 juli 2023.
- ^ [a b] Goulson, Dave (2006). Bumblebees: behaviour, ecology, and conservation. Oxford: Oxford University Press. sid. 113, 200. ISBN 978-0-19-955307-5
- ^ [a b c] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 110-111. ISBN 978-91-7139-776-8
- ^ [a b c d] ”Bombus consobrinus в Красной книге Республики Татарстан (Bombus consobrinus i republiken Tatarstans rödlista)” (på ryska). Tatarstans rödlista. ООПТ России (Administrationen för Rysslands naturskyddsområden). 22 juni 2009. http://oopt.aari.ru/rbdata/1105/bio/36242. Läst 25 mars 2015.
- ^ [a b] Mossberg, Bo och Cederberg, Björn (2012). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-170-9
- ^ [a b] Rasmont, P., Roberts, S., Cederberg, B., Radchenko, V. & Michez, D. 2015 Bombus consobrinus . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 10 juli 2023.
- ^ [a b] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Stormhattshumla Bombus consobrinus”. Artinformation. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/103261/detaljer. Läst 11 juli 2023.
- ^ Juho Paukkunen (2019). ”Bläddra observationer — Bombus consobrinus”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204727&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 11 juli 2023.
- ^ P. Rasmont et al. (13 juni 2013). ”Atlas of European Bees: genus Bombus” (på engelska). Atlas Hymenoptera. Université de Mons. http://zoologie.umons.ac.be/hymenoptera/pagetaxon.asp?tx_id=2956. Läst 29 april 2017.
- ^ Frode Ødegaard, Jan Ove Gjershaug, Arnstein Staverløkk och Roald Bengtson. ”Lushatthumle Bombus consobrinus Dahlbom, 1832” (på norska). Artsdatabanken (Norge). Norsk institutt for naturforskning. http://artsdatabanken.no/Pages/150057. Läst 29 april 2017.
Externa länkar
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Atle Mjelde, Licens: CC BY-SA 3.0
Bildet er tatt av fursajerende lushatthumle på lamium i Søndre Land.
Författare/Upphovsman: Atle Mjelde, Licens: CC BY-SA 3.0
Lushatthumle på Weigela før blomstringen til vertsplanten har begynt å blomstre