Josef Stalin

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Mycket i artikeln tolkar politiska förlopp och avsikter utan källhänvisning, vilket inte är acceptabelt i en encyklopedi. Arbeta med att förbättra artikeln har påbörjats i oktober 2024, vilket kan leda till att den under en övergångstid är svåröverskådlig. (2023-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Josef Stalin
Stalin, 1937.
Generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti
Tid i befattningen 3 april 1922–5 mars 1953
Företrädare	Position skapad
Efterträdare	Georgij Malenkov
Sovjetunionens regeringschef
Tid i befattningen 6 maj 1941–5 mars 1953
Företrädare	Vjatjeslav Molotov
Efterträdare	Georgij Malenkov
Född	Ioseb Besarionis dze Dzjughasjvili 18 december 1878 Gori, Guvernementet Tiflis, Kejsardömet Ryssland (i nuvarande Georgien)
Död	5 mars 1953 (74 år) Kuntsevo utanför Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen
Gravplats	Kremlmuren
Nationalitet	rysk–sovjetisk
Politiskt parti	Sovjetunionens kommunistiska parti
Maka	Jekaterina Svanidze (död 1907), Nadezjda Allilujeva (död 1932)
Namnteckning

Josef Stalin,^[a] egentligenIosif Vissarionovitj Dzjugasjvili (fil),^[b] född 1878^[c] eller 1879^[2] i Gori i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Georgien), död 5 mars 1953 på Kuntsevo utanför Moskva, var en revolutionär, författare och sovjetisk politiker av georgisk börd.

Stalin blev 1922 den förste generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och övertog i stora drag, efter Vladimir Lenins död 1924, makten över partiet, en position han bibehöll fram till sin död 1953. Han var även formellt regeringschef från 1941.^[3] Under hans tid vid makten formulerade det sovjetiska kommunistpartiet den tolkning av Karl Marx och Vladimir Lenins teorier som sammanfattas i termen marxism-leninism.^[4]

Stalin betraktas ofta som en av den moderna historiens mest inflytelserika män. Genom utrensningar inom det styrande kommunistiska partiet gjorde han sig av med oppositionella krafter, även om partiet i formell mening förblev kollektivt styrt.^[5][6] Under Stalins styre infördes femårsplaner i ekonomin, vilket ökade industrialiseringen i Sovjetunionen kraftigt och kollektiviseringen av jordbruket.^[7] Under hans tid vid makten organiserades massmord på politiska motståndare, och miljontals dog i de koncentrationsläger (Gulag) som organiserades som ett led i den hårdnande politiska repressionen under hans styre.

Utrikespolitiskt viktiga händelser var dels beslutet 1939 om att ingå en icke-angreppspakt med Nazityskland - Molotov-Ribbentropp-pakten^[8], dels Sovjetunionens deltagande i andra världskriget mot Tyskland mellan 1941 och 1945. Sovjetunionens insatser i kriget spelade en avgörande roll för de allierades seger.

Stalin dog 5 mars 1953 av vad som antas ha varit en hjärnblödning.

Stalin föddes år 1878^[d] eller 1879^[2] i staden Gori i guvernementet Tiflis som ligger i dagens Georgien. Det råder oklarhet om hans födelseår, och även datum: 18 december eller 21 december enligt modern tideräkning. Han fick namnet Josef Vissarionovich Dzjugasjvili.

Josef var det enda överlevande barnet till en skomakare Vissarion Dzjughasjvili, och hans hustru Jekaterina Geladze. Båda föräldrarna kom från familjer av livegna bönder. Jekaterina var endast femton år gammal när hon gifte sig. Innan Josefs födelse hade paret mist tre nyfödda barn.^[2]

Familjen var mycket fattig. Fadern Vissarions skomakeri kunde inte försörja dem och efter en tid tvingades han överge sin verkstad och börja arbeta på en fabrik. Modern arbetade som tvätterska. Fadern missbrukade alkohol och misshandlade sin hustru och sin son. Det ges motstridiga uppgifter om hur länge Vissarion levde. Enligt Isaac Deutscher blev Josef faderlös 1890, vid elva års ålder,^[2] men andra källor uppger att Vissarion levde till 1909.^[10] Oavsett vilket så var det modern Jekaterina som tog ansvaret för sonens uppfostran.

Vid sex eller sju års ålder drabbades Josef av smittkoppor som satte outplånliga ärr i hans ansikte. Några år senare fick han en allvarlig sårinfektion som gjorde att han för alltid fick svårt att böja vänstra armbågsleden. Denna skada ledde senare till att han 1916 förklarades oduglig för krigstjänst.^[2]

Modern Jekaterina var analfabet och djupt religiös. Georgiska var hennes modersmål och varken hon eller Josef kunde någon ryska innan han började skolan. Hon tog det mot hennes bakgrund ovanliga beslutet att sätta sin nioåriga pojke i femårig kyrkskola i stället för att låta honom bli lärling hos någon hantverkare. I skolan konfronterades Josef med de stora klasskillnaderna mellan honom och de flesta andra barnen, som kom från mer välbärgade familjer. Han lärde sig lätt den i skolan obligatoriska ryskan och var en av de bästa eleverna i sin klass. Efter att ha gått ut skolan med goda betyg började han studera till präst vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.^[2]

Josef studerade vid prästseminariet i Tblisi 1894-1899. Under denna tid - de senare tonåren - levde han i en storstad som skilde sig mycket från det lilla samhälle där han var uppvuxen. Han mötte också det komplicerade förhållandet mellan Georgien och Ryssland, som å ena sidan var en främmande övermakt och å andra sidan en kristet ortodox bundsförvant gentemot det muslimska Osmanska riket. Via det ryska tog han också del av västeuropeisk kultur och tankevärld och de revolutionära idéer som utvecklats och organiserats i Europa. I kontrast mot detta var seminariet som sådant en instängd och förtryckande institution, men Josef liksom ett antal andra studenter protesterade och hittade vägar att samverka med samhället utanför.^[2]

Josef gick som artonåring med i en illegal socialdemokratisk sammanslutning, där han för första gången kom i kontakt med Karl Marx tankar och idéer. Han anslöt sig till Rysslands socialdemokratiska arbetarparti strax efter att det bildades. han blev också ateist men studerade fortfarande vid prästseminariet. 1899 blev han avstängd från seminariet efter att ha läst förbjudna böcker och arrangerat hemliga möten med andra studenter.^[11][2] Efter att en tid ha flyttat hem till sin mor fick han anställning som biträde vid observatoriet i Tblisi med en mycket blygsam lön och ett eget rum där han friare kunde hålla möten och träffa likasinnade.^[12]

Den unge revolutionären tog sig 1901 pseudonymen Koba.^[13] 1901 valdes han in i Tbilisis socialdemokratiska kommitté. Under femton år levde han sedan som underjordisk politisk aktivist, verksam främst i och omkring Kaukasus. Han organiserade arbetarföreningar, strejker och demonstrationer och skrev flygblad och artiklar i partiets illegala tidningar. För sitt uppehälle var han helt beroende av bidrag från partiet.^[12] Han blev fängslad fyra gånger (1902, 1909, 1912 och 1913). De tre första gångerna lyckades han fly, återvände till Kaukasien och fortsatte sin underjordiska verksamhet. Den fjärde gången tvingades han tillbringa fyra år (1913-1917) i ett arbetsläger i Turuchansk i Sibirien.^[14][11]

