Storbritanniens monarki

Storbritanniens konung
Storbritanniens kungliga vapen
Nuvarande Charles III sedan 8 september 2022
Residens	Buckingham Palace Palace of Holyroodhouse Windsor Castle
Utses av	Ärftligt ämbete (i enlighet med Act of Settlement)
Mandatperiod	Livstid
Förste innehavare	Anna
Inrättat	1707 (se historik i artikeln)
Efterträdare	William, prins av Wales (tronföljare)
Webbplats	royal.gov.uk

Storbritannien (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) är en konstitutionell monarki där landets statschef är en kung (maskulinum) eller regerande drottning (femininum) som tillsätts efter en i lag fastställd tronföljd.

Dagens brittiska monarki är linjär efterföljare till både Englands och Skottlands tidigare monarkier. Skottlands kung Jakob VI ärvde år 1603 den engelska kronan och, med tillfälligt avbrott 1649–1660, kom de engelska och skotska kronorna att vara förenade i en personalunion under ett drygt århundrade. År 1707 skapades Kungariket Storbritannien och 1801 utökades det till Förenade Kungariket Storbritannien och Irland. 1921 utsträckte sig det brittiska imperiet över en fjärdedel av jordens yta.

Kung Charles III efterträdde sin mor, Elizabeth II, som monark vid hennes död den 8 september 2022. Drottning Elizabeth II var regent i 70 år, från hennes fars frånfälle 6 februari 1952 fram till sin egen död, och var den längst regerande brittiska monarken någonsin.

Storbritannien har ingen skriven konstitution utan bygger i hög utsträckning på konstitutionell praxis under huvudsakligen engelsk rätt. Den engelska kungamakten begränsades i och med att Johan utan land tvingades utfärda Magna Carta år 1215. Henrik VIII bröt med den romersk-katolska kyrkan på 1530-talet och etablerade den självständiga Engelska kyrkan. Kung Jakob VI av Skottland ärvde 1603 den engelska kungatronen (som Jakob I av England) efter den barnlösa Elisabet I:s frånfälle och de båda rikena hamnade därefter i en personalunion.

Konflikten i synen på kungamakten mellan Karl I och parlamentsledamöter på 1600-talet ledde till kungens halshuggning och det Engelska inbördeskriget. I Bill of Rights som antogs efter den ärorika revolutionen (i vilken den katolske Jakob II störtades) under samstyret av Maria II och hennes man Vilhelm III angavs de institutionella ramarna för kungamaktens förhållande till parlamentet.

Med unionsakterna (1707) uppgick Kungariket England och Kungariket Skottland i ett förenat kungarike. Med unionsakten av år 1800 uppgick även Kungariket Irland i kungariket.

Sedan 1700-talet har det, sedan Huset Hannover uppsteg på tronen med Georg I, växt fram en oskriven sedvana att monarken inte deltar i rikets direkta styrelse, utan genom en underförstådd delegation överlåter den substantiva merparten av det kungliga prerogativet (engelska: Royal prerogative powers), vilket är återstoden av den verkställande makt som av urminnes hävd härleds från monarken och som inte kodifierats i lag, till landets premiärminister och dennes ministär.^{[1][n 1]}

I det som avses med det "kungliga preogativet" ingår åtminstone följande befogenheter (ej uttömmande lista, eftersom det i många fall bygger på en flera hundra år gammal rättslig doktrin och med få vägledande rättsfall)^[3]:

• disposition och insättande av Storbritanniens väpnade styrkor utomlands;
• att ingå och ratificera traktat;
• att utfärda, neka, beslagta och återkalla pass;
• förvärv och avträde av territorium;
• all diplomatisk verksamhet;
• utfärdande av kreditivbrev för diplomatiska sändebud (vanligen ambassadör) och ackreditering av utländska motsvarigheter
• beslut rörande ämbetsmannakåren (engelska: Civil Service)

Det finns dock tre ämbetsuppgifter som enbart kan utföras av den sittande monarken^[4];

• Utnämning och entledigande av premiärministern;
• Upplösande av parlamentets underhus och därmed utlösande av nyval;
• Underteckning (kunglig sanktion) av lagar för att dessa ska äga giltighet.

