Spänning (dramaturgi)

Spänning är en känsla av lustfylld fascination och förväntan blandad med oro, spänning och ångest som förvandlas till en oförutsägbar och medryckande källa till underhållning. Termen syftar oftast på en publiks uppfattningar om en skönlitterär eller dramatisk text. Spänning finns inte enbart inom fiktion. Det kan fungera när det finns ett upplevt tillfälligt drama eller en händelsekedja där slutet är osäkert.

I den typ av spänning som beskrivs av regissören Alfred Hitchcock, upplever en publik spänning när de förväntar sig att något dåligt ska hända och vet (eller tror att de vet) mer än dramats rollfigurer, men är oförmögna att ingripa för att förhindra att det händer. Filmer som bygger på spänning hör oftast hemma i thriller-genren.

I en vidare definition av spänning, uppstår denna känsla när någon är medveten om sin brist på kunskap om hur en händelse ska utvecklas, och därför är spänning en kombination av förväntan och osäkerhet inför en dunkel framtid. Inom studiet av berättelser, kan spänning jämföras med mystik eller nyfikenhet och förvåning.

Historia

Den grekiske filosofen Aristoteles beskriver i sin bok Om diktkonsten att spänning är en viktig byggsten i litteratur.[källa behövs] I mycket allmänna termer består spänning av att någon verklig fara hotar samtidigt som det finns en strimma av hopp. Om det inte finns något hopp kommer publiken att känna förtvivlan. De två vanligaste utfallen:

  • faran inträffar, varpå publiken kommer att känna sig sorgsen
  • förhoppningar förverkligas, varpå publiken kommer först att känna glädje och sedan tillfredsställelse.

Den paradoxala spänningen

Vissa författare har försökt att förklara den paradox som gäller spänning, nämligen hur publik som återser ett verk fortfarande kan ha en känsla av spänning även när osäkerheten är borttagen, eftersom publiken då vet exakt hur historien löser (se Gerrig 1989, Walton 1990, Yanal 1996, Brewer 1996, Baroni 2007). Vissa teorier menar att publik som återser verket är extremt sällsynt eftersom man vid en andra titt oftast glömmer många detaljer i berättelsen och intresset uppstår på nytt på grund av dessa hål i minnet (se Brewer); andra hävdar att det kvarstår osäkerhet även när man hör historier flera gånger eftersom man, när man befinner sig inuti den fiktiva världen, på sätt och vis glömmer vad man vet om de faktiska förhållandena (Walton) eller på grund av att man förväntar sig att fiktiva världar ska se ut som den riktiga världen, där exakt upprepning av en händelse är omöjlig (Gerrig).

Yanals tolkning är mer radikal och menar att den spänning som kvarstår vid upprepad läsning bör tydligt skiljas från äkta spänning, eftersom osäkerhet är en del av definitionen av spänning. Baroni (2007: 279-295) föreslår namnet rappel för denna typ av spänning vars spänning bygger på möjligheten för publiken att förutse helt vad som skall komma, en förutsägelse som är särskilt roligt för barn att göra med välkända sagor. Baroni lägger till att en ytterligare typ av spänning utan osäkerhet kan uppstå då det finns en tillfällig motsättning mellan vad läsaren vet om framtiden (kognition) och vad han eller hon önskar (vilja), särskilt inom tragedi, då huvudpersonen så småningom dör eller misslyckas (spänning genom motsägelse).

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Vidare läsning

  • Baroni, R. (2007). La tension narrative. Suspense, curiosité, surprise, Paris: Seuil.
  • Baroni, R. (2009). L'oeuvre du temps. Poétique de la discordance narrative, Paris: Seuil.
  • Brewer, W. (1996). "The Nature of Narrative Suspense and the Problem of Rereading", in Suspense. Conceptualizations, Theoretical Analyses, and Empirical Explorations, Mahwah: Lawrence Erlbaum Associates.
  • Brooks, P. (1984). Reading for the Plot: Design and Intention in Narrative, Cambridge: Harvard University Press.
  • Gerrig, R. (1989). "Suspense in the Absence of Uncertainty", Journal of Memory and Language, n° 28, p. 633-648.
  • Grivel, C. (1973). Production de l'intérêt romanesque, Paris & The Hague: Mouton.
  • Kiebel, E.M. (2009). The Effect of Directed Forgetting on Completed and Interrupted Tasks. Presented at the 2nd Annual Student-Faculty Research Celebration at Winona State University, Winona MN. See online [1].
  • McKinney, F. (1935). "Studies in the retention of interrupted learning activities", Journal of Comparative Psychology, vol n° 19(2), p. 265-296.
  • Phelan, J. (1989). Reading People, Reading Plots: Character, Progression, and the Interpretation of Narrative, Chicago, University of Chicago Press.
  • Prieto-Pablos, J. (1998). "The Paradox of Suspense", Poetics, n° 26, p. 99-113.
  • Ryan, M.-L. (1991), Possible Worlds, Artificial Intelligence, and Narrative Theory, Bloomington: Indiana University Press.
  • Schaper, E. (1968), "Aristotle's Catharsis and Aesthetic Pleasure", The Philosophical Quarterly, vol. 18, n° 71, p. 131-143.
  • Sternberg, M. (1978), Expositional Modes and Temporal Ordering in Fiction, Baltimore and London: Johns Hopkins University Press.
  • Sternberg, M. (1992), "Telling in Time (II): Chronology, Teleology, Narrativity", Poetics Today, n° 11, p. 901-948.
  • Sternberg, M. (2001), "How Narrativity Makes a Difference", Narrative, n° 9, (2), p. 115-122.
  • Van Bergen, A. (1968) Task interruption. Amsterdam: North-Holland Publishing Company.
  • Vorderer, P., H. Wulff & M. Friedrichsen (eds) (1996). Suspense. Conceptualizations, Theoretical Analyses, and Empirical Explorations, Mahwah: Lawrence Erlbaum Associates.
  • Walton, K. (1990), Mimesis as Make-Believe, Cambridge: Harvard University Press.
  • Yanal, R. (1996). "The Paradox of Suspense", British Journal of Aesthetics, n° 36, (2), p. 146-158.
  • Zeigarnik, B. (1927). Das Behalten erledigter und unerledigter Handlungen. Psychologische Forschung, 9, 1-85.
  • Zeigarnik, B. (1967). On finished and unfinished tasks. In W. D. Ellis (Ed.), A sourcebook of Gestalt psychology, New York: Humanities press.

Externa länkar