Det ryska socialdemokratiska partiet tillhörde sedan 1898 den europeiska sammanslutningen Andra internationalen. Vid den här tiden var de socialdemokratiska partiorganisationerna revolutionära, och internationalen innefattade då även de partier som senare skulle bryta sig ut och börja kalla sig kommunister. Internationalens tongivande partier fanns i Tyskland, Österrike och Frankrike.^[15] Eftersom det ryska partiet arbetade illegalt och Lenin och andra ledare levde i exil kunde det inte hålla kongresser inom landet. I stället samlades man 1903 till en kongress i Bryssel med fortsättning i London. Meningsmotsättningar kring partiets roll och revolutionens karaktär ledde till en splittring inom partiet mellan mensjeviker som förespråkade ett brett arbetarparti och bolsjeviker som i enlighet med Lenins idéer ville se ett strängare disciplinerat parti av aktiva revolutionärer. Koba satt fängslad i Sibirien när kongressen hölls, men efter att han lyckats fly och återvänt till Kaukasien anslöt han sig till bolsjevikerna.^[11][12]

1905 utbröt uppror i huvudstaden S:t Petersburg och på en rad andra platser, händelser som tillsammans kallas Ryska revolutionen 1905. Koba organiserade och agiterade för väpnade aktiviteter i Kaukasien och förvaltade partiets hemliga vapenförråd och sprängmedelsfabrik. Revolten slogs ned men ledde till att tsar Nikolaj II utfärdade oktobermanifestet, ett dokument som skulle garantera vissa medborgerliga fri- och rättigheter, samt ett parlament (duman) med rätt att stifta lagar.^[16] Därefter kunde politiska partier agera mera öppet. Socialdemokraterna höll 1905 en partikongress i Tammerfors i Finland som vid denna tid var en del av Ryssland. Detta var första gången som Koba besökte Europa och det var också första gången han träffade sin förebild Lenin. I april 1906 reste Koba som kaukasisk boljsevikrepresentant till Stockholm för att delta i en socialdemokratisk konferens där även Lenin och Hjalmar Branting deltog.^[12][17] Senare gjorde han liknande resor till London, Krakow och Wien.^[11]

1912 var splittringen mellan de båda partifraktionerna definitiv och boljsevikerna bildade ett eget parti. Koba satt då fängslad men blev i sin frånvaro utsedd till ledamot i bolsjevikpartiets centralkommitté, samt redaktör för partiets tidning Pravda.^[11] Samma år tog han sig det nya kodnamnet Stalin.^[18]

Vid oktoberrevolutionen 1917 störtades den provisoriska regering som bildats efter februarirevolutionen samma år. Ryssland förvandlades till en sovjetrepublik, där ordet sovjet syftar på de arbetarråd som bildades i delar av landet. Revolutionen leddes av bolsjevikerna. De mest framträdande ledarna var Lenin, som strax innan återvänt till Ryssland från sin europeiska exil, och den tidigare mensjeviken Trotskij, som efter februarirevolutionen hade anslutit sig till bolsjevikpartiet. Stalin bedöms inte ha spelat någon framträdande roll under själva upprorsdagarna.^{[19][20][21][22][23]}

Efter oktoberrevolutionen bildade boljsevikerna regering tillsammans med socialrevolutionära partiet. Stalin utsågs till folkkommissarie för nationalitetsfrågor och ingick i regeringens inre kabinett tillsammans med Lenin, Trotskij och två socialrevolutionärer. Bolsjevikpartiet bytte 1918 namn till Rysslands kommunistiska parti (bolsjevikerna). Stalin ingick i partiets innersta krets, politbyrån och valdes 1922 till den då tämligen administrativa posten som centralkommitténs generalsekreterare. Denna post blev sedermera den mäktigaste posten inom partiet.^[24][25]

Protester mot Tsarrysslands deltagande i första världskriget hade varit en av de saker som utlöst 1917 års omvälvningar, och en av den nya revolutionära regeringens första åtgärder var att inleda förhandlingar om en separatfred med centralmakterna. Freden undertecknandes i Brest-Litovsk i mars 1918. Diskussionen om fredsvillkoren ledde till svåra slitningar inom regeringen. Bolsjevikerna hade hoppats på att den ryska revolutionen skulle utlösa en revolution i flera länder och framför allt den starkaste krigsmotståndaren Tyskland och att arbetarregeringar i flera länder gemensamt skulle sätta stopp för kriget. Så skedde inte. Men fred var ett av den nya regeringens viktigaste löften, och för att avsluta kriget accepterade bolsjevikerna en fred på för Ryssland förnedrande villkor. Socialrevolutionärerna protesterade genom att avgå ur regeringen. Därmed kom regeringsmakten helt i bolsjevikernas händer. Lenins roll som revolutionens och regeringens ledare var oomstridd, men mellan hans båda närmaste medarbetare utvecklades en rivalitet som inledningsvis åtminstone delvis kan ha bottnat i personlig misstro eller till och med aversion mellan den Leninbeundrande georgiska slavättlingen Stalin och den västorienterade självsäkre och hyllade revolutionsledaren Trotskij.^[24][26]

Trots fredsavtalet blev det ingen fred. Inhemska krafter som motsattes sig revolutionen tog till vapen och fick stöd av en rad utländska styrkor, främst från Rysslands tidigare allierade. Det ryska inbördeskriget varade fram till 1922 och slutade med att den av Trotskij organiserade Röda armén besegrade motståndet och fastställde den nya sovjetstatens gränser till större delen av det som tidigare utgjort tsarens Ryssland. Kriget och den uteblivna framgångsrika revolutionen i mera industrialiserade länder gjorde det mycket svårt för den sovjetiska regeringen att leva upp till sina egna och sina anhängares ambitioner. Den arbetarklass som hade utgjort basen för revolutionen hade skingrats och demoraliserats och som helhet var landet mycket fattigare efter inbördeskriget än 1917. Partiledningen var splittrad vad gällde en avgörande fråga: Var det möjligt att bygga ett socialistiskt samhälle i det i huvudsak agrara Ryssland eller krävdes ett bredare internationellt samarbete för att förverkliga socialismen? Trotskij menade att ett socialistisk Ryssland var omöjligt i en värld styrd av kapitalismens marknadskrafter och att det därför var nödvändigt att arbeta för en internationell revolution. Stalin såg utifrån de givna omständigheterna uppgiften som att bygga socialism i ett land.^[24][25]

Under inbördeskriget begränsades yttrande- och föreningsfrihet på ett sätt som inte varit den kommunistiska regeringens ursprungliga avsikt. Dessa begränsningar blev sedan bestående. I december 1922 antogs en ny konstitution som i allt väsentligt var utarbetad av Stalin. Den tidigare lösa federationen av olika sovjetrepubliker ombildades till en union där en mängd beslut fattades av en central exekutivkommitté som in sin tur tillsatte regeringen, kallad folkkommissariernas råd. Detta gav mycket stor makt åt den centrala bolsjevikledningen i Moskva.^[25]

I mars 1922 drabbades Lenin av en hjärnblödning som gjorde honom oförmögen att arbeta. Han återhämtade sig tillfällig men i mars 1923 fick han ett nytt allvarligt slaganfall som definitivt avlägsnade honom från all politisk verksamhet. Han dog i januari 1924. Lenins sjukdom öppnade för en maktkamp inom politbyrån. I en skrivelse som brukar kallas "Lenins testamente" pekade Lenin ut Stalin och Trotskij som "de båda dugligaste ledaren i den nuvarande centralkommittén" men förde samtidigt fram kritik mot dem båda. Stalin allierade sig med Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev (en grupp som kallades triumviratet) och som drev Stalins dogm om "socialism i ett land".^[27]. Därefter följde hårda interna strider som bland annat gällde synen på böndernas roll i uppbygget av det socialistiska samhället. Våren 1926 förenade sig Kamenev och Zinoviev med Trotskij, men ställningen inom partiet hade försvagats för dem alla tre och de tvingades underteckna en deklaration där de erkände att de brutit mot partistadgarna.^[28]