Utfärdande av bindande föreskrifter, sekundärlagstiftning och utnämningar av övriga ministrar och en mängd civila, kyrkliga och militära ämbetsmän sker i regel vid kronrådets sammanträden.

Varje år öppnar monarken parlamentets session i en ceremoni med trontalet, iförd Imperial State Crown.^[5] Den brittiska monarken är den engelska kyrkans styresperson (engelska: Supreme Governor) och överhuvud/högste befälhavare för Storbritanniens väpnade styrkor (engelska: Head of the Armed Forces).^[1]

Monarken delar ut utmärkelser i Storbritanniens belöningssystem, de flesta sker på inrådan av premiärministern och bereds dessförinnan i Cabinet Office (för brittiska medborgare) och Foreign and Commonwealth Office (för utlänningar).^[1] Utnämningar till pärskap, ordnar, baronettskap eller andra utmärkelser publiceras i den officiella tidningen för England och Wales: The London Gazette.

Monarken är sedan Georg VI även överhuvud för den mellanstatliga organisationen Samväldet (engelska: Head of the Commonwealth), men just den positionen är inte per automatik ärftlig.^[6]

Samväldet är en slags frivillig kulturell fortsättning av det brittiska imperiet^[7], vars egentliga syfte och funktion är luddig och inte är alldeles enkel att klarlägga: är den till för att tjäna medlemsstaternas befolkningar eller att upphöja den brittiska monarkin och tillfredsställa behovet av imperienostalgi. Som argument för Brexit hävdade förespråkare för det att vi väljer Samväldet i stället för EU, trots att organisationerna inte är jämförbara och förhållandet mellan Storbritannien och tidigare nybyggarkolonier som Australien och Nya Zeeland skiljer sig avsevärt jämfört med tidigare kolonier som Indien och Pakistan.^[8]

Samväldet som organisation leds av dess generalsekreterare som väljs av medlemsstaternas regeringschefer.^[6]

Den brittiska monarken är även, var för sig, statschef för 14 andra suveräna stater benämnda som samväldesriken^[1], samtliga före detta brittiska dominier och kolonier med Westminstersystemet:

Den brittiska tronföljden påverkar därför även vem som är statschef i dessa länder.

Då monarken är permanent bosatt i Storbritannien så representeras denne i de andra monarkierna som nämns ovan av 15 generalguvernörer (Australiens generalguvernör i Australien, Jamaicas generalguvernör på Jamaica, Kanadas generalguvernör i Kanada och så vidare) och dessa fungerar som monarkens personliga representant i respektive land. När monarken agerar i kraft av exempelvis Nya Zeelands statschef så sker det på inrådan av Nya Zeelands premiärminister och dennes ministär, och inte på inrådan av Storbritanniens premiärminister och dennes ministär och så vidare.

Huruvida Elizabeth II eller hennes hovfunktionärer tog ställning eller inte i Australiens konstitutionella kris 1975 (där generalguvernör John Kerr avskedade premiärminister Gough Whitlam innan denne hann instruera drottningen att avskeda generalguvernören) är omdiskuterat.^[9][10]

Officiella uttalanden från den brittiska hovet (The Royal Household) brukar i engelskt språkbruk i pressen benämnas metonymt som palatset (engelska: The Palace), eller som Buckingham Palace (ifall det gäller Royal Household, dvs för monarken eller monarkin i stort). På samma sätt benämns även uttalanden från enskilda kungligheters hovstater metonymt som palatset vid vilket de formellt residerar vid: för tronföljarparet, hertigparet av Cambridge, är det Kensington Palace.

