Småspov

	Småspov; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Livskraftig; Status i Finland: Livskraftig
	Småspov på Island
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Vadare; Charadrii
Familj	Snäppor; Scolopacidae
Släkte	Numenius
Art	Småspov; N. phaeopus
Vetenskapligt namn
	§ Numenius phaeopus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor som häckar i norra delar av Europa och Asien. Vintertid flyttar den till kuster i Afrika, södra Asien och Australien. IUCN kategoriserar den som livskraftig. Tidigare behandlades amerikansk småspov (Numenius phaeopus) som underart till småspoven, men urskiljs numera oftare som egen art, sedan 2020 även av svenska BirdLife Sverige.

Utbredning och systematik

Småspoven häckar i nordligaste Europa och i Asien, främst i Sibirien. I Sverige häckar de i norr ända upp på kalfjället. Den är en flyttfågel som övervintrar vid kuster i Afrika, södra Asien och Australasien. Idag delas den upp i fem underarter med följande utbredning:^[4]

Numenius phaeopus islandicus (Brehm, 1831) – häckar på Island, Irland och Storbritannien
Numenius phaeopus phaeopus (nominatformen) – häckar från Norge och österut till Tajmyrhalvön i centrala norra Sibirien
Numenius phaeopus alboaxillaris (Lowe, 1921) – häckar på stäppen norr om Kaspiska havet; övervintrar i södra Afrika (typ-specimenet härstammar från Moçambique
Numenius phaeopus rogachevae (Tomkovich, 2008) – häckar i norra centrala Sibirien
Numenius phaeopus variegatus (Scopoli, 1786) – häckar i nordöstra Sibirien

Vissa inkluderar islandicus i nominatformen.^[5]

Förekomst i Sverige

Småspov häckar på torrare myrmark och fuktiga fjällhedar, dessutom sparsamt på stora kalhyggen i inre Norrland. Den förekommer från västra Dalarna och västra Hälsingland till Torne lappmark, i västra Västerbotten samt i norra och västra Norrbotten.^[2]

En eller flera arter?

Amerikansk småspov (Numenius hudsonicus) ansågs utgöra en egen art fram till 1957, men har efter dess fram tills alldeles nyligen inkluderats i småspoven och vissa gör det fortfarande^[5]. Genetiska studier visar dock att dessa två är tydligt åtskilda genetiskt.^[6]^[7] Även diagnostiska skillnader finns i storlek och dräkt. Av den anledningen urskiljs den sedan 2020 som egen art av svenska BirdLife Sveriges taxonomikommitté, liksom internationella taxonomiska auktoriteten International Ornithological Congress (IOC).^[8]^[4]

Utseende och läte

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37–45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.^[9]

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.^[9] Amerikansk småspov är till skillad från småspoven helt brun på ryggen och har brun vingundersida.^[9]

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.^[9]

Skillnader hos underarterna

Nominatformen N. p. phaeopus som häckar i Europa har vit rygg och övergump med tvärrandig gråbrun stjärt. Dess vingundersida är vit men armhålan, bakkanten och vingspetsen är brunvattrad.^[9] N. p. alboaxillaris, som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet, är större än nominatformen, har helvit vingundersida, armhåla, övergump och undergump.^[10] Den har över lag en mycket ljus undersida och är mer distinkt gråfärgad. även vit buk.^[10] N. p. variegatus, som häckar i nordöstra Sibirien, skiljs från de andra genom att ha en cigarrformad vit fläck på ryggen med brun övergump och stjärt. Vingundersidan är också mörkare brun än hos N. p. phaeopus.

Underarten islandicus vid häckningsområdet i Kotvöllur, Island.
Underarten variegatus på övervintringslokal i Indonesien.
Amerikanska småspovar (N. hudsonicus) vid Golden Gate i Kalifornien. Notera bruna vingundersidor.

Ekologi

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger tre till fem ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven och människan

Status och hot

Småspoven har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population varför IUCN inte bedömer arten som hotad och kategoriserar den som livskraftig (LC). Dock är underarten alboaxillaris som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet utrotningshotad. Länge var den senaste häckningsobservationen från 1974, och 1994 bedömdes den som utdöd. 1997 återfanns en liten grupp på sex häckande par på stäppen vid södra spetsen av Uralbergen. Underarten bedöms idag uppgå till mindre än 100 individer.^[10]

Status i Sverige

I Sverige anses inte arten vara hotad och populationen tros vara ökande.^[2]

Namn

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.^[11]

Referenser

Noter

^ BirdLife International 2012 Numenius phaeopus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
^ [a b c] Artfakta om småspov, ArtDatabanken.
^ Jari Valkama (2019). ”Småspov – Numenius phaeopus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.27610. Läst 22 oktober 2022.
^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi : 10.14344/IOC.ML.10.2.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
^ Johnsen, A., Rindal, E., Ericson, P.G.P., Zuccon, D., Kerr, K.C.R., Stoeckle, M.Y. och Lifjeld, J.T. 2010. DNA barcoding of Scandinavian birds reveals divergent lineages in trans-Atlantic species. J. Ornithol. 151:565–578.
^ Tan, H.Z., Ng, E.Y.X., Tang, Q., Allport, G.A., Jansen, J.J.F.J., Tomkovich, P.S. och Rheindt, F.E. 2019. Population genomics of two congeneric palaearctic shorebirds reveals differential impacts of Quaternary climate oscillations across habitats types. Sc. Rep. 9:18171:1–9.
^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020.
^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b c] Terry Townshend (2016-11-16) Steppe Whimbrel in Southern Africa, Birding Frontiers, läst 2016-12-19
^ Sven Nilssons Foglarna 1858.

Källor

Artikeln Whimbrel i engelskspråkiga Wikipedia 1 september 2005
Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 201. ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar

Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Sveriges Radio: P2-fågeln - Småspov
Wikimedia Commons har media som rör småspov.
Bilder & media
Wikispecies har information om småspov.
Artförteckning

[IUCN-1] BirdLife International 2012 Numenius phaeopus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.

[artfakta-2] [a b c] Artfakta om småspov, ArtDatabanken.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Småspov – Numenius phaeopus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.27610. Läst 22 oktober 2022.

[IOC-4] [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi : 10.14344/IOC.ML.10.2.

[CC-5] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11

[6] Johnsen, A., Rindal, E., Ericson, P.G.P., Zuccon, D., Kerr, K.C.R., Stoeckle, M.Y. och Lifjeld, J.T. 2010. DNA barcoding of Scandinavian birds reveals divergent lineages in trans-Atlantic species. J. Ornithol. 151:565–578.

[7] Tan, H.Z., Ng, E.Y.X., Tang, Q., Allport, G.A., Jansen, J.J.F.J., Tomkovich, P.S. och Rheindt, F.E. 2019. Population genomics of two congeneric palaearctic shorebirds reveals differential impacts of Quaternary climate oscillations across habitats types. Sc. Rep. 9:18171:1–9.

[BirdLife-8] Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020.

[FG-9] [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9

[BF-10] [a b c] Terry Townshend (2016-11-16) Steppe Whimbrel in Southern Africa, Birding Frontiers, läst 2016-12-19

[11] Sven Nilssons Foglarna 1858.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

Navigation

Navigering

Temaportaler