1927 lyckades Stalin få stöd för att utesluta Trotskij, Kamenev och Zinoviev ur kommunistpartet. Han samlade kring sig en krets av trogna anhängare, bland dem Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij, Aleksej Rykov, Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin men fortsatte snart att avsätta även dem från viktiga poster om de inte följde hans direktiv.^[28]

1929 hade Stalin den i stort sett absoluta makten i Sovjetunionen.Trotskij tvingades i exil och blev 1940 mördad av en sovjetisk agent. Zinoviev, Kamenevoch en rad andra ledande kommunister avrättades 1936-38 för påstådd antisovjetisk verksamhet. I mars 1953 hittades Stalin död i sin säng, förmodligen drabbad av hjärnblödning. Hans kropp balsamerades och placerades bredvid Lenins i Leninmausoleet i Moskva. 1961 flyttades den och begravdes i stället i Kremlmuren.

1929 påbörjades det som i Isaac Deutschers Stalinbiogafi kallas Sovjetrysslands andra revolution.^[28] I en artikel på tolvårsdagen av oktoberrevolutionen skrev Stalin om de storartade planerna som "Den stora omvälvningen" (великий перелом).^[29] Målet var att mycket snabbt omvandla Sovjetunionen från en agrarstat till en industristat. Så skedde också - landet genomgick en mycket omfattande industrialisering, de små och primitiva jordbruken omvandlades till stora mekaniserade kollektivjordbruk och tio miljoner analfabeter lärde sig läsa och skriva. Samtidigt skedde mycket stora inskränkningar i människors andliga och politiska frihet.^[28]

Den stora omvälvningen skedde genom en planekonomi där staten planerade och styrde ekonomin. Efter inbördeskrigets krigskommunism hade regeringen under Lenins ledning tillämpat den så kallade nya ekonomiska politiken, NEP, som blandade storskalig statlig näringsverksamhet med privat jordbruk och företag i liten skala.^[30] I och med 1928 års femårsplan övergavs denna politik. I stället skulle mycket mera läggas under statlig kontroll samtidigt som ekonomin planerades att växa kraftigt. Planen var att industriproduktionen skulle öka med 180 procent, investeringarna med 220 procent och konsumtionen med 70 procent. Dessa mål uppfylldes inte.^[31]

Denna första femårsplan följdes sedan av andra, både under Stalins tid och det senare Sovjetunionen.

Under den sena tsartiden hade det utvecklats en marknadsinriktad klass av välbeställda bönder, kulaker, som drev sina jordbruk med hjälp av anställda. Osäkra uppskattningar säger att de innan revolutionen var mindre än 10 procent av bondeklassen. 50 procent var mellanbönder som kunde försörja sig på sina gårdar men inte producerade något överskott, och 40% var fattigbönder som snarast kan ses som lantarbetare men ägde en liten jordbit. Dessutom fanns jordlösa lantarbetare som arbetade hos kulakerna eller på de stora godsen.^[32]

Redan under sovjetstatens tidigaste tid fanns stora svårigheter att få det underutvecklade jordbruket att producera tillräckligt mycket mat för städernas befolkning, och det utdragna inbördeskriget gjorde problemet än mer akut. Storgodsägarnas jord konfiskerades och delades upp till småbönder, vilket innebar minskad produktion. Det gjordes också vissa försök att bilda storjordbruk på konfiskerad mark. Den krigskommunism som tillämpades från sommaren 1918 innebar att säd och andra livsmedel tvångsrekvirerades från bönderna. Detta innebar att bönderna, och framför allt de mer högproducerande kulakerna, gjorde vad de kunde för att dölja information och gömma sin skörd.^[32]

Den nya ekonomiska politik (NEP) som infördes 1921 avskaffade tvångsrekvisitionerna och ersatte dem med naturabeskattning. Detta gav bönderna rätt att själva bestämma över sina överskottsprodukter. Den fria marknaden ökade skillnaderna mellan de framgångsrika och de fattiga bönderna. Kulakerna blev fler och starkare, och deras ökade produktion av livsmedel stärkte ekonomin som helhet.^[33] Jordbruksproduktionen var dock fortfarande otillräcklig. I januari 1928 var statens inköp av säd från bönderna två miljoner ton mindre än vad som krävdes för stadsbefolkningens försörjning, och städerna hotades av hungersnöd. Stalin beordrade kraftåtgärder mot kulakerna som han ansåg undanhöll spannmål. Den tidigare "alliansen med bönderna" bröts och de partifunktionärer som inte accepterade Stalins hårda linje avskedades.^[28]

För att åstadkomma den första femårsplanens vision om snabb tillväxt och industrialisering krävdes en kraftigt ökad produktion av livsmedel. Planens metod för detta var kollektivisering. Man började organisera in bönderna i kollektivjordbruk, så kallade kolchoser eller statsägda sovchoser med ambitionen att drivas med industriell effektivitet.^[28] I slutet av 1929 meddelade Stalin att storbönderna, kulakerna, skulle utrotas som samhällsklass.^[34] Kulakernas jord och egendom beslagtogs och överlämnades till de nystartade kollektivjordbruken. De mindre självägande böndernas jord beslagtogs också och bönderna förväntades arbeta på kolchoser i stället för på egna gårdar. De som protesterade stämplades som kulaker. Åren 1930–1931 deporterades nära två miljoner människor från jordbruksområden i Ryssland och Ukraina till Gulag i Centralasien och Sibirien, eftersom de sades tillhöra kulakfamiljer.^[35]

Åtgärderna ledde till stora protester och staten tog till militära maktmedel för att genomföra dem. Det stora flertalet bönder motsatte sig tvånget att att bli vad de uppfattade som fabriksarbetare i statsägda jordbruksfabriker. Hellre än att underordna sig slaktade de sina djur, brände sina skördar och slog sönder sina djur. Väldiga jordområden slutade att brukas och resultatet blev en svår hungersnöd, inte minst i den bördiga Ukrainska sovjetrepubliken. Situationen förvärrades av torka och 1932-33 drabbades Ukraina av en svältkatastrof som kallas holodomor. Även andra delar av Sovjetunionen drabbades av svält. Moderna historikers uppskattningen av antalet döda varierar mellan 2,5 och 3,5 miljoner, men det förekommer siffror på upp till 10 miljoner.^[36]

De kollektivjordbruk som ändå bildades saknade både maskiner, drivmedel och teknisk kunskap, och när mer än hälften av Sovjetunionens hästar hade slaktats i protest eller som mat tvingades Stalin att inse att hans plan misslyckats. Takten i kollektiviseringen minskade från 1930. År 1933, vid slutet av första femårsplanen var sextio procent av landets jord kollektiviserad.^[28]