I Storbritannien räknas alltjämt St. James’s Palace som monarkens officiella residens och i kreditivbrev benämns följaktligen att utländska diplomater ackrediteras vid The Court of St James's.^[11] Personalen tjänstgör inom olika hovstater (engelska: households), av vilken den största är The Royal Household med 1 200 anställda.^[12] Övriga hovstater är uppkallade efter de personer som de tjänar,^[13] till exempel Deras kungliga högheter prinsen och prinsessan av Wales hovstat (engelska: The Household of Their Royal Highnesses The Prince and Princess of Wales).^[14]

The Royal Household är indelat i fem avdelningar:^[15]

• Private Secretary’s Office: leds av privatsekreteraren som vägleder monarken i dennes konstitutionella roll som statschef för såväl Storbritannien och övriga samväldesriken. Avdelningen organiserar monarkens officiella program och handhar officiell korrespondens och uttalanden gentemot allmänheten.^[15][16]
• Privy Purse and Treasurer’s Office: handhar den interna administrationen och funktioner som HR och IT-tjänster.^[15]
• Master of the Household’s Department: ansvarar för och ombesörjer betjäningen vid de kungliga residensen.^[15]
• Lord Chamberlain’s Office: ansvarar för den rent ceremoniella delen av monarkens program. Bland dessa finns parlamentets årliga öppningsceremoni, inkommande statsbesök och kungliga bröllop.^[15] Funktionen överlappar delvis med de ärftiga ämbetena Earl Marshal (ansvarar för kröningar och statsbegravningar) och Lord Great Chamberlain (monarkens representant i Westminsterpalatset: ansvarar för Westminster Hall och de kungliga rummen).^[17][18]
• Royal Collection Trust: ansvarar för bevarandet av de kungliga föremålssamlingarna, Royal Mews samt för allmän visningsverksamhet vid de kungliga residensen.^[15]

Under ordförandeskapet av Lord Chamberlain (en deltidstjänst som innehas av någon med pärsvärdighet) leds hovets verksamhet genom arbetsgruppen Lord Chamberlain’s Committee i vilket ingår cheferna för respektive avdelning (Lord Chamberlain’s Office representeras av dess controller) samt flera adjungerade från de andra hovstaterna. De förstnämnda är kollektivt ansvariga inför den regerande monarken.^[19]

Buckingham Palace i London (City of Westminster) är monarkens officiella residens.^[20] Holyrood Palace i Edinburgh är monarkens officiella residens i Skottland.^[21] Windsor Castle utanför London används även också för representation.^[22]

Sandringham House utanför Norfolk i nordöstra England och Balmoral Castle i Skottland är monarkens privategendom.^[23]

Den brittiska tronföljden

Arvföljden efter kung Charles III
Prins William, prins av Wales Prins George av Wales Prinsessan Charlotte av Wales Prins Louis av Wales Prins Harry, hertig av Sussex Prins Archie av Sussex Prinsessan Lilibet av Sussex Prins Andrew, hertig av York Prinsessan Beatrice, fru Mapelli Mozzi Sienna Elizabeth Mozzi Prinsessan Eugenie, fru Brooksbank August Brooksbank Ernest Brooksbank Prins Edward, hertig av Edinburgh James, earl av Wessex Lady Louise Windsor Prinsessan Anne, Princess Royal Peter Phillips Savannah Phillips Isla Phillips Zara Tindall Mia Tindall Lena Tindall Lucas Tindall
Storbritanniens monarki Australiens monarki Kanadas monarki Nya Zeelands monarki

Den nuvarande brittiska tronföljden har traditionellt varit agnatisk-kognatisk primogenitur, vilket innebär att en yngre son har företräde framför en äldre syster.

