Smålandslagen

Smålandslagen, egentligen Tiohäradslagen, var den lag som användes i tre landen Värend, Finnveden och Njudung under medeltiden tills den ersattes av landslagen. Endast två exemplar av dess kyrkobalk finns idag bevarade.

Historia

Tiohärads lagsaga har förmodligen bildats under 1100-talet genom att de små landen Njudung och Finnveden anslutit sig juridiskt till Värend, med gemensam lagman och gemensamt landsting i Växjö. De små land närmast Östergötland räknades till Östergötlands lagsaga och följde Östgötalagen och dess lagmän. Värends gamla lagar (leges antiquaæ) och gemensamma landsting (commune terræ placitum) omtalas redan i den år 1206 nedtecknade S:t Sigfrid legenden. Värend var kärnan i Tiohärads lagsaga och de nu bevarade lagfragmenten har förmodligen utgjort Värends gamla lag.[1] Från år 1290 finns ett dokument där lagsagans lag åberopars; leges legiferatus wärendie, in Decem proviincijs.[2] I kung Magnus Erikssons Skara stadga från 1335 nämns området som Wärinsko Laghsaghu. I Magnus Nilssons inventarium av kung Magnus Erikssons skattkammare från år 1340 nämns en handskrift legisterium smalenzt.[3] I ett bytesbrev från 1344 omtalas legum Tiehærzlag och år 1347 talas det om iure et iuribus legibus smalandorum.[4] Första gången man vet en dom efter landslagen i Tiohärad är en räfstetingsdom från år 1402.[5] På 1630-talet nämner Johannes Bureus att ett exemplar av lagen fanns i Andreas Swarts ägo i Norrköping.[1]

Kyrkobalken

De två bevarade kyrkobalkarna är båda infogade i handskrifter av Magnus Erikssons landslag från 1300-talet. Anledningen till detta förfarande var att den nya rikstäckande landslagen saknade kyrkobalk. Förmodligen har man bara rivit loss balken från den gamla landskapslagen och bundit in den i den nya landslagen.[1]

Textens indelning i flockar och paragrafer som förekommer i de senare tryckta editionerna och översättningarna är inte ursprungliga i någon av kyrkobalkarna. Kyrkobalkens ursprung dateras till 1200-talets slut eller 1300-talets början. Innehållsmässigt bygger den på material hämtat från Östgötalagens och Upplandslagens kyrkobalkar. Det anses att lånen har skett från dess tidigare kyrkobalkar, än de redaktioner som nu är bevarade från slutet av 1200-talet.[1]

En av handskrifterna har länge tillhört samlingen på Skoklosters slott men finns nu på Riksarkivet. Den består av 6 blad och dateras till 1300-talets senare del. Fortsättningen av boken består av själva landslagen som är skriven av en annan hand. Av skicket att döma har de sammanfogats i ett senare skede, då landslagen är betydligt mer nött. Kyrkobalken har en rubrik överst på första sidan, Thetta Synes wara Wæxiö Kyrckelagh, som tycks härstamma från 1600-talet. Det andra exemplaret finns i en landslag som förvaras i Arnamagneanska samlingarna i Köpenhamn. Kyrkobalken är här infogad efter Magnus Erikssons landslag. De har olika författare men dateras båda till 1300-talets mitt. Tyvärr är inte texten helt komplett men istället är den försedd med anteckningar och tillägg. Den inleds med rubriken Häär byrias kirkiu balker. Ytterligare en tredje textversion är känd och endast bevarad genom avskrift. Denna trycktes av Magnus von Celse som Fragmentum Legis Smolandicæ i Acta litteraria et scientiarum Sueciæ år 1738.[1]