Under början och mitten av 1930-talet förändrades kollektivjordbrukens karaktär så att bönderna inte avkrävdes total egendomsgemenskap utan tilläts ha egna trädgårdstäppor, fjäderfä och nötkreatur. De flesta av de stora statsägda jordbruken avvecklades och kollektivjordbruken fick karaktären av kooperativ där medlemmarna fick en del av vinsten. Det ledde till att regeringen kunde kollektivisera i stort sett alla kvarvarande privatjordbruk utan att möta hätskt motstånd. Vid slutet av 1930-talet hade den nya samhällsstrukturen på landsbygden uppnått en visst mått av stabilitet och konsolidering. Industrin hade då byggt upp en kapacitet att leverera traktorer och andra jordbruksmaskiner, och jordbruket var i hög grad mekaniserat. Skördarna var mångdubbelt större än på det privata jordbrukets tid.^[28]

1928 godkände Stalin den första femårsplanen, med mycket högt ställda mål om uppbyggnad av den tunga industrisektorn. Att målsättningarna var orealistiska visas exempelvis av tackjärnsproduktionen. Enligt planen skulle den öka från tre och en halv miljoner ton år 1928 till tio miljoner ton år 1933. Stalin höjde sedan målet till att produktionen skulle vara sjutton miljoner ton år 1932. I praktiken började man närma sig detta mål först år 1941.^[28]

Planens mål var uppställda utan tillräcklig förståelse av de faktiska förutsättningarna och sågs sedan som politiska beslut som måste följas eller helst överträffas. Stalin argumenterade för att den unga sovjetstaten kunde uträtta stordåd och bevisa både Rysslands och socialismens storhet. Städernas arbetarklass, och speciellt unga arbetare, lät sig ryckas med och många anmälde sig frivilligt för pionjärarbete i avlägsna och ödsliga trakter. Ekonomier och företagsledare som ifrågasatte planen anklagades för illojalitet eller till och med sabotage.^[28]

I februari 1931 deklarerade Stalin att Sovjetunionen var "50 till 100 år efter de västerländska länderna och att landet antingen skulle hinna ikapp inom loppet av 10 år eller krossas".^[37] Men expansionen blev långt mindre än planerat. Järn- och stenkolsproduktionen under 1930 skulle enligt planen öka med femtio procent och gigantiska gruvor anlades i Ural och Sibirien. De människor som arbetade med att anlägga gruvor och masugnar for mycket illa, och många dukade under. Den faktiska ökningen år 1930 blev ändå under tio procent, och gruvdriftens långsamma utveckling hämmade i sin tur stål- och verkstadsindustrin.. Som helhet innebar dock femårsplanens satsningar en mycket stor ökning av industrikapaciteten.^[28]

i den andra femårsplanen, för åren 1932-37, beräknades industriproduktionens årliga ökning till tretton eller fjorton procent, och under denna tid konsoliderades Sovjetunionens industriella uppsving. Vid 1930-talets slut började Rysslands industrikapacitet närma sig Tysklands.^[28]

Under andra världskriget skedde en stor produktionstillväxt inom vapenindustrin.Till exempel ökade produktionen av stridsvagnar från 2 794 (1940) till 6 590 (1941) och 24 446 (1942).^[38]

Den snabba industrialiseringen skapade en akut brist på arbetskraft, och Stalin löste det genom en hård styrning av var människor skulle arbeta och bo. Industriföretagen tecknade avtal med kollektivjordbruken om att de skulle skicka ett visst antal män och kvinnor till fabriker i städerna. Detta skedde under stark påtryckning mot de berörda, men när de väl kommit till staden var de fria att byta anställning. Tvångsarbete i egentlig mening drabbade de bönder som gjort våldsamt motstånd mot kollektiviseringen. De behandlades som förbrytare och fördes till enorma arbetsläger där de arbetade med timmerhuggning, kanal- och järnvägsbyggen och annat som behövdes för att möjliggöra industrins utveckling. I sin Stalinbiografi beskriver Isaac Deutscher detta som slavarbete, och under de tidiga trettiotalets hungersnöd och kriser var dödligheten i arbetslägren mycket stor.^[28]

För andra innebar industrialiseringen ett socialt och ekonomiskt uppsving. Industriarbete och teknisk kunnighet hyllades och det öppnades en mängd tekniska läroanstalter för att lära upp de nya unga arbetarna och skapa en ny utbildad klass med inriktning på teknik, ekonomi och administration. Stalin tog tydligt avstånd från den tidiga kommunistregeringens principer om inkomstutjämning och drev i stället fram mycket stor lönedifferentiering. Så skapades en djup social och ekonomisk klyfta mellan å ena sidan den stora massan av outbildade och underbetalda arbetare och å andra sidan den privilegierade arbetararistokratin och byråkratin.^[28]

Industrialiseringen innebar en utveckling och samhällsomvandling inte bara i Rysslands västra och centrala delar utan också i de kulturellt annorlunda eller tidigare nästan obefolkade områdena i öster. Det ryska folkets materiella levnadsstandard ökade, men trots de stora framgångarna i jordbruksutvecklingen och utbygget av industrin var den i slutet av 30-talet fortfarande mycket lägre än Tysklands. ^[28]

Den första femårsplanen genomfördes med tvångsåtgärder och våld som väckte starkt motstånd både bland de drabbade och inom hans eget parti. Stalin svarade med ytterligare våld mot faktiska eller påstådda meningsmotståndare.

Ordet "utrensning" användes inom det sovjetiska kommunistpartiet för uteslutning och ibland även bestraffning av partimedlemmar som inte ansågs lojala. En sådan utrensning genomfördes redan 1921, och ytterligare en enligt en resolution på partikongressen 1929, som även fattade beslut om den första femårsplanen.

UNDER ARBETE!

Vanligtvis inte avrättade (se EnWP)

https://www.jstor.org/stable/149486

https://www.jstor.org/stable/4203435

Åren 1936–1938 pågick den stora utrensningen (kallad jezjovsjtjina, efter Nikolaj Jezjov), med skenprocesser mot Stalins förutvarande bundsförvanter Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev, där de under tortyr avgav bekännelser om kontrarevolutionär verksamhet (se även Moskvarättegångarna). Terrorn mot folket trappades upp ytterligare i och med att Stalins verklighetsuppfattning blev allt mer diffus. Han propagerade allt mer hätskt mot de fiender han såg både inom och utom landet, och säkerhetspolisen rensade troget upp bland de anklagade: vanliga medborgare, partimedlemmar, militärer och till och med NKVD-agenter. Arresteringar och avrättningar skedde både på uppdrag av de sovjetiska toppledarna, och av de lokala regionerna i landet som tilldelades kvoter för eliminering, varefter de rapporterade "framsteget". De flesta dödslistorna är undertecknade av Stalin, Vjatjeslav Molotov, Lazar Kaganovitj, Vorosilov, Andrej Zjdanov och Mikojan. Till exempel den 12 november 1938 undertecknade Stalin och Molotov avrättningsdirektiv för 3167 personer.^[39] Oftast avrättades eller i bästa fall arresterades och/eller deporterades släkt och vänner till offren.

Eftersom fienden kunde finnas var som helst kunde den också vara vem som helst – ingen gick säker. Stalin lät till och med avrätta eller fängsla många av sina nära medarbetare och vänner samt deras familjemedlemmar som medskyldiga i massmorden, som till exempel Molotovs hustru Polina. Tsartidens system med inrikespass återinfördes, tortyren godkändes av Stalin som metod och alla brott skulle kunna ge dödsstraff för alla över tolv år.

Den stora utrensningen fick sin kulmen med skenrättegången mot Rykov och Bucharin, där de under tortyr skrivit på bekännelser där de anklagade varandra. Stalin ville utplåna alla spår av historien där han själv inte var hjälte. Sammanlagt under de två år tjistkan varade, arresterades c:a 7 miljoner sovjetiska medborgare, av vilka det stora flertalet skickades vidare till Gulag.

