Stenkil

Stenkil
De stenkilska fönstren (ättens verk) i Vreta kloster
Regeringstid1060–1066
FöreträdareEmund den gamle
EfterträdareErik och Erik
GemålMöjligen en dotter till företrädaren Emund den gamle
BarnHalsten
Inge den äldre
ÄttStenkilska ätten
FarEnligt ett sentida påstående Ragnvald den gamle
MorEnligt ett sentida påstående Astrid Nialsdotter
FöddOmkring 1030
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Död1066

Stenkil, född omkring 1030, död omkring 1066, var kung av Sverige cirka 1060–1066. Hans namn härrör från kittel (inte kil). Hans eventuella äktenskap med en till namnet okänd dotter till kung Emund gamle kan ha varit avgörande för hans tillträde som kung.[1]

Biografi

Stenkils härkomst är okänd. Västgötalagens kungalängd berättar att Stenkil älskade västgötar mer än andra i hans rike, och att västgötarna gladdes över honom. Kungalängden säger också att han var en "väldig bågskytt". Hervararsagan berättar att Stenkil under företrädaren kung Emunds regering var jarl i Svitjod. Han uppges ha varit en from man och en kristendomens förespråkare och för att understödja missionsverksamheten i Svitjod lät han upprätta biskopssäte i Sigtuna. Hervararsagan berättar vidare att han "blev sotdöd i Svitjod" ungefär samtidigt som den norske kungen Harald Hårdråde dog i slaget vid Stamford Bridge i England år 1066.

Från Adam av Bremen vet man att han tillhörde kretsen kring kung Emund gamle. Adam var emellertid osäker på Stenkils anknytning till Emund och skrev på ett ställe i sin krönika att han inte visste om Stenkil var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson). På annan plats i Adams text kallas dock Stenkil Emunds nepos utan några reservationer.[2]

Stenkil skall ha varit den ende mannen kring Emund som stödde den av Hamburg-Bremen utsände Adalvard den äldre när den av Osmundus influerade kungen avstyrde dem. Efter att Stenkil blivit kung fortsatte han att stödja den bremiska biskopstolen.[2]

När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard den yngre i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland genom att bränna hednatemplet i Uppsala eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen, stoppade Stenkil detta.[2] Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta, eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarsson (möjl. identisk med Håkan Röde) i dennes motstånd mot norske kung Harald Hårdråde och överlät styret i Västergötland och Värmland åt honom. Men då strider utbröt i Västergötland mellan jarlen och kung Harald lyser dock Stenkil med sin frånvaro.

Morkinskinna berättar att han var fet, tung och tyckte om att dricka, samt sitta i lugn och ro i eget bo . Enligt Knytlingasagan skall han utan framgång anfallit Sven Estridsson.[2]

Efter Stenkils död drabbades Sverige av inbördesstrider mellan två tronpretendenter som båda hette Erik. Hans mest betydande efterföljare på tronen blev sönerna Halsten och Inge, och senare kom två av hans sonsöner att uppstiga på den. Denna kungaätt kallas därför för den Stenkilska ätten.

I isländska källor

I tillägget till Hervararsagan, i en avskrift från 1600-talet, berättas en hel del om Stenkil:

Steinkell hét ríkr maðr í Svíaríki ok kynstórr; móðir hans hét Ástríðr, dóttir Njáls Finnssonar ins skjálga af Hálogalandi, en faðir hans var Rögnvaldr inn gamli. Steinkell var fyrst jarl í Svíþjóð, en eptir dauða Eymundar konungs tóku Svíar hann til konungs. Þá gekk konungdómr ór langfeðgaætt í Svíþjóð inna fornu konunga. Steinkell var mikill höfðingi. Hann átti dóttur Eymundar konungs. Hann varð sóttdauðr í Svíþjóð nær því, er Haraldr konungr fell á Englandi. Ingi hét sonr Steinkels, er Svíar tóku til konungs næst eptir Hákon.[3]

Stenkil hette en rik man i Svea rike av ädelt blod; hans moder hette Astrid, som var dotter till Njal Finnsson från Hålogaland, hans fader var Ragnvald den Gamle. Stenkil var först jarl i Svitjod, och efter att kung Emund dog, valde svearna honom till sin kung. Då gick kungadömet i Svitjod ur den gamla kungaättens hand. Stenkil var en mäktig hövding. Han äktade kung Emunds dotter. Han dog sotdöden i Svitjod nära den tid då kung Harald dog i England. Stenkil hade en son som hette Inge, som svearna tog till kung efter Håkan.

Referenser

  1. ^ Lars O. Lagerqvist i Sverige och dess regenter under 1000 år ISBN 91-0-075007-7 pp. 41 & 42.
  2. ^ [a b c d] Hans Gillingstam. ”Stenkil”. Svensk biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20139&forceOrdinarySite=true. Läst 29 november 2012. 
  3. ^ Hervarar saga ok Heiðreks, Guðni Jónsson's og Bjarni Vilhjálmsson's edition at «Norrøne Tekster og Kvad».
Auktoritetsdata
• SBL: 20139

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Steinchetellian windows 2003.jpg
Författare/Upphovsman: Håkan Svensson Xauxa, Licens: CC BY 2.5
10th century windows (Steinchetellian Dynasty), Vreta klosters kyrka, Diocese of Linköping, Sweden