Spanska

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Spanska
Kastilianska
español, castellano
Talas i	Spanien Argentina Bolivia Chile Colombia Costa Rica Dominikanska republiken Ecuador Ekvatorialguinea El Salvador Guatemala Honduras Kuba Mexiko Nicaragua Panama Paraguay Peru Puerto Rico (Del av USA) Uruguay USA Venezuela
Region	Mestadels i Västeuropa, Nord-, Central- och Sydamerika
Antal talare	468 miljoner som modersmål (2015)[1]
Status	Världsspråk
Språkfamilj	Indoeuropeiska Romanska Galloiberiska Iberoromanska Västiberiska Spanska
Officiell status
Officiellt språk i	Spanien Mexiko Colombia Argentina Nicaragua Chile Venezuela Costa Rica Kuba Peru EU Samt 13 andra länder
Språkmyndighet	Real Academia Española
Språkkoder
ISO 639‐1	es
ISO 639‐2	spa
ISO 639‐3	spa
Officiellt språk

Spanska (spanska: español), även kastilianska (spanska: castellano), är ett ibero-romanskt språk. Spanskan talas som modersmål av 470 miljoner (2016) människor, varav 90 % i Syd- och Nordamerika. Det är det mest utbredda av de romanska språken. Mexiko är den folkrikaste spanskspråkiga nationen. Spanska är officiellt språk dessutom i Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, Ekvatorialguinea, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Panama, Paraguay, Peru, Puerto Rico, Spanien, Uruguay och Venezuela. Spanska behärskas dessutom av ca 15 % av befolkningen i USA.^[2]

Spanska eller kastilianska

Den spanska akademien (Real Academia Española) förespråkar att begreppet español ('spanska') används för språket, medan begreppet kastilianska reserveras för den varietet som uppstod i det historiska kungariket Kastilien och som idag talas i regionen Kastilien.^[3] I Spanien används även det senare uttrycket för det spanska språket i förhållande till de officiella regionspråken i landet – galiciska, baskiska och katalanska;^[4] språket omskrivs som castellano i 1978 års spanska författning.^[5]

Historik

Spanskan är ett romanskt språk och har alltså utvecklats ur vulgärlatinet, under inflytande av baskiska och arabiska, i norra delen av Iberiska halvön. Typiskt för utvecklingen av spanskans ljudlära är bland annat lenition (latin: vita, spanska: vida), palatalisering (latin: annus, spanska: año) och diftongeringen (stamförändringar) av ”e/o” från vulgärlatin (latin: terra, spanska: tierra; latin: novus, spanska: nuevo). Liknande fenomen återfinns i de flesta andra romanska språk.

Under reconquistan fördes denna nordliga dialekt söderut, och den är fortfarande ett minoritetsspråk i norra Marocko.

Språket kom till den amerikanska kontinenten, Mikronesien, Guam, Marianerna, Palau och Filippinerna under den spanska koloniseringen med start i början av 1500-talet.

Under 1900-talet nådde spanskan även Ekvatorialguinea och Västsahara.

Geografisk fördelning

Med nästan 100 miljoner talare som både första- och andraspråk har Mexiko den största spansktalande befolkningen i världen. Näst störst är Spanien (46 miljoner), följt av Colombia (44 miljoner), Argentina (39 miljoner) och USA (cirka 30 miljoner).

Spanska är ett officiellt språk i FN, EU och Afrikanska unionen samt 20 länder: Argentina, Bolivia (tillsammans med quechua, aymará och Guaraní), Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Ekvatorialguinea (tillsammans med franska), Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay (tillsammans med guaraní), Peru (tillsammans med quechua och aymará), Puerto Rico, Spanien (tillsammans med katalanska, galiciska och baskiska), Uruguay och Venezuela.

Det är ett använt språk i Andorra och Belize, men har i dessa länder inte officiell status. Det talas av stora delar av befolkningen på Gibraltar, men som tillhör Storbritannien och därför har engelska som officiellt språk.

I USA, som inte har något officiellt språk, talas spanska av tre fjärdedelar av de cirka 40 miljoner latinamerikaner som bor i landet. Spanska har dock erkänts som andraspråk i delstaten New Mexico, och är modersmål för befolkningen i Puerto Rico som är i samvälde med USA.