Trotskij mördades på Stalins uppdrag och samtliga övriga politbyråmedlemmar avrättades.

Enorma arbetsläger byggdes upp för att inhysa de "kulaker" Stalin velat undanröja, politiska motståndare, etniska eller religiösa minoriteter, kriminella eller oskyldiga som råkat ut för Stalins utbredda angiverisystem och säkerhetspolisens terror. Dessa läger fungerade som integrerade delar i Stalins ekonomiska system. Suget efter arbetskraft^{[källa behövs]} ledde till massarresteringar av oskyldiga, som alla sattes i arbete i lägren.

Det stora flertalet av alla som sattes i fånglägren var outbildade bönder som aldrig fått vare sig erfarenhet eller skolning i användandet av den utrustning man nyttjade. Detta ledde till ideliga produktionsstopp och förseningar. I propagandan sades att sabotage var orsak till förseningarna, och skenrättegångar inleddes mot fabrikschefer och ingenjörer. Återigen slog Stalin undan benen för sig själv i och med att de mest kompetenta och driftiga fängslades eller sköts, och produktionstakten sänktes därmed ännu mer.

Även här vägrade Stalin se verkligheten och ökade påfrestningarna ytterligare genom att kräva högre arbetstakt. De fabrikschefer som efterfrågade mer realism i planeringen anklagades för sabotage och arkebuserades, och ännu mer kunnigt folk, som så väl behövdes i Sovjetunionen, dödades.

Slitet var enormt i Gulag. Säkerhetstjänsten GPU/NKVD såväl som Stalin ansåg att maskiner sällan var nödvändiga i arbetslägren, och fångarna fick ofta arbeta med händerna. Man sållade bort de svaga och sjuka genom att maten fördelades beroende på prestationen hos den enskilde arbetaren.

1936 infördes en ny författning som på papperet var mer demokratisk än tidigare, men den innebar bara ett ännu hårdare grepp om befolkningen samt hjälpte till att skyla de omfattande utrensningarna som försiggick.

Samtidigt ökade personkulten runt Stalins person. Överallt, i radio, i tidningar och på affischer, fick folket höra att Stalin var Gud, folkets beskyddare och landsfader. Detta var en motsägelse mot Stalins egna ord till en partifunktionär några år tidigare: "Var tillgiven arbetarklassen, ert parti, er stat. Det är nödvändigt och bra. Men förväxla inte denna tillgivenhet med tillgivenhet mot personer, detta ihåliga och onyttiga intelligentiamässiga frasmakeri."

Men folket hade trots allt fått det bättre. Läskunnigheten hade ökat, särskilt i städerna, och tekniska finesser såsom tunnelbanan i Moskva fick folk att tycka att de uppoffringar som både folket och landet tvingats göra inte hade gjorts förgäves. Man trodde också att Stalin inte visste om den terror som pågick, och att om han bara finge veta, skulle han genast sätta stopp för den.

I dag är det fortfarande omtvistat hur många som egentligen fallit offer för de avrättningar, deporteringar och hungersnöd som förekom under Stalins tid i Sovjetunionen under 1924-1953. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har hemliga arkiv gjorts tillgängliga.

Det finns forskare som hävdar att Stalins repression ligger på runt 4 miljoner offer;^[40][41][42] andra menar istället att siffrorna är betydligt högre än så. Till exempel den ryske författaren Vadim Erlikma har bland annat gjort följande uppställning: avrättningar 1,5 miljoner, gulag fem miljoner, deporteringar 1,7 miljoner (av totalt 7,5 miljoner deporterade), och ytterligare en miljon tyska krigsfångar och civila, sammanlagt runt nio miljoner offer.^[43]

En del västhistoriker, som R.J. Rummel, har kommit fram till siffror mellan 60 och 70 miljoner döda. Men detta har av många ansetts i överkant och har heller inte kunnat bestyrkas med det arkivmaterial som finns. De tidigare hemliga arkiv som finns tillgängliga, och som fortfarande ofta har starkt begränsad öppenhet, menar somliga inte är tillförlitliga, eftersom hemlighetsmakeri, falsarier, brister i dokumentationen och förlust av dokument under andra världskriget kan hindra alla som vill ställa upp tillförlitliga siffror. Den omstridde forskaren Robert Conquest har angett siffror på mellan 20 och 30 miljoner dödsoffer, siffror som ställts upp innan Sovjetunionen upplöstes, delvis innan Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen publicerades.^[44]

Stalin var väl medveten om att Adolf Hitlers stortyska retorik och militära upprustning var ett hot mot freden och i längden kunde hota hans land, men ingen lämplig allians mot Hitler fanns att tillgå. Sovjetunionen gjorde upprepade försök att tillsammans med Storbritannien och Frankrike bilda en förenad front mot nazisterna. Alla dessa förslag avslogs. Den Sovjetiska ambassadören till Storbritannien - Ivan Maisky - vände sig flera gånger till Chamberlain regeringen med förslaget att bilda en allians. Neville Chamberlain svarade genom att ignorera honom eller fördröja samtalen.^[45]

Två veckor innan kriget bröt ut gjorde Sovjetunionen ett sista desperat försök att bilda militär allians med Storbritannien och Frankrike. Förslaget var att stationera mer än 1 miljon Sovjetiska trupper längs med gränsen till Tyskland, för att på så vis hindra en invasion från nazisterna. Storbritannien och Frankrike skulle - enligt det föreslagna avtalet - ge understöd genom att placera trupper längs med den västra gränsen. Förslaget avslogs av de franska och brittiska ambassadörerna. Regeringen i Polen var heller inte villiga att sluta något sådant avtal.^[46] Stalin vände sig då till Nazityskland. En vecka senare, den 23 augusti 1939, slöts Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Detta var formellt endast ett icke-angreppsavtal mellan Sovjetunionen och Tyskland, men innehöll ett hemligt tillägg om en uppdelning av Polen, de tre baltiska staterna samt Finland som skulle agera som buffertzon mellan Sovjet och Tyskland.^[8]

Avtalet kom som en chock för Storbritannien, Frankrike och inte minst för Polen. Den 1 september 1939 gick Tyskland till anfall mot Polen. Dessutom intogs den tysktalande fristaden Danzig. Detta ledde till att Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig den 3 september.

Det andra världskriget hade brutit ut. Som överenskommet i Molotov–Ribbentrop-pakten invaderade Sovjetunionen 17 september östra delen av Polen, nästan helt utan motstånd från den underutrustade polska armén, som redan hade malts sönder av tyskarna.

Därefter vände sig Stalin mot de baltiska länderna som annekterades utan större motstånd. I november krävde Sovjetunionen baser i Finland vilket inte accepterades av den finska regeringen varför Sovjetunionen anföll Finland. Vinterkriget gick inledningsvis mycket dåligt för Sovjetunionen, men förnyade militära ansträngningar ledde till militära framgångar som tvingade Finland vid de efterföljande fredsförhandlingarna till att bland annat avträda Karelen till Sovjetunionen.

När de tyska och sovjetiska förbanden möttes i Polen därefter var demarkationslinjen (gränsen) mellan de båda ockuperande stormakterna inget problem, eftersom alla detaljer var uppgjorda redan vid Molotov–Ribbentrop-paktens upprättande. Större delen av denna demarkationslinje utgör idag gränsen mellan Polen, Vitryssland och Ukraina.

