Statsrådsberedningen

Rosenbad vy från Vasabron, 2006.

Statsrådsberedningen (SB)[1] är en del av Regeringskansliet och inkluderar statsministerns kansli, samordningskansliet, kansliet för krishantering, granskningskansliet, förvaltningschefens kansli, rättschefens kansli, kansliet för samordning av EU-frågor och Regeringskansliets internrevision. Statsrådsberedningen leder och samordnar arbetet i Regeringskansliet.

Chef för Statsrådsberedningen är statsministern. Statsrådsberedningens lokaler är belägna i kvarter Rosenbad.

Kansliet för samordning av EU-frågor lyder under statsministern och är en sakenhet liknande dem som ingår i de övriga departementen.

Vid statsministerns kansli och samordningskansliet är tjänstemännen politiskt anställda medan de vid övriga kanslier är opolitiskt anställda.

Statsrådsberedningens statssekreterare var 2006–2014 ordförande i Gruppen för strategisk samordning, en grupp statssekreterare med ansvar att förbereda regeringsbeslut beträffande krishantering. Hösten 2014 flyttades ansvaret, samt Kansliet för krishantering, från Statsrådsberedningen till Justitiedepartementet under inrikesministern.

Begreppen Statsrådsberedning och Allmän beredning - tidigare betydelse

Fram till 1974 års regeringsform stod begreppet Allmän beredning för det som sedan dess kallas regeringssammanträde. Den Allmänna beredningen var ministrarnas gemensamma förberedelse av en konselj. Samtidigt användes begreppet statsrådsberedning för ett mindre sammanträde, för frågor av något mindre vikt och räckvidd. Vid en sådan statsrådsberedning föredrogs ärendet för en departementschef och, vanligen, två konsultativa statsråd. Genom att minst ett av dessa närvarande konsultativa statsråd vid en sådan statsrådsberedning hade juridisk eller förvaltningsmässig expertis uppnåddes en viss kvalitetssäkring. Det andra konsultativa statsrådet var i många fall statsministern. Ärendet föredrogs av den tjänsteman inom departementet som ansvarat för handläggningen, eller av särskilda sakkunniga.

Statsråd i statsrådsberedningen

Statsministern

Se Sveriges statsminister

Övriga statsråd i Statsrådsberedningen

NamnÄmbetsperiodPolitisk
tillhörighet		Titel
 Olof Palme19 november 1963–25 november 1965(S)konsultativt statsråd (samordningsminister)
 Sven-Eric Nilsson29 april 1964–1 juli 1973(S)konsultativt statsråd (jurist konsult)
 Lennart Geijer9 december 1966–14 oktober 1969(S)konsultativt statsråd (jurist konsult)
 Carl Lidbom14 oktober 1969–1 november 1975(S)konsultativt statsråd (jurist konsult)
 Thage G. Peterson1 november 1975–8 oktober 1976(S)samordningsminister
 Carl Tham18 oktober 1978–12 oktober 1979(FP)samordnings- och energiminister
 Ingvar Carlsson8 oktober 1982–28 februari 1986(S)vice statsminister
 Odd Engström27 februari 1990–4 oktober 1991(S)vice statsminister
 Mona Sahlin7 oktober 1994–10 november 1995(S)vice statsminister
 Jan Nygren7 oktober 1994–22 mars 1996(S)samordningsminister
 Leif Pagrotsky22 mars 1996–1 februari 1997(S)vapenexportminister
 Thage G. Peterson1 februari 1997–7 oktober 1998(S)samordningsminister
 Lena Hjelm Wallén7 oktober 1998–21 oktober 2002(S)vice statsminister
 Margareta Winberg21 oktober 2002–21 oktober 2003(S)vice statsminister
 Pär Nuder21 oktober 2002–21 oktober 2004(S) samordningsminister
 Bosse Ringholm1 november 2004–6 oktober 2006(S)vice statsminister
 Cecilia Malmström6 oktober 2006–22 januari 2010(FP)EU-minister
 Birgitta Ohlsson2 februari 2010–3 oktober 2014(FP)EU-minister
 Kristina Persson3 oktober 2014–25 maj 2016(S)minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete
 Ibrahim Baylan25 maj 2016–21 januari 2019(S)samordnings- och energiminister
 Hans Dahlgren21 januari 2019–18 oktober 2022(S)EU-minister
 Jessika Roswall18 oktober 2022–(M)EU-minister

Statssekreterare hos statsministern sedan 1964

Statssekreterare hos andra statsråd vid Statsrådsberedningen

Statssekreterare vid samordningskansliet

Källor

  1. ^ ”Förordning (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet”. Sveriges Riksdag. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19961515-med-instruktion-for_sfs-1996-1515. Läst 16 oktober 2018. 
  2. ^ [a b c d] ”Klart med de tyngsta rödgröna statssekreterarna”. Dagens Opinion. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141006155645/http://www.dagensopinion.se/klart-med-de-tyngsta-r%C3%B6dgr%C3%B6na-statssekreterarna. Läst 6 oktober 2014. 
  3. ^ ”Löfvens närmaste medarbetare avgår efter it-skandalen” (på svenska). DN.SE. 27 augusti 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/lofvens-narmaste-medarbetare-avgar-efter-it-skandalen/. Läst 27 augusti 2017. 
  4. ^ [a b] ”Nya statssekreterare på Statsrådsberedningen”. Regeringskansliet. 28 augusti 2017. http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/08/nya-statssekreterare-pa-statsradsberedningen/. Läst 28 augusti 2017. 
  5. ^ [a b c d e f] ”Nya statssekreterare i Regeringskansliet”. Regeringskansliet. 22 januari 2019. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/01/nya-statssekreterare-i-regeringskansliet/. Läst 22 januari 2019. 
  6. ^ Nya statssekreterare i Regeringskansliet 2021-11-30
  7. ^ [a b] Nya statssekreterare i Regeringskansliet 2022-10-18
  8. ^ ”Nya statssekreterare i Regeringskansliet”. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/10/nya-statssekreterare-i-regeringskansliet2/. Läst 27 oktober 2022. 
Statsrådsberedningen
Lista över statliga förvaltningsmyndigheter i Sverige

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Rosenbad 2006.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Rosenbad i Stockholm.