Spanska talas också i Aruba, Kanada, Israel (både standardspanska och ladino, en form av judisk spanska), norra Marocko, Nederländska Antillerna, Trinidad och Tobago, Turkiet (också ladino), Jungfruöarna och Västsahara.

I Brasilien, där nästan hela befolkningen talar portugisiska, är spanska ett tredjespråk (efter engelska) bland studenter och affärsmän.

På Filippinerna upphörde spanskan att vara officiellt språk 1973. Enligt en folkräkning 1990 beräknades antalet talare till 2 658, mindre än en promille av befolkningen. Trots att inhemska och engelska räkneord är de mest använda för att räkna pengar, ålder och tid, så används fortfarande det spanska decimalsystemet i hög utsträckning och den filippinska kalendern är en modifierad version av den spanska. Vidare talas det enda existerande spansk-asiatiska kreolspråket av 292 630 filippiner (1990). De flesta av dessa finns på olika delar av ön Mindanao och området söder om Manila på ön Luzon. De flesta inhemska filippinska språken innehåller stora mängder spanska lånord.

Dialekter och varianter

Regionalt finns olika dialekter och varianter i både Spanien och Latinamerika. Den variant av spanska som talas i Latinamerika, såsom argentinsk spanska, karibisk spanska, peruansk spanska och colombiansk spanska, anses komma av den spanska som talas i sydvästra Spanien, främst i Andalusien, Extremadura och på Kanarieöarna.

I Spanien anses ofta den nordkastilianska dialekten vara mall för standarduttalet även om dess svaga användande av pronomen (laísmo) i allmänhet ogillas. Spanska har tre pronomen i andra person singular tú, usted, och, i vissa delar av Latinamerika, vos. Generellt betraktas tú och vos som informella och något som används mellan vänner, även om vos i Spanien betraktas som en väldigt ålderdomlig och underdånig form som numera endast används i liturgiska sammanhang. Usted är den universellt formella formen och används för att markera respekt, som när man tilltalar sina föräldrar eller okända människor. I Costa Rica och Colombia används Usted på både formellt och informellt sätt. De latinamerikanska dialekterna samt den kanariska dialekten har endast en form, ustedes, vilket är neutralt i tilltalston, medan den spanska kastilianskan har två: ustedes (formellt) och vosotros (neutralt).

RAE (Real Academia Española) tillsammans med 21 andra språkakademier publicerar grammatikor och stillexikon.

Grammatik

Huvudartikel: Spansk grammatik

Spanskan är ett relativt formrikt språk med två genus, maskulinum och femininum, cirka 50 böjningar per verb, men formfattiga substantiv och pronomen.

Spanskan reducerar i allmänhet personligt pronomen där verbböjningen redan indikerar person, som tengo, "jag har", istället för yo tengo, med samma betydelse men där det personliga jag tydligare betonas.

Syntaxen är generellt SVO (subjekt-verb-objekt), även om variationer är fullt möjliga, och bestämningar står i de flesta fall efter det bestämda.

Ordförråd

Spanskans ordförråd är till 89 % identiskt med portugisiskans, till 85 % med katalanskans, 82 % med italienskans, 76 % med sardiskans, 75 % med franskans, 74 % med rätoromanskans, 71 % med rumänskans.

Fonologi

Spanskans konsonantsystem hade till 1500-talet genomgått en rad viktiga förändringar som särskilde det från andra iberoromanska språk, som portugisiska, galiciska och asturiska. Här följer de viktigaste av dessa.

• Det initiala /f/ hade förvandlats till ett oftast stumt /h/, som dock finns kvar i stavningen.
• Den tonande labiodentala frikativan /v/ (som kunde stavas med "u" eller "v") smälte samman med det bilabiala /b/. Egentligen representerar "b" och "v" i skrift samma ljud i de flesta spanska dialekter, utom i vissa delar av Spanien, och då i synnerhet runt Katalonien och Valencia.
• Den tonande alveolara frikativan /z/ smälte samman med sin tonlösa motsvarighet /s/ och genomgick en smärre stavningsförändring.
• Den tonande alveolara affrikatan /ʣ/ ("s" i skrift) gick ihop med det tonlösa /ʦ/ ("ç,ce,ci" i skrift), som senare utvecklades till det interdentala (läspande) /θ/. Detta används endast i vissa delar av Spanien, i många dialekter finns endast /s/, exempelvis på Kanarieöarna, i Latinamerika och i Andalusien.
• Den tonande postalveolara frikativan /ʒ/ ("j,ge,gi" i skrift) smälte ihop med det tonlösa /ʃ/ ("x" som i "Quixote") och blev sen till /ʃ/ och hade kring 1600-talet utvecklats till det moderna velara ljudet /x/ som stavas 'j,ge,gi'.

Medeltidsspanskans konsonantsystem är väl bevarat i ladino, den spanska talad av de sefardiska judar som efter det muslimska rikets fall även de blev förvisade ur Spanien på 1400-talet.

Betoning

Spanskan betonar fonem efter ett system som inte går att förutsäga genom ordet i sig självt och vissa ord kan endast skiljas åt med korrekt betoning. Till exempel betyder camino (med betoning på näst sista stavelsen) ”väg” eller första person singular av verbet caminar (”att gå/vandra”) medan caminó är tredje person singular av samma verb fast i dåtid (indefinido). Eftersom alla spanska stavelser har samma relativa längd är spanskan ett stavelserytmiskt språk, till skillnad från bland annat svenskan, där vikten i rytmen läggs på betonade stavelser.

Skrift

Spanskan använder en lätt modifierad variant av det latinska alfabetet. Vokaler markeras med akut accent (á, é, í, ó, ú) för att markera betoning som inte följer det vanliga mönstret eller för att särskilja ord som stavas lika men har olika uttal; trema används för 'u' (ü) efter 'g' när det ska anges om det blir [gw] eller [gu]; 'n' får ett tilde (ñ) för att indikera en palatalisering. Tidigare ansågs rr vara en egen bokstav, men är numera avskaffat. Ch^[6] och ll^[7] har ansetts som separata bokstäver sedan 1803, men sedan de spanska språkakademiernas tionde kongress 1994 har man kommit överens att betrakta dem som bokstavskombinationer på begäran från Unesco och andra internationella organisationer, med vissa undantag. Alltså sorteras numera ch inte mellan c och d, som tidigare, utan kommer mellan ce och ci.

Skriven spanska inleder utrops- och frågesatser med tecken som ser ut som uppochnedvända utropstecken respektive frågetecken. Till exempel ¿Qué dices? (”Vad säger du?”), ¡No es verdad! (”Det är inte sant!”). Detta gör att man redan från början av satsen uppfattar dess karaktär.

Betoningen i skrift markerar också betoning enligt tydliga och konsekventa regler. Den naturliga betoningen ligger på sista stavelsen om ordet slutar på alla konsonanter utom "n" eller "s" och på den näst sista stavelsen på ord som slutar med en vokal, "n" eller "s". Betoningen på ord som inte följer dessa regler markeras med akut accent över den betonade vokalen.

En rad homonymer särskiljs med hjälp av accenter, även om många av dessa bara innehåller en stavelse: te (pronomen i andra person, ackusativ) och té (”te”, som i dryck); se (reflexivt pronomen i tredje person) och sé (”jag vet” eller imperativ av ”vara”); como (”som” eller ”jag äter”) och cómo (”hur?”).

Även om en del missförstånd kan uppstå angående samband mellan stavning och uttal – bland annat på grund av stumt "h", de väldigt snarlika "b" och "v", och att spansktalande i södra Spanien och Latinamerika inte skiljer "s" och "z" åt i uttal – är spanskan relativt konsekvent och förutsägbar.

Trots detta har flera försök till stavningsreformer gjorts i Latinamerika, men inga har fått några permanent inverkan. Endast språkakademiernas smärre ändringar är de försök som fått genomslag.

Se även

• Lista över mest talade språk

Referenser

Externa länkar

Wikipedia har en upplaga på Spanska.

• Spanska på Wikibooks.
  Böcker
• Ethnologues rapport om spanska
• PDF: A history of the Spanish language (engelska)
• Kartor över spanska dialektuttal (engelska och spanska)

Språkportalen – portalen för språk på svenskspråkiga Wikipedia.