Våren 1941 kom underrättelsetjänster med allt tätare underrättelseuppgifter om att Hitler planerade utöka Tyskland österut och axelmakterna skulle därmed anfalla Sovjetunionen.

Operation Barbarossa började den 22 juni 1941. Stalin tog en ledande roll i Sovjetunionens militära strategi. Han utsågs försvarsminister och överbefälhavare.

(c) Gdr from en.wikipedia.org, CC BY-SA 3.0

Vid Sovjetunionens massiva motanfall december 1941 hade tyskarna pressats tillbaka upp till 300 kilometer från huvudstaden. Det innebar att chansen att erövra Moskva var borta, och i praktiken hade Hitler förlorat hela andra världskriget.

Axelmakternas angrepp och behandlingen av de ockuperade områdena i Ukraina hade, liksom i Polen, karaktären av folkmord och krävde en total mobilisering av landets resurser, mänskliga och ekonomiska, för att slås tillbaka. Länge beräknades att minst 12 700 000 civila sovjetmedborgare miste livet (exakta siffror saknas) för axelmakternas terror (massavrättningar, slavarbete, plundring, våldtäkter, massbombningar mot städer och ren utrotning) samt svält och sjukdomar.

I och med det tyska anfallet på Sovjetunionen så etablerade Sovjet 1941 en allians med Storbritannien och USA. De västliga allierade stödde Sovjetunionen genom mycket omfattande leveranser av livsmedel, transportfordon och vapen för att stärka den sovjetiska offensiven, medan röda armén i sin tur redan från 1941 band mycket betydande tyska truppstyrkor. Stalin krävde att en andra front skulle etableras i väster för att avlasta trycket på Sovjetunionen, att Storbritannien och USA skulle acceptera ändrade gränser för Polen (enligt Curzonlinjen) och att de baltiska länderna skulle underställas Kreml.

Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt dämpade den vanliga ideologiska antikommunistiska kritiken mot Stalin och på båda sidor om Atlanten kom propagandan att framställa Stalin och Sovjetunionen i mera försonliga ordalag. Stalin har som få andra blivit utnämnd två gånger som årets man i Time, i januari 1940 som "mannen som matchar Adolf Hitler som den mest hatade mannen i världen",^[47] och i januari 1943 starkt positivt förvandlad, som om han själv svarade för ryssarnas heroiska motstånd.^[48]

Efter slaget vid Stalingrad vintern 1942–1943 och slaget vid Kursk år 1943 hade krigslyckan definitivt vänt och tyskarna kunde aldrig sätta igång en offensiv på östfronten igen, och initiativet gick över till Sovjetunionen, som sedan befann sig på en oavbruten offensiv ända fram tills Berlin kapitulerade den 2 maj 1945.

Under motoffensiven så hade Sovjetunionen erövrat östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, vilket efter kriget gav upphov till det kommunistiska Östblocket.

Stalin använde framgångarna för att hylla sig själv som det "segerrika geniet". 1943 gavs Stalin den högsta militära graden: marskalk av Sovjetunionen. Vid Teherankonferensen med Churchill och Roosevelt i november 1943 fick han löften om att en västfront skulle öppnas i maj 1944 genom en invasion av Frankrike. Samtidigt skulle Sovjetunionen på olika sätt kompenseras efter kriget för alla de enorma uppoffringar som landet gjorde för att besegra Nazityskland.

Vid Jaltakonferensen februari 1945 var Tyskland i princip besegrat. Tyskland skulle tills vidare delas upp i fyra ockupationszoner och röda armén fick kontroll över det område som senare skulle bli Östtyskland, inklusive Östberlin (Berlin ockuperades av Sovjet, men delades upp i fyra ockupationszoner). Vid Jaltakonferensen förband sig också Stalin att gå i krig mot Japan tre månader efter att Tyskland kapitulerat. Han höll avtalet och 8 augusti 1945 anföll man Japan och hann på en vecka ockupera Manchuriet och norra delen av Koreahalvön (enligt ett hastigt ingått avtal med USA delades halvön i två ockupationszoner längs 38:e breddgraden). De av röda armén ockuperade delarna av Koreahalvön blev 1948 Nordkorea.

Efter andra världskriget var Sovjetunionen en supermakt och Stalin även utrikespolitiskt (möjligen bortsett från USA:s president) världens mäktigaste politiker. Tiden fram till hans död 1953 präglades utrikespolitiskt av den allt skarpare konflikten med västmakterna, det kalla kriget. Vid andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen hela Östeuropa och det under kriget av japanerna ockuperade Manchuriet, vilket Stalin utnyttjade till att 1946–1949 installera sovjetiska lydregimer i samtliga ockuperade stater och regioner. Dessa var formellt sett självständiga men i praktiken helt i händerna på Stalin och hans efterträdare.

Inrikespolitiskt innebar inte segern över Nazityskland någon lättnad av förtrycket. Nya utrensningar iscensattes och Gulagsystemet byggdes ut ytterligare. Stalins sjukliga misstänksamhet stegrades ytterligare. Han gav också order om att Sovjetunionen till varje pris var tvunget att skaffa sig kärnvapen för att inte förlora makt till USA, som sprängt de första atombomberna över civila över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Detta lyckades landets kärnfysiker med när Sovjetunionens första atombomb provsprängdes i augusti 1949 - drygt fyra år efter USA:s första atomsprängning.

Efter kriget fortsatte Stalin sin vana att arbeta på nätterna och sova på dagarna. En dag 1953 steg han aldrig upp då han befann sig på sin datja Kuntsevo^[49] utanför Moskva. Hans tjänare – livrädda för att på något sätt störa honom i onödan – ville inte väcka honom. Till slut vågade sig en av tjänarna in i sovrummet och där fann man Stalin liggande på golvet. Han hade troligen drabbats av en hjärnblödning och avled den 5 mars, efter att ha legat i koma i fem dagar. Sedan 1970-talet har det funnits teorier om att Stalin mördades och att det eventuellt var Lavrentij Berija som förgiftade honom.

Efter Stalins död utbröt en maktkamp om vem som skulle efterträda honom. Nikita Chrusjtjov avgick med segern och tog 1956 officiellt avstånd från Stalins version av socialismen/kommunismen, till exempel den extrema personkult som utvecklades kring envåldshärskaren. Den fruktansvärda terrorn under 1930-talet fördömdes också men någon genomgripande demokratisering av samhället genomfördes inte. Chrusjtjovs avståndstagande från Stalin ledde till en djup och länge bestående splittring mellan Sovjetunionen och det kommunistiska Kina, där den nya sovjetiske ledaren stämplades som revisionist av Kinas diktator Mao Zedong.

Efter Lenins död i januari 1024 iscensatte Stalin en magnifik begravning och vid den efterföljande sovjetkongressen höll han ett tal - en "ed till Lenin" som hyllade den avlidne revolutionären i närmast religiösa ordalag. Trots protesterna från Lenins änka Krupskaja balsamerades hans kropp och placerades i ett mausoleum på Röda torget i Moskva. Den döde Lenin gjordes till föremål för en dyrkan som liknade den ortodoxa kyrkans helgonkult och Leninmausoleet blev snart en vallfartsort för stora folkmassor och centralpunkten för militärparader och andra ceremonier.^[25]

Stalin gifte sig för första gången år 1903 med Jekaterina Svanidze. De hann dock bara vara gifta i tre år innan hon avled år 1907 i tuberkulos. De fick sonen Jakov Dzjugasjvili (1907–1943).^[11] Sonen tjänstgjorde så småningom i röda armén och under andra världskriget blev han tillfångatagen och hamnade i koncentrationsläger. Sent 1943 vägrade han att lyda en lägervakts order att gå tillbaka till ett hus på området utan gick istället mot stängslet och uppmanade vakten att skjuta. Så skedde.^[50]

Stalins andra barn fick han utomäktenskapligt med Maria Kuzakova. Han fick namnet Konstantin Kuzakov (1911–1996).

