Statens Informationsstyrelse

Statens Informationsstyrelse (SIS) var under åren 1940–1945 en svensk myndighet som sorterade under Utrikesdepartementet, men som också samverkade med Försvarsstaben.[1]

Myndighetens uppgift var att upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, inte minst pressen, och i viss mån även folkopinionen under andra världskriget.[1][2] I regeringens direktiv stod det att dess främsta uppgift var "att förebygga skildring till allmänheten som med hänsyn till det politiska eller militära läget icke bör få förekomma".[3]:105 Det syftet skulle uppnås genom att övervaka all information som nådde allmänheten: böcker, tidningar, bilder, filmer, föredrag och radioprogram.[3]:105

SIS fungerade ungefär som en propagandamyndighet,[4] och myndigheten kallades ibland nedlåtande för "Censur- och propagandaministeriet"[3]:104 och NON-Informationsstyrelsen.[3]:105 Myndigheten påstods ha till uppgift att informera befolkningen, men såg själv som sin främsta uppgift att rapportera om folket till de styrande.[3]:98

Bakgrund

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 krävdes förändringar i såväl samhällsorganisation som vardagsliv. Sverige behövde ta hänsyn till det politiska och militära läget i världen. För att samfällt styra landet tillsattes en samlingsregering, Regeringen Hansson III, den 13 december 1939. En opolitisk diplomat, Christian Günther, tillsattes som utrikesminister.

Högerledaren Gösta Bagge, tillika statsråd och ecklesiastikminister i samlingsregeringen, förklarade situationen på följande sätt i ett tal den 1 maj 1940 på Gärdet i Stockholm:

"Vi ha rullat ihop oss som igelkotten med taggarna åt alla håll. Även stora djur bruka dra sig för att angripa en dylik tingest i onödan. Vi kunna försvara oss och vi komma att göra det."

Historik och verksamhet

Den 6 september 1939 tillsattes den så kallade Tremannanämnden av Kungl Maj:t. Nämndens uppgift blev att fungera som statens organ för information. Statens informationsbyrå inrättades på tremannanämndens förslag den 15 september 1939. Statens Informationsstyrelse ersatte Tremannanämnden och Statens informationsbyrå genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 januari 1940. Instruktion för verket (SFS 60/1940) utfärdades samma dag och trädde i kraft den 1 februari 1940. Historieprofessorn Sven Tunberg utsågs till styrelsen ordförande. Han beviljades avsked från den posten i början av 1944.

Svenska Reklamförbundet erbjöd sina tjänster till informationsbyrån i samband med eventuella propagandaaktioner. Reklamförbundet konsulterades redan hösten 1939 av informationsbyrån i samband med en tystnadskampanj. Kampanjen ansågs nödvändig, framför allt på grund av alltför frispråkiga militärer som enligt nämnden avslöjade mer än vad som kunde anses hälsosamt för Sverige.

SIS medverkade vid inspelning av vissa filmer, till exempel kortfilmen "Flyktingar finner en hamn (1944).[5]

Tysthetskampanjen

Allvarstid kräver
Samhällsanda
Vaksamhet
Tystnad

Text från affischen från 1939 års tystnadskampanj[6]:11

Tysthetskampanjen startades av Statens informationsbyrå och genomfördes under hösten 1939.[7] Syftet var att påminna befolkningen om vikten av att hålla tyst om sådant som skulle kunna vara till skada för det neutrala Sverige.[7]

Kampanjen symboliserades av en blågul affisch prydd med tre horisontellt placerade kronor[7] samt texten "Allvarstid kräver samhällsanda, vaksamhet, tystnad."[6]:11

Därefter bildades Statens Informationsstyrelse.

Vaksamhetskampanjen

Vaksamhetskampanjen startades den 21 november 1941 av Statens Informationsstyrelse.[7] Kampanjens syfte var att mana allmänheten till tystnad om sådant som kunde skada Sverige. Kampanjen illustrerades av symbolen En svensk tiger. Kampanjen omfattade även broschyren "Tystnadskatekesen".[6]:13

Grå lappar

Myndigheten meddelade media, via Tidningarnas Telegrambyrå, med totalt 260 sk grå lappar vad som fick framföras och inte.[3]:105-106[4]:54

Undersektioner

Flera fristående sektioner sorterade under SIS:[3]:105

Referenser

  1. ^ [a b] Informationsstyrelsen, 1992. I: K. Marklund et al. (red.) Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra Böcker AB, 1989-96. ISBN 91-7024-620-3
  2. ^ Tidningen tvingades att vara försiktig, Ystads Allehanda, 27 maj 2005. Läst 17 juni 2013
  3. ^ [a b c d e f g h] Maria-Pia Boëthius. Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  4. ^ [a b] Ingrid Adielsson. "Det ofria ordet — Censur och tryckrihet 1766–1810 och 1920–1945", Magisteruppsats vid Uppsala Universitet, hösten 2007. Åtkomst den 15 april 2018.
  5. ^ "Flyktingar finner en hamn", oppetarkiv.se. Åtkomst den 15 april 2018.
  6. ^ [a b c] Marie Andrée Kriisa. "En Svensk Tiger - en studie av upphovsrättslig ensamrätt i kollision med varumärkesrättslig ensamrätt", Lunds Universitet, HT2006. Åtkomst den 12 april 2018.
  7. ^ [a b c d] "En Svensk Tiger Arkiverad 10 april 2018 hämtat från the Wayback Machine.", beredskapsmuseet.com. Åtkomst den 11 april 2018.
  • Spectator (1943). Svenskarna och propagandan: har Gallup rätt?. Stockholm: Geber. Libris 1238910 . En broschyr utgiven 1943 av Nils-Eric Ekblad och Gunnar Unger under den gemensamma pseudonymen "Spectator". Åtkomst den 12 april 2018

Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg