Sothästmyra
Sothästmyra Status i Sverige: Nationellt utdöd[1] Status i Finland: Starkt hotad[2] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Leddjur Arthropoda |
Understam | Sexfotingar Hexapoda |
Klass | Insekter Insecta |
Underklass | Bevingade insekter Pterygota |
Infraklass | Neoptera |
Ordning | Steklar Hymenoptera |
Underordning | Midjesteklar Apocrita |
(orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
Familj | Myror Formicidae |
Släkte | Hästmyror Camponotus |
Art | Sothästmyra C. vagus |
Vetenskapligt namn | |
§ Camponotus vagus | |
Auktor | Scopoli, 1763 |
Synonymer | |
Sotsvart hästmyra[3] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Sothästmyra (Camponotus vagus) är en art i insektsfamiljen myror som tillhör släktet hästmyror.[3][4]
Beskrivning
Sothästmyran avviker utseendemässigt från andra hästmyror genom sin mattsvarta kroppsfärg och kraftiga, ljusa behåring. Både arbetarna, drottningen och hanarna är svarta. Kroppslängden för arbetarna är 6 till 12 millimeter och drottningarna är 14 till 16 millimeter. Hanarnas kroppslängd är 9 till 10 millimeter.[5]
Utbredning
Sothästmyran förekommer i delar av Europa och angränsande delar av Nordafrika och Asien, från Portugal i väster och öster ut via Ryssland till Altaj i Centralasien, samt norrut till södra Norden, och söderut till västra Nordafrika. Utbredningen är gles och fragmenterad i norra delen av utbredningsområdet, medan den är rikligare och mer sammanhängande i södra delen.[6]
I Sverige har arten påträffats på Öland och på Gotland, dock senast under 1800-talet. Arten är rödlistad som nationellt utdöd från landet.[1]
Arten förekommer i Finland, men den är mycket ovanlig. 21 observationer har gjorts, främst i Nyland (18 observationer mellan 1922 och 2022), men även en observation 2023 nära Torneå i sydvästra Lappland, och två 2021 i Egentliga Tavastland.[7] Arten är rödlistad som starkt hotad ("EN")[2]
Ekologi
Habitatet utgörs av torra, soliga marker som hällar och sandslätter. Sothästmyran är en samhällsbildande myra som gräver ut bon i marken, i murken ved eller under stenar.[5][6] Drottningen kan bli mycket gammal,[5] och bona kan bli mycket stora, vanligen mellan 1 000 och 4 000 arbetare, men stora bon kan rymma upp till 10 000 individer[6]. Myrorna är starka och mycket aggressiva jämfört med andra hästmyror.[6] Arten svärmar under maj och början av juni, tidigt på eftermiddagen.[5]
Referenser
- ^ [a b] Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Stenmark, M. et al. (2020). ”Sothästmyra Camponotus vagus”. Naturvård. Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/camponotus-vagus-102903. Läst 6 maj 2023.
- ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”sothästmyra – Camponotus vagus”. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204293. Läst 6 maj 2023.
- ^ [a b c] Douwes, P., Abenius, J., Cederberg, B., Östman, T. et al. (2012). ”Camponotus vagus (Scopoli, 1763) | sothästmyra”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/102903/details?lang=sv. Läst 6 maj 2023.
- ^ ”Camponotus vagus (Scopoli, 1763)” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=576503#null. Läst 6 maj 2023.
- ^ [a b c d] Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Stenmark, M. et al. (2020). ”Sothästmyra Camponotus vagus”. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/camponotus-vagus-102903. Läst 6 maj 2023.
- ^ [a b c d] Torstein Kvamme, Ole J. Lønnve (8 april 2008). ”Camponotus vagus (Scopoli, 1763) (Hymenoptera, Formicidae) in Norway” (på engelska) (PDF, 1,34 MB). Norwegian Journal of Entomology 55 (1): sid. 105–108. http://www.entomologi.no/journals/nje/2008-1/pdf/NJE-vol55-no1-Kvamme.pdf. Läst 7 maj 2023.
- ^ ”Sothästmyra – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2019. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204293&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 6 maj 2023.
Externa länkar
|
Media som används på denna webbplats
Camponotus vagus ant, Cargèse, Corsica