Ett exempel på hur detta fungerade var när drottning Viktoria ärvde tronen 1837 efter sin farbror kung Vilhelm IV som enda barn till Vilhelm IV:s yngre och framlidne bror, prins Edvard, hertig av Kent och Strathearn. Titeln som kung av Hannover ärvdes dock av den yngre levande brodern prins Ernst August, hertig av Cumberland eftersom den saliska lagen med enbart manlig tronföljd gällde i Kungariket Hannover. Personalunionen mellan Storbritannien och Hannover som funnits sedan kung Georg I upphörde därför 1837.^[24]

Drottning Elizabeth II besteg tronen därför att hon inte hade någon bror. Hennes far, Georg VI, ärvde tronen eftersom hans äldre bror, Edvard VIII abdikerade från den och han var den näst äldste brodern.

Vid sammanträdet för samväldets regeringschefer i Perth i Australien den 28 oktober 2011 meddelade regeringscheferna för de då 16 länderna med brittiska monarken som sin statschef (samväldesriken) att de nu kommer att verka samfällt för att lagen som reglerar tronföljden ändras så att det äldsta barnet, oavsett kön, ärver kronan (kognatisk tronföljd).^[25] Förändringarna trädde i kraft i samtliga samväldesriken 26 mars 2015, så för personer födda efter 28 oktober 2011 gäller absolut primogenitur utan manlig företrädesrätt (även känt fullt kognatisk tronföljd).^[26]

Monarken har predikatet majestät. Vid trontillträdet väljer monarken hur han/hon ska kallas som kung eller regerande drottning, men inte med nödvändighet sitt tilltalsnamn: Georg VI, Edvard VII och Victoria valde annat namn än sina tilltalsnamn.^[27]

När England och Skottland förenades till Storbritannien 1707 valde de brittiska kungarna att fortsätta med de regentnummer som hade gällt för de engelska kungarna. Frågan blev aktuell först när Vilhelm IV blev kung 1830 (Skottland hade bara haft två kungar med det namnet tidigare). Mönstret fortsatte med Edvard VII 1901 (endast en skotsk kung med namnet Edvard tidigare) och Elizabeth II 1952 (ingen tidigare skotsk regerande drottning med det namnet). Vid Elizabeth II:s kröning försökte skotska nationalister att rättsligt förhindra en brittisk monark att följa engelska monarkers numrering i Skottland.^[28][29]

Sedan 1927 med Titulärakten så är den brittiska monarken kung eller drottning över "Förenande Kungariket Storbritannien och Nordirland" (engelska: United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland).

Enligt ett kungligt brev (engelska: letters patent) från 1917 utfärdat av kung Georg V i kronrådet tillkommer predikatet kunglig höghet och titeln prins och prinsessa barn och barnbarn till en regerande monark i svärdslinjen, dvs rak manlig linje.^[30] Ett särskilt tillägg gjordes av kung Georg VI för prinsessan Elizabeths barn så att dessa kunde bli prins/prinsessa vid födseln innan hon efterträdde honom som drottning.^[31] Drottning Elizabeth II kungjorde ytterligare ett undantag så att samtliga barnbarn till dåvarande prinsen av Wales genom dennes äldste son, prins William, hertig av Cambridge, även blev prins respektive prinsessa vid födseln.^[32]

Tronföljaren bär titeln prins av Wales som sin främsta titel (förutom i Skottland där vederbörande benämns som hertig av Rothesay), men den tilldelas inte per automatik.^[33] Titeln hertig av Cornwall tillkommer däremot en manlig tronföljare automatiskt och till den är egendomen hertigdömet Cornwall kopplad och står för dennes försörjning.^[33]

Söner till en monark och tronföljaren brukar i vuxen ålder tilldelas ärftlig pärsvärdighet, vanligen hertigtitel, ofta i samband med bröllop. Innan reformerna i Storbritanniens parlament under slutet av 1990-talet innebar det att de på så sätt även blev ledamöter i överhuset. Eftersom en pärsvärdighet har företräde framför en prinstitel brukar en innehavare av båda refereras till i kortform som exempelvis HKH Hertigen av [hertigdömet] (exempelvis prins Arthur, hertig av Connaught och Strathearn som "HKH Hertigen av Connaught och Strathearn" liksom prins Leopold, hertig av Albany som "HKH Hertigen av Albany").