Stalins andra hustru blev Nadezjda Allilujeva-Stalina. De gifte sig 1919, då hon endast var 18 år (21 år yngre än sin man). Tillsammans fick de två barn, sonen Vasilij Stalin (1921–1962) och dottern Svetlana Stalina-Allilujeva (1926–2011). Till skillnad från fadern tycks Stalin inte ha agat sina barn i samma omfattning. Äktenskapet med "Nadja" var emellertid stormigt och efter ett bråk med sin man begick hon självmord 1932. Det finns även uppgifter om att det var Stalin som sköt henne.^[51] Hustruns död tycks de första åren haft en viss återhållande effekt på den terror som på Stalins order inletts i slutet av 1920-talet i samband med kollektiviseringen av jordbruket och införandet av femårsplaner.

Stalins mor Ketevan avled 1937. Sonen hade ett dåligt förhållande till modern och deltog inte vid hennes begravning. Sonen Vassilij, som blev officer i flygvapnet, dog alkoholiserad 1962. Svetlana flydde från Sovjetunionen 1967.

Under de första åren efter Stalins död fortsatte officiellt den stalinistiska tolkningen av Marx och Engels lära. Men i samband med 20:e partikongressen i februari 1956 höll Stalins efterträdare som kommunistpartiets generalsekreterare, Nikita Chrusjtjov, ett tal inför SUKPs (kommunistpartiet) medlemmar, benämnt Om personkulten och dess konsekvenser, där han öppet lade fram Stalins brott mot mänskligheten och sitt eget folk: terrorväldet, de militära och militär-politiska misstagen (exempelvis Molotov-Ribbentrop-pakten med det nationalsocialistiska Tyskland), som kostat många sovjetmedborgare livet, den orimliga misstänksamhet som präglade rannsakningar och förhör med helt oskyldiga människor, och framför allt den personkult som Stalin byggt upp. Därtill avslöjades en del av utrensningarna inom det egna partiet, till exempel genom de fabricerade åtalspunkterna under Moskvaprocesserna efter 1934 års partikongress, där vissa ledamöter anonymt strukit Stalins namn från valet av centralkommitténs cirka 400 medlemmar. Chrusjtjovs tal var politiskt effektfullt, men innebar knappast någon omedelbar ideologisk nyorientering; det handlade i hög grad om att måla upp Stalin och dennes inrikesminister och f.d. chefen för NKVD, tillika hans georgiske landsman Lavrentij Berija som exempel på vad den nya regimen under Chrusjtjov själv inte skulle vara. Ingen skuld skulle således falla över själva kommunistpartiet, enbart hur delar av dess högsta ledning missbrukat sina ställningar. Även om skådeprocesserna under 1930-talet togs upp som avskräckande exempel dröjde det till 1980-talet innan de ledande åtalade rehabiliterades.

Med Stalins död avskaffades de politiska avrättningarna, det sista kända politiska mordet i Sovjetunionen drabbade också Lavrentij Berija kring jul 1953. Trots en kamp om makten efter Stalins långa period som generalsekreterare inom SUKP blev Berija dess enda blodsoffer.

Nikita Chrusjtjovs kongresstal 1956, blev först enbart känt inom SUKP (kommunistpartiet), men kom snabbt till kännedom i väst, och därmed också (till exempel via radio) i Sovjetunionens "satellitstater" i Östeuropa. Under åren som följde blev talet alltmer allmänt känt även inom Sovjetunionen och i samband med 22:a partikongressen 1961 blev Chrusjtjovs "hemliga tal" definitivt erkänt inför det sovjetiska folket.

Avstaliniseringen som så sakta inletts redan före 1956, men tillfälligt avbrutits på grund av Ungernrevolten hösten detta år, fick nu hög prioritet. Statyerna förstördes eller flyttades, porträtten togs ner, skolböcker skrevs om etc. Och Stalingrad ("Stalins stad", f.d. "Tsarens stad" Tsaritsyn) fick sitt tredje och nuvarande namn Volgograd. Även miljonstaden Donetsk i Ukraina återfick sitt ursprungliga namn efter att ha hetat Stalino åren 1924–1961. Stalins mumifierade lik flyttades ut ur "Lenin-Stalin-mausoleet", och det återgick till att bara vara Leninmausoleet. Det senare får ses som en symbol för SUKP:s önskan att försöka glömma stalintidens terror.^[52]

I Stalins födelsestad, Gori i Georgien, finns Josef Stalin-museet. Som en del av museet ingår huset där Stalin föddes samt hans dödsmask.

Stalin byggde upp en omfattande personkult kring sig själv. Statyer föreställande Stalin restes i praktiskt taget varenda stad.

Stalin har gett namn till en gren av kommunismen, stalinismen, och myntade namnet marxism-leninismen. Som ett led i Stalins vision om ett sovjetiskt, socialistiskt samhälle beslagtogs privat egendom med tvång. Motstånd hos bondebefolkningen behandlade han hänsynslöst. Namnet Stalin, från det ryska ordet för stål, kan ha tagits för att det påminner om Lenin. Dock valde nära nog alla sovjetiska yrkesrevolutionärer ett "revolutionsnamn" (nom de guerre). En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Stalinskij som var en Rustaveli-översättare som han beundrade.^[53] Första gången han signerade en artikel med namnet Stalin var maj 1912.

Den tolkning av Karl Marx och Vladimir Lenins teorier som sammanfattas i termen marxism-leninism formulerades av det sovjetiska kommunistpartiet under ledning av Josef Stalin i början av 1930-talet. Vissa av dess grundteser, till exempel synen på partiets ledande ställning, bygger direkt på Lenin men som helhet är marxism-leninismen en produkt av den så kallade generallinjen i Stalintidens Sovjetunionen.^[4]

Missnöjet med Stalins politik blev större hos partiets högre medlemmar och man sökte i hemlighet en efterträdare på generalsekreterarposten.

Tio månader efter partikongressen, den 1 december 1934, sköts Kirov till döds i sitt arbetsrum av en ung arbetslös partimedlem, Leonid Nikolajev. Det har spekulerats i att mordet skedde på uppdrag av Stalin, men några säkra bevis för detta fann polisen inte. Mördaren dömdes till döden, och Stalin tog tillfället i akt och proklamerade dödsstraff utan möjlighet till benådning för alla fiender till staten.

Varken jordbruket eller industrin hade uppfyllt målsättningarna och man skyllde detta på sabotage utfört av folkets fiender. Säkerhetstjänsten, nu omdöpt till NKVD, inledde massarresteringar. Så gott som alla närvarande delegater vid den sjuttonde partikongressen likviderades, såväl som många andra.

