Större barbett

	Större barbett; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hackspettartade fåglar; Piciformes
Familj	Asiatiska barbetter; Megalaimidae
Släkte	Psilopogon
Art	Större barbett; P. virens
Vetenskapligt namn
	§ Psilopogon virens
Auktor	(Boddaert, 1783)
Synonymer
	Megalaima virens

Större barbett^[2] (Psilopogon virens) är en fågel i familjen asiatiska barbetter inom ordningen hackspettartade fåglar.^[3]

Utseende och läte

Större barbett är den största arten i familjen med en kroppslängd på 32-35 centimeter.^[4] Den har en mycket stor, gul näbb, blåaktigt huvud och brunt på bröst och mantel. Undersidan är gulaktig med olivfärgade längsgående streck. Nedre delen av ryggen samt stjärten är gröna, medan undre stjärttäckarna är röda. Lätet är ett vitt ljudande och ihållande piho piho....^[5]

Utbredning och systematik

Större barbett delas in i fyra underarter med följande utbredning:^[3]

Psilopogon virens marshallorum – nordöstra Pakistan och nordvästra Indien till västra Nepal
Psilopogon virens magnifica – östra Nepal till centrala Assam
Psilopogon virens clamator (inklusive mayri) – nordöstra Assam, norra Myanmar, sydvästra Kina (västra Yunnan) och nordvästra Thailand
Psilopogon virens virens (inklusive indochinensis) – centrala Myanmar och sydöstra Kina till nord-centrala delen av Thailand och norra Vietnam

Vissa urskiljer även underarten indochinensis med utbredning i respektive norra Vietnam.^[6]

Släktestillhörighet

Arten placerades tidigare liksom de allra flesta asiatiska barbetter i släktet Megalaima, men DNA-studier visar att eldtofsbarbetten (Psilopogon pyrolophus) är en del av Megalaima. Eftersom Psilopogon har prioritet före Megalaima, det vill säga namngavs före, inkluderas numera det senare släktet i det förra.^[7]^[8]

Levnadssätt

Fågeln lever i skogsområden, både lövfällande och städsegröna, samt beskogade dalar på bergssluttningar. Den lever av olika sorters frukt, framför allt fikon, bär, vilda plommon, bär från murgröna samt berberis. Större barbett häckar från februari till augusti eller september, ibland med två eller till och med tre kullar. Den är stannfågel, men fåglar som häckar över 800 meters höjd flyttar till lägre nivåer efter häckningen.^[4]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig i Indien och lokalt förekommande i Pakistan.^[9]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2012 Psilopogon virens Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^ [a b] Short, L.L. & Horne, J.F.M. (2018). Great Barbet (Psilopogon virens). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/56031 8 oktober 2018).
^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^ Den Tex, Robert-Jan; Leonard, Jennifer A (2013). ”A molecular phylogeny of Asian barbets: Speciation and extinction in the tropics”. Molecular Phylogenetics and Evolution 68 (1): sid. 1–13. doi:10.1016/j.ympev.2013.03.004. PMID 23511217.
^ Ericson, Per G. P. (1 maj 2012). ”Evolution of terrestrial birds in three continents: biogeography and parallel radiations” (på engelska). Journal of Biogeography 39 (5): sid. 813–824. doi:10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x. ISSN 1365-2699. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x/abstract.
^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2002. Handbook of the Birds of the World, vol. 7: Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör större barbett.
Bilder & media
Wikispecies har information om Psilopogon virens.
Artförteckning
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2012 Psilopogon virens Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

[hbw-4] [a b] Short, L.L. & Horne, J.F.M. (2018). Great Barbet (Psilopogon virens). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/56031 8 oktober 2018).

[Indian-5] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press

[IOC-6] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.

[phylo-7] Den Tex, Robert-Jan; Leonard, Jennifer A (2013). ”A molecular phylogeny of Asian barbets: Speciation and extinction in the tropics”. Molecular Phylogenetics and Evolution 68 (1): sid. 1–13. doi:10.1016/j.ympev.2013.03.004. PMID 23511217.

[8] Ericson, Per G. P. (1 maj 2012). ”Evolution of terrestrial birds in three continents: biogeography and parallel radiations” (på engelska). Journal of Biogeography 39 (5): sid. 813–824. doi:10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x. ISSN 1365-2699. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x/abstract.

[9] Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2002. Handbook of the Birds of the World, vol. 7: Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

Navigation

Navigering

Temaportaler