Slaveri i Egypten

Slaveri i Egypten har förekommit under olika former sedan åtminstone Gamla riket cirka 2500 f.Kr. fram till 1900-talet. Det forntida Egypten omfattade flera olika typer av slaveri. Egypten blev senare en del av Romarriket och Bysantinska riket och lagarna anpassade sig då efter respektive rikens lagar. Den form av slaveri som rådde sedan Egypten på 600-talet blev muslimskt liknade den som rådde i den övriga muslimska världen.

Forntida Egypten

Det fanns flera olika kategorier av slaveri i det forntida Egypten. Det råder en viss oklarhet kring hur de olika kategorierna definierades, och hur de överensstämde med den moderna definitionen av slaveri. Slaveri förekom under hela det forntida Egyptens kända historia, men Egypten var inget utpräglat slavsamhälle: Egyptens ekonomi vilade på de fria böndernas arbete, inte på slavarbete, och slavar spelade ingen större roll i Egypten förrän under den grekisk-romerska tidsepoken.

Pyramiderna uppfördes inte av slavar utan av fria arbetare.^[1] Historien i bibeln om israeliternas slaveri i Egypten är mytologi och inte byggd på historisk fakta.^[2]

Rent slaveri

Krigsfångar var enligt dåtida sed legitima att ta som slavar. Detta inkluderade både stridförande soldater som civila i städer som erövrats. Sådana krigsfångar betraktades automatiskt som kunglig egendom, och kunde på faraos önskan ges som gåvor till tempel eller enskilda medborgare, omlokaliseras som statliga tvångsarbetare till kolonier eller kategoriseras som krigsbyte till enskilda soldater.

Utöver krigsfångar kunde vissa brottslingar dömdas till slaveri. Det fanns också personer som föddes till slaveri i egenskap av barn till en förslavad mor.

Kontraktsslaveri

Det förekom att fria medborgare som inte kunde betala sina skulder sålde sig till slaveri, vilket i vissa fall kunde innebära att även personens make/maka och barn blev slavar och dennas egendom automatiskt övergick i ägarens ägo, vilket gjorde att skulden raderades. Utfattiga bönder kunde också sälja sig till slaveri för mat och husrum.

Det förekom också att slavar köptes i utländska slavmarknader och sedan fördes till Egypten som slavar.

Shabti

Den specifika typ av slaveri kallad shabti är svårdefinierad. Det tycks ha stått för en utlänning som frivilligt sålde sig själv i slaveri för att komma in i Egypten och garanteras en plats i eftervärlden. Det spekuleras i att dessa slavar fick betald lön som om de var fria arbetare.^[3]

Tvångsarbete

Den egyptiska staten hade rätt att skriva ut fria medborgare till tvångsarbete som en form av beskattning. Dessa tvingades arbete för staten i till exempel militära expeditioner, gruvarbete eller byggnadsarbete så som vid uppförandet av pyramiderna. Dessa personer mottog en viss lön och kunde inte köpas och säljas som vanliga slavar, men tvingades arbeta med tvång.

Slavägare

Slavägaren hade rätt att tvinga sin slav att lära sig ett yrke och sedan utföra det och ge förtjänsten till sin ägare. Det fanns dock restriktioner för slavägaren, som till exempel inte fick tvinga en barnslav till hårt arbete.

Den muslimska tiden

Efter att Egypten på 600-talet blivit muslimskt reglerades slaveriet enligt denna religions lagar och seder enligt samma principer som i andra muslimska länder. De specifika omständigheterna kunde dock skilja sig något under de olika epokerna. Slavarna i det muslimska Egypten delades huvudsakligen upp i tre kategorier: manliga slavar soldater och byråkrater; kvinnliga slavar till konkubiner; samt kvinnliga slavar och eunucker till hushållsslavar. Slavarna i Egypten under den islamiska epoken kom huvudsakligen antingen från Europa och Kaukasus (och kallades då "vita") eller från Sudan genom den transsahariska slavhandeln (och kallades då "svarta").

Osmanska Egypten: 1517–1805

Militärt slaveri

Mellan 1517 och 1805 var Egypten en osmansk provins som styrdes av osmanska guvernörer. Guvernörerna liksom den styrande egyptiska ämbetsmanna-aristokratin bestod av mamluker, som tekniskt sett var slavar eller åtminstone hade varit det. Den militära klassen bestod även den av slavsoldater, mamluker. Mamlukerna kom företrädesvis från Kaukasus, Centralasien och ibland, i mindre grad, från Balkanhalvön.

Haremsslaveri

Mamlukerna kallades "vita" och föredrog att gifta sig och skaffa barn med kvinnor av liknande etnicitet. De köpte konkubiner till sina harem som kallades "vita" och företrädesvis kom från Kaukasus eller Georgien (i mindre grad även från Europa), medan svarta kvinnor användes som hushållsarbetare.^[4] Flickor från Europa tillfångatogs genom slavhandeln på Barbareskkusten och slavhandeln på Krim, medan flickor från Kaukasus vanligen såldes till slavhandlare av sina fattiga föräldrar.^[5] Enligt vanlig islamisk sed blev de initialt konkubiner i haremet hos den man som köpte dem, som ibland frigav dem och gifte sig med dem, eller frigiven som umm walad om de födde ett barn till sin ägare. Inom den mamlukiska aristokratin var det vanliga att gifta sig med sina konkubiner och även med konkubiner eller änkor till andra mamluker, något som betraktades som en metod för alliansbyggande inom den dåvarande egyptiska överklassen.^[5] Ett typiskt exempel var när Murad Bey gifte sig med Nafisa al-Bayda, änka efter Ali Bey al-Kabir.