• Lenin och leninismen. Stockholm: Fram. 1925. Libris 1482344 
• Agrarpolitiska frågor i Sovjetunionen. Stockholm: Förlags-a.-b. Arbetarkultur. 1930. Libris 1334686 
• Leninismens grundvalar. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368174 
• Om Lenin. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368173 
• Stalins tal på Sovjet-Unionens kommunistiska partis 17. kongress. Stockholm: Arbetarkultur. 1934. Libris 1368176 
• Leninismens grundfrågor. Stockholm: Arbetarkultur. 1935-1938. Libris 8205627 
  • Del 1. 1935. Libris 8205628 
  • Del 2. 1938. Libris 8205629 
• Människorna - det värdefullaste kapitalet. Stockholm: Arbetarkultur. 1935. Libris 1368175 
• Socialismen höjer välståndet : Stalins tal på stachanovarbetarnas första rikskonferens. Stockholm: Arbetarkultur. 1936. Libris 1378624 
• Stalin om : hjälp åt den mongoliska folkrepubliken mot Japan : fredens vänner och fiender, Japan och Tyskland. ... Stockholm: Arbetarkultur. 1936. Libris 1378627 
• Kampen mot fascismens trotskistiska agenter och partiets uppgifter. Stockholm: Arbetarkultur. 1937. Libris 1378621 
• Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik : Oktoberrevolutionens internationella karaktär. Stockholm. 1937. Libris 3071992 
• Stalin om förslaget till Sovjetunionens författning : referat på extraordinarie 8 unionskongressen i Moskva den 25 nov. 1936. Stockholm: Arbetarkultur. 1937. Libris 1378626 
• Sovjetunionens kommunistiska partis (Bolsjevikernas) 18:de kongress : tal. Stockholm: Arbetarkultur. 1939. Libris 1378509 
• Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna : verksamhetsberättelse på Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) 18 kongress om SUKP(b):s centralkommittés arbete  : den 10 mars 1939. Stockholm: Arbetarkultur. 1939. Libris 1378625 
• Den dialektiska och historiska materialismen. Stockholm: Arbetarkultur. 1940. Libris 1378619 
• J. W. Stalin, revolutionären, folkledaren, statsmannen : Kort biografi. Stockholm: Arbetarkultur. 1940. Libris 1378620 
• Leninismens problem. Stockholm. 1940. Libris 3071982 
• Marxismen och den nationella och koloniala frågan. Stockholm: Arbetarkultur. 1941. Libris 1246036 
• Tal av ... J.V.Stalin på Moskvas Arbetardeputerades Sovjets högtidssammanträde med staden Moskvas partiorganisationer och sociala institutioner den 6 nov. 1941. Stockholm. 1941. Libris 3072001 
• Dagorder på Röda armens 24-årsdag den 23 febr. 1942. Stockholm. 1942. Libris 2793866 
• Dagorder av folkkommissarien för Sovjetunionens försvar J.V. Stalin den 1 maj 1942. Stockholm. 1942. Libris 3071976 
• Vi närmar oss segern : tal vid den ryska revolutionens 25-årsdag. Stockholm: Västermalm. 1942. Libris 1428333 
• Dagorder av högste överbefälhavaren : Moskva den 1 maj 1943, nr 195. Stockholm. 1943. Libris 3071977 
• Dagorder av högste överbefälhavaren för Sovjetunionens stridskrafter ... den 23 febr. 1943 : Nr 95. Stockholm: Stockholms bokindustri ab. 1943. Libris 1428327 
• Vår teori och praktik. Stockholm: Arbetarkultur. 1943. Libris 1428334 
• Den nationella frågan. Stockholm: Arbetarkultur. 1944. Libris 887329 
• Stalin talar under andra världskriget. Stockholm: Natur och kultur. 1944. Libris 915947 
• Krigets facit : [Stalins tal till väljarna den 9 februari 1946]. Stockholm. 1946. Libris 1428329 
• Marxismen och den nationella frågan. Moskva. 1950. Libris 1246223 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s 14:e kongress 18 dec. 1925. Moskva. 1951. Libris 14572240 
• Socialismens ekonomiska problem i SSRU. Moskva: Förl. för litteratur på främmande språk. 1952. Libris 1448085 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s femtonde kongress den 3 december 1927. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1953. Libris 1448078 
• Tal på 19 partikongressen 14 oktober 1952. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1953. Libris 1448087 
• Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP (b):s sextonde kongress : den 27 juni 1930. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 3218842 
• Kort om meningsskiljaktigheterna i partiet ; Svar till "Social-demokraten". Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 1448079 
• Marxismen och språkvetenskapens frågor. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 614164 
• Sovjetunionens stora fosterländska krig. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1954. Libris 1448086 
• Anarkism eller socialism?. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448077 
• Om de ryska kommunisternas politiska strategi och taktik : utkast till en broschyr. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448083 
• Än en gång om den socialdemokratiska avvikelsen i vårt parti : referat och slutord vid kommunistiska internationalens exekutionskommittés sjunde, utvidgade plenum den 7 och 13 december 1926. Moskva: Förlaget för litteratur på främmande språk. 1955. Libris 1448088 
• Teori och praktik. Boc-serien, 99-0117341-8. Staffanstorp: Cavefors. 1967. Libris 520796 
• Mot vulgariseringen av parollen om självkritik. Göteborg: Bokhandeln oktober. 1970. Libris 12054663 
• Om den dialektiska och historiska materialismen. Stockholm: Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1970. Libris 1693913 
• Om leninismens grunder. Marxismens klassiker (Oktoberförl.), 99-0139019-2. Göteborg: Oktober. 1974. Libris 7627303. ISBN 91-7242-028-6 
• Socialismens ekonomiska problem i SSRU och andra artiklar. Marxismens klassiker (Proletärkultur), 99-0253823-1 ; 17. Göteborg: Proletärkultur. 1983. Libris 7639385. ISBN 91-7384-031-9 
• Korrespondensen mellan ordföranden i Sovjetunionens ministerråd och ledarna i USA och Storbritannien under andra världskriget 1941-1945. Göteborg: Fram. 1988. Libris 756682 
  • Del 1, Josef Stalins korrespondens med Winston Churchill och Clement Attlee (juli 1941-november 1945). Libris 756683. ISBN 91-7510-983-2 
  • Del 2, Josef Stalins korrespondens med Franklin D. Roosevelt och Harry Truman (augusti 1941-december 1945). Libris 756684. ISBN 91-7510-985-9 

• Sovjetunionen

• Stalinism
• Trofim Lysenko

• Hans W:son Ahlman, Sovjetunionen, 1964
• Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lägrens historia, 2003
• Bo Kage Carlson, Maktens Profiler, 1985
• Kommunismens svarta bok, Stéphane Courtois med flera,
• Isaac Deutscher, Stalin: en politisk biografi, 1972
• Gill, Graeme (2004). James S. Millar. red. Encyclopedia of Russian History. ISBN 0-02-865907-4 
• Lilla Focus. Stockholm : Almqvist & Wiksell Förlag AB
• Franz Marek, Vad Stalin verkligen sagt, 1972
• Simon Sebag Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, 2003/2004
• Robert Service, A History of Modern Russia, 2003
• Robert Service, Stalin, 2005

• Sennerteg, Niclas (2003). ”Stålmannen från Gori.”. Populär historia (nr. 2): s. 31-37. Arkiverad från originalet den 11 april 2016. https://web.archive.org/web/20160411054823/http://www.popularhistoria.se/artiklar/stalmannen-fran-gori/. 
• Roberts, Geoffrey (2022) (på engelska). Stalin's Library : A Dictator and his books. Yale University Press= London. sid. 259. ISBN 978-0-300-17904-0. Läst 3 augusti 2022 

• Wikiquote har citat av eller om Josef Stalin.

  Citat
• Wikimedia Commons har media som rör Josef Stalin.
  Bilder & media