En prins som inte har en egen hertigtitel och som inte är son till vare sig den regerande monarken eller tronföljaren brukar enligt brittisk kutym införd på 1700-talet refereras till som "HKH prins N.N. av [faderns hertigdöme]" (exempelvis prins Michael av Kent och prins Arthur av Connaught) för att markera tillhörighet med en sidolinje, även om dessa givetvis är fullvärdiga prinsar av Storbritannien.^[34]

En dotter till en kunglig hertig som saknar en egen pärsvärdighet brukar enligt brittisk kutym införd på 1700-talet refereras till som "HKH prinsessan N.N. av [faderns hertigdöme]" (exempelvis prinsessan Alexandra av Kent, prinsessan Patricia av Connaught och prinsessan Alice av Albany) för att markera tillhörighet med en sidolinje, även om dessa givetvis är fullvärdiga prinsessor av Storbritannien.^[34]

Den äldsta dottern till en regerande monark brukar tilldelas titeln Princess Royal, efter mönster från 1600-talets Frankrike (där motsvarigheten var Madame Royal). Titeln kan enbart innehas av en innehavare samtidigt livet. Sedan 1987 innehas titeln prinsessan Anne, som är enda dotter till Elizabeth II.^[35]

Lista över Storbritanniens regenter

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Monarchy of the United Kingdom, tidigare version.

• (engelska) Officiell hemsida
• (engelska) Brittiska kungahusets YouTube kanal

Storbritanniens regenter Ätten Stuart (1707–1714) Anna Ätten Hannover (1714–1901) Georg I • Georg II • Georg III • Georg IV • Vilhelm IV • Viktoria Ätten Sachsen-Coburg-Gotha (1901–1917) Edvard VII Ätten Windsor (från 1917) Georg V • Edvard VIII • Georg VI • Elizabeth II • Charles III Storbritanniens monarki – Lista över Storbritanniens regenter – Grafisk tidsaxel

Storbritanniens kungliga familj   Huset Windsor Kungaparet H.M. Kung Charles III g. (2:a ggn) m. H.M. Drottning Camilla Tronföljarparet (1:a äktenskapet) H.K.H. Prins William, prins av Wales, g.m. H.K.H. Catherine, prinsessa av Wales    Barn: H.K.H. Prins George av Wales · H.K.H. Prinsessan Charlotte av Wales · H.K.H. Prins Louis av Wales Kungens yngre son (1:a äktenskapet) Prins Harry, hertig av Sussex, g.m. Meghan, hertiginna av Sussex    Barn: Prins Archie av Sussex · Prinsessan Lilibet av Sussex Kungens yngre bror Prins Andrew, hertig av York    Barn (i tidigare äktenskap): H.K.H. Prinsessan Beatrice, fru Mapelli Mozzi · H.K.H. Prinsessan Eugenie, fru Brooksbank Kungens yngste bror H.K.H. Prins Edward, hertig av Edinburgh, g.m. H.K.H. Sophie, hertiginna av Edinburgh    Barn: James, earl av Wessex · Lady Louise Windsor Kungens syster H.K.H. Prinsessan Anne, princess royal, g. (2:a ggn) m. viceamiral Timothy Laurence Kungens moders kusin (son till framlidna drottningens 2:e farbror) H.K.H. Prins Richard, hertig av Gloucester, g.m. H.K.H. Birgitte, hertiginna av Gloucester Kungens moders kusiner (barn till framlidna drottningens 3:e farbror) H.K.H. Prins Edward, hertig av Kent, g.m. H.K.H. Katharine, hertiginna av Kent · H.K.H. Prinsessan Alexandra, Lady Ogilvy · H.K.H. Prins Michael av Kent, g.m. H.K.H. Prinsessan Michael av Kent Storbritanniens monarki – Lista över Storbritanniens regenter