Säng

En säng är fristående eller väggfast sovmöbel, avsedd för oftast en eller två personer att sova eller vila i. Den är vanligen försedd med madrass och sängkläder.

Vid inköp av säng är det vanligen själva stommen man köper: en sängram med eller utan gavlar beroende på sängens formgivning. Madrassen köps separat. Antingen väljer man en vanlig madrass och då måste man komplettera med en ribbotten som stöd under madrassen, eller så väljer man en resårbotten som är en madrass med inbyggt underrede av trä och som enkelt ställs i sängramen.

Standard för bäddmått, måttet på ytan för sängens madrass, är för vuxensängar 80×200 cm, 90×200 cm, 105×200 cm, '120×200 cm samt för dubbelsängar' 140×200 cm, 160×200 cm och 180×200 cm.

Sängens utseende och funktion kan anpassas till olika krav och till modets växlingar. För att kunna möjliggöra en god sömn kan madrassen ha hårdhetsgrad efter önskemål och sängkläderna kan anpassas till varierande klimatförhållanden och inredningsstil.

Historik

Sängen som en fristående möbel förekom redan 2000 f.Kr. i Egypten och Främre Orienten. Under antiken var den vanliga sängen en träram med fyra ben med vävda gördlar eller remmar emellan för att lägga madrassen på.

I Norden fann man i vikingaskeppen Oseberga och Gokstad fristående sängar med rikt utsirade sängstolpar, men klassades som högreståndsföremål.

De mest primitiva liggmöblerna i sentida svensk allmogekultur är lavar i kolarkojor och fäbodarnas eldhus, men de väggfasta kistebänkarna längs stugornas väggar har också hög ålder. Ur sådana enkla "hyllor" utvecklades de väggfasta "tvillingsängarna", särskilt vanliga i västra och mellersta Sverige, och speciellt norrut uppförda i två eller rent av tre våningar med förhängen eller luckor.^[1]

Av fristående sängar är ståndsängarna i stolpkonstruktion kända sedan vikingatiden. De var vanliga i högre kretsar på medeltiden men levde kvar – ofta i rent medeltida utformning – ännu i 1800-talets Skåne. Försedda med baldakin och en ofta rikt utskuren trästomme var de också överklassens sovmöbel under renässansen och barocken.^[1]

Sänghimmellösa sängar med rikt dekorerade gavlar slog igenom på 1700-talet. Mot detta sekels slut uppstod som en svensk (och finländsk) specialitet den gustavianska sängen eller dragsängen med utdragbar sänglåda. Denna typ stod längs med en vägg, medan en annan samtida modenyhet, imperialsängen, stod fritt i rummet med den högre, bakre gaveln mot väggen. Först ett sekel senare hade denna typ slagit igenom även i bonde- och arbetarhem. Då hade bland annat den engelska järnsängen med mässingsknoppar hunnit vinna insteg i borgarhemmen.^[1]

Den moderna sängen skiljer sig till sitt yttre inte så mycket från de beskrivna äldre typerna; däremot har utrustning och särskilt madrasserna genomgått en snabb utveckling under 1900-talet.^[1]

Vid resor och i fält använde man tidigt typer som påminde om sentida turistsängar (med tygbotten) eller bocksängar med tygbotten, upprullad på två stänger som placerades över ett par bockar.^[1]

Typer av sängar

Loftsäng
Dubbelsäng

Våningssängar

Det finns våningssängar, som i bostäder används inte minst av barn, som exempelvis syskon. För den som sover i en övre säng är det av säkerhetsskäl angeläget att det finns en reling och att eventuellt sängsele används.

Spjälsäng

En spjälsäng är en liten säng för spädbarn och unga barn vanligen upp till 3 år. Spjälsängar är vanligast i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland, och är designade för att begränsa barnet till sängen. Sidorna är för höga för ett småbarn att klättra över och ger inga fotfästen.