Tiohärads medeltida lagmän

NamnPeriodKälla
Nils1172–1195[6]
Ulf1200[7]
Karl Ingeborgasson1266–1273[8]
Folke Karlsson1273–1285[9]
Nils Sigridsson1286–1299[10]
Magnus Karlsson1304–1307[11]
Ture Kettilsson1313–1315[12]
Tyko Jonsson1319–1321[13]
Sune Jonsson1337[14]
Gustav Nilsson1341–1342[15]
Ulf Abjörnsson1340–1347[16]
Magnus Karlsson1350[17]
Nils Turesson1351–1354[18]
Birger Ulfsson1381–1382[19]
Arvid Bengtsson1381[20]
Karl Magnusson1402–1426[21]
Arvid Svan1427–1451[22]
Gustav Larsson1460[23]
Erik Eriksson1456–1475[24]
Arvid Knutsson1475–1497[25]
Arvid Birgersson Trolle1499[källa behövs]
Benkt Abjörnsson1512[26]

Noter

  1. ^ [a b c d e] Svenska landskapslagar, del 5, Åke Holmbäck, Elias Wessén, 1946.
  2. ^ Svenskt diplomatarium (Sd), Sd 1287.
  3. ^ Sd 3484. Magnus Niklisson, 5 maj, Bohus, (år 1346).
  4. ^ Sd 3783, Sd 4245.
  5. ^ Carl Gustaf Styffe: Skandinavien under unionstiden, Tredje upplagan, 1911, sid 193, not 3.
  6. ^ Sd 71; Kung Knut Erikssons skrivelse till lagman Nils (Nikolao legifero) och innebyggarna i Finnved, Värend och Njudung.
  7. ^ Ulfo, legifer decem provinciarum, Anders Anton von Stiernman, 1836, sid 371.
  8. ^ Sd 522; legifer decem prouinciarum; Sd 899, Karulus Legifer werendie.
  9. ^ Sd 565, sigillis videlicet fulconis legiferi; Sd 706, dominus fulko legifer Wærendie; Sd 742, fulko condam karoli filius legifer wærendie; Sd 805.
  10. ^ Sd 905, N. sigritha sun. legifer wærendie; Sd 1083 Dominum Nicolaum legiferum verendie; Sd 1151, nicholai legiferi wærendensis; Sd 1260, domini Nicolai legiferi werendensis; Sd 1278, nicolaus sigredæsun Legifer wærendie; se även Bjarne Bäckman: Matts Kättilmundsson och hans tid, II, 1954, sid 612.
  11. ^ Sd 1431, Magni Karlssons, legiferi wärendensis; Sd 1556.
  12. ^ Sd 1943, thoriri kætillson legiferi; Sd 2013, Domini Thoriri legiferi Verendie.
  13. ^ Sd 2199 Frihetsbrevet, Sd 2299.
  14. ^ Sd 3275, (Båt), Suno Ionsson, legifer in Tihærathum. Död redan 1339; Stiernman, 1836, sid 373.
  15. ^ Sd 3554, Sd 3669 domini Gøstaui Niclasson quondam decem prouinciarum legifero.
  16. ^ Sd 4148, domino vlphone abiørnason milite et legifero in tihæredhum. Se även konungsdom breven från 1345: Sd 3900 Hwetelandh, 3913 Langærydh, 3915 Langarydh
  17. ^ Sd 4526, legifer Werendie.
  18. ^ Legifer X provinciarum; Svenska Riks-archivets pergamentsbref I-III, (RPB), 1866-72, nr 30.
  19. ^ RPB, nr 1608, 1695. Blev lagman i Närke år 1382, RPB nr 1699.
  20. ^ Vice lagman, Sunnerbo, RPB nr 1646.
  21. ^ Konungens domhafvande och lagman; C. G. Styffe, 1911, sid 193, not 3.
  22. ^ C. G. Styffe, 1911, sid 193, not 1; Stiernman, 1836, sid 376.
  23. ^ C. Härenstam: Tofteryds sockens medeltidsurkunder, 1954, sid 57.
  24. ^ SDHK-nr: 29893, 29898, 29894, 26877.
  25. ^ SDHK-nr: 29878.
  26. ^ (Hård) Händelö. SDHK-nr 36798; Thi heredz lagman.