Khedivatet Egypten 1805-1914

Jordbruksslavar

Under Muhammad Alis regeringstid började sudanesiska slavar användas för jordbruksarbete i stor skala. Detta var tidigare okänt och uppkom i samklang med att bomullsindustrin i Egypten började växa i början av 1800-talet, särskilt efter samband med det amerikanska inbördeskriget, då många bomullsplantager anlades i Egypten, ofta ägda av medlemmar av den regerande dynastin. År 1869 uppskattas Ismail Pascha och hans familjemedlemmar äga mellan 2000 och 3000 sudanesiska slavar som arbetade på deras bomulls- och sockerplantager i Övre Egypten.

Haremslaveri

Khedivatet Egypten var tekniskt sett en provins i Osmanska riket, och vicekungens (khedivens) harem var organiserat efter det kejserliga haremet. Varje hustru eller konkubin i haremet fick endast föda en enda son, varefter det sexuella samlivet avslutades.^[6]

Khedivens harem bestod av hundratals upp till tusen kvinnliga slavar och fyra officiella hustrur (hanim), alla övervakade av khedivens mor (walida pasha).^[6] Tekniskt sett var alla haremslavinnor khedivens konkubiner, men i verkligheten fungerade de flesta av dem tjänare till khedivens mor och hustrur.^[6] Endast en liten del av dessa slavinnor kunde väljas ut av khedivens mor att bli hans personliga tjänare, det vill säga konkubiner i praktiken, och därmed kanske hans hustrur: dessa blev frigivna i egenskap av umm walad om de födde hans barn.^[6] De slavinnor som tjänstgjorde som tjänare blev ofta frigivna och sedan bortgifta med manliga slavar, som hade utbildats till att bli militärer och ämbetsmän, innan dessa tillträdde sitt arbete, för att säkerställa deras lojalitet till khediven.^[6] Den dåvarande egyptiska tjänstemanna-aristokratin hade samma typ av harem i mindre skala, där de på samma sätt gifte bort en del av sina slavinnor med manliga protegéer.^[6]

De flesta haremskvinnor kom från Kaukasus eller Georgien och kallades "vita slavar".^[6] De såldes vanligen av sina föräldrar till slavhandlare (slavhandeln på Svarta havet).

Detta system började långsamt undermineras efter 1873, när Tewfik Pasha ingick ett monogamt äktenskap med Emina Ilhamy och införde en tronföljd som gynnade monogami. Samtidigt avskaffade Osmanska riket genom tanzimatreformerna systemet att uppfostra manliga slavar till soldater och byråkrater och istället utbildade fria män till dessa yrken.^[6]

Militärt slaveri

Under 1800-talet lät Egypten utveckla ett omfattande system där de bemannade sin armé med slavar från Sudan, som då tillhörde Egypten. De turkiska och albanska soldater, som användes i den egyptiska armén enligt osmanskt mönster, vägrade i längden att tjänstgöra för att hålla provinsen efter att Egypten hade lagt Sudan under sig. Muhammad Ali lät 1820 i stor skala tillfångata män i Sudan och träna dem till soldater. Han lät träna dem under befäl av en fransk officer, Octave-Joseph Anthelme Sève, i Aswan. De sudanesiska männen vaccinerades, tvångskonverterades till islam. Ungefär 30.000 män tillfångatogs mellan 1822 och 1823, av vilka 3000 avled under transporten från Sudan till Egypten och av sjukdomar under ankomsten och vid träningen. Egypten begärde 3000 slavar för varje egyptisk soldat som sändes till Sudan. De sudanesiska slavarna avled dock i så stora antal att dessa siffror inte kunde upprätthållas, vilket gjorde att Muhammad Ali till slut började rekrytera infödda egyptier för att bemanna sin armé.

Avskaffande

Egypten blev formellt en självstyrande provins under Osmanska riket 1867, och sedan ett självstyrande brittiskt protektorat 1882. Det innebar att britterna, som redan hade avskaffat slaveriet i sitt imperium, kom att intressera sig för slaveriet i Egypten.

Den anglo-egyptiska slavhandelskonventionen av år 1877 förbjöd formellt importen av slavar till Egypten från Sudan.^[6] Egypten fick vid denna tidpunkt nästan alla sina manliga slavar från Sudan. Detta förbud följdes av 1884 års förbud av importen av vita kvinnor som slavar till Egypten: de flesta kvinnliga haremsslavar i Egypten vid denna tidpunkt bestod av så kallade cirkassiska skönheter från Kaukasus eller Georgien.^[6] Importen av manliga slavar från Sudan till soldater, ämbetsmän och eunucker, och av kvinnliga slavar från Kaukasus till harmesslavar var de två huvudsakliga kategorierna av slavar i Egypten, och därmed hade dessa två förbud i praktiken underminerat slaveriet som institution i Egypten. Slaveriet som sådant blev dock inte förbjudet, men ett lag infördes som förbjöd slavägare att sälja existerande slavar, och garanterade slavar rätten att ansöka hos myndigheterna om att bli frigivna.^[6]

De nya lagarna var länge en pappersprodukt, då den egyptiska överklassen hade attityden att särskilt haremslaveriet var en privat angelägenhet som lagarna inte borde lägga sig i, och då haremen var avskilda platser gick de heller inte att kontrollera. Khediven själv köpte sex vita kvinnor till sitt harem 1894 trots att detta då formellt var förbjudet, och hans mor uppges ha ägt sextio slavar så sent som 1931.^[6] Med tiden började dock slaveriet även i praktiken krympa bort i Egypten, och överklassfamiljers vana att ha slavar i hushållet föll ur modet efter första världskriget, då haremen som sådana blev omoderna i Egypten, när egyptiska överklasskvinnor under 1920- och 30-talen började delta i samhällslivet.

Referenser

• https://boris.unibe.ch/180313/1/10.1515_9783110767506-024.pdf