Stenhumla
| Stenhumla | |
 Stenhumla som samlar nektar | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Underordning | Midjesteklar Apocrita |
| (orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Humlor Bombus |
| Undersläkte | Melanobombus[1] |
| Art | Stenhumla Bombus lapidarius |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombus lapidarius | |
| Auktor | (Linnaeus, 1758)[1] |
_-_Centaurea_scabiosa_-_Keila.jpg) Hane | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Stenhumla (Bombus lapidarius) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Utbredning
Humlan är vanlig i hela Europa[2].
Arten finns i hela Sverige[3] med undantag för ren skog eller fjällnära terräng.[4]
Den är även vanlig i Finland från sydkusten och Åland norrut. Koncentrationen är i södra och mellersta delarna av landet, men fynd har gjorts ända upp till Lappland[5].
Beskrivning
Stenhumlan är en medelstor humla; drottningen blir 18 till 20 millimeter lång, arbetaren 14 till 17 millimeter och hanen 15 till 18 millimeter[6]. Humlan är svart med röd bakkroppsspets. Hanen har dessutom en smal gul halskrage och gul nos. En viktig skiljekaraktär mot liknande arter är att pollensamlingshåren är helt svarta utan rödtonade spetsar. Drottningen är betydligt större än både arbetarna och hanarna. Arbetarna är proportionellt mycket mindre och har mindre variation i storleken jämfört med förhållandet hos många andra humlearter.[7][8]
Ekologi
Boet inrättas ofta i övergivna fågelbon[8] eller sorkbon under jord. Den kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus; i isoleringsmaterial i väggar eller på vindar.[6] Stenhumlan bildar stora samhällen med 100 till 400 individer.[9].
Arten förekommer i många olika biotoper som odlad mark, strandnära områden, bland växtlighet vid vägkanter, trädgårdar, villabebyggelse och i städer.[10][4] Stenhumlan är en förhållandevis korttungad art. Den kan flyga relativt långt för att skaffa näring, upp till 1,5 km.[9] Favoritväxter är vitklöver, harklöver, monke, fruktträd, maskros, fibblor, olika ärtväxter, plister, lejongapsväxter, kransblommiga växter, tistlar och väddklint.[10] Arten sparar inte bara honung utan även pollen i boet. Drottningarna är viktiga pollinerare av fruktträd.[11] [12]
De övervintrade drottningarna kommer fram i mars, arbetarna från april, medan könsdjuren (ungdrottningar och hanar) flyger mellan juli och tidigt i oktober.[13]
Hanarna är så kallade patrullerare, som flyger på 1 till 2 meters höjd längs en bestämd bana, upptill 100 m lång, där de avsätter feromoner på höga objekt som vass och rapsplantor för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar. Flera hanar kan ofta flyga efter varandra längs samma bana.[12]
Snylthumla
Arten parasiteras av stensnylthumlan, som tar över boet för att föda upp sin egen avkomma.[10]
Hotstatus
Arten är klassificerad som livskraftig i både Sverige och Finland.[5][3]
Bildgalleri
(c) Diego Delso, CC BY-SA 4.0
Referenser
- ^ [a b] ”Melanobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/ml.html. Läst 12 januari 2015.
- ^ ”"Steinhummel" · Bombus lapidarius” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 30 april 2017.
- ^ [a b] ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Artdatabanken. 2020. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/bombus-lapidarius-103282. Läst 15 februari 2021.
- ^ [a b] Björn Cederberg; Bo Mossberg (illustrationer) (2020). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. sid. 134–135. ISBN 9789178871018
- ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204767. Läst 17 mars 2024.
- ^ [a b] ”Steinhummel - Bombus lapidarius” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 8 november 2012.
- ^ Mossberg, Bo och Cederberg, Björn (2012). Humlor i Sverige. Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-170-9
- ^ [a b] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 88-89. ISBN 978-91-7139-776-8
- ^ [a b] Goulson, Dave (2010) (på engelska). Bumblebees: behaviour, ecology, and conservation. Oxford: Oxford University Press. sid. 177. ISBN 978-0-19-955307-5
- ^ [a b c] ”Stenhumla Bombus lapidarius”. Faktablad. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet. http://www.artdata.slu.se/Humlor/las-lapidarius.htm. Läst 17 mars 2024.
- ^ Mossberg, Bo och Cederberg, Björn (2012). Humlor i Sverige
- ^ [a b] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 363-364. ISBN 0-00-717451-9
- ^ M Edwards. ”Bombus lapidarius (Linnaeus,1758)” (på engelska). Bees Wasps & Ants Recording Society. http://www.bwars.com/bee/apidae/bombus-lapidarius. Läst 30 april 2017.
|
Media som används på denna webbplats
%2c_Bad_W%c3%b6rishofen%2c_Alemania%2c_2019-06-20%2c_DD_30.jpg)
(c) Diego Delso, CC BY-SA 4.0
Red-tailed bumblebee (Bombus lapidarius), Bad Wörishofen, Germany
Författare/Upphovsman: Ingen maskinläsbar skapare angavs. Mortendreier antaget (baserat på upphovsrättsanspråk)., Licens: CC BY-SA 2.5
Bombus lapidarius from Trondheim, Norway. The photographer, Morten Dreier, should always be credited.
Författare/Upphovsman: Holger Gröschl, Licens: CC BY-SA 2.0 de
Steinhummel (Bombus lapidarius)
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Male red-tailed bumblebee (Bombus lapidarius) on the greater knapweed (Centaurea scabiosa). Keila, Northwestern Estonia.
Författare/Upphovsman: Jopeli, Licens: CC BY-SA 4.0
Stenhumla (Bombus lapidarius) som samlar nektar i jägaråsens naturreservat i Kungsörs kommun, Västmanland.