Slaget vid Fort Carillon

Slaget vid Fort Carillon
Del av Fransk-indianska kriget
Montcalm hyllas sedan de brittiska anfallen slagits tillbaka.
Ägde rum 8 juli 1758 Plats Fort Carillon Utfall Fransk seger Resultat Invasionen av Kanada fördröjdes med ett år
Stridande
Storbritannien Brittiska Amerika Massachusetts Bay-provinsen Provinsen New Hampshire Provinsen Rhode Island Provinsen Connecticut Provinsen New York Provinsen New Jersey Irokesförbundet Mohawker	Frankrike  Nya Frankrike Kanada Kanadas sju nationer Abenakis från Odanak
Befälhavare och ledare
James Abercromby	Louis-Joseph de Montcalm
Styrka
6 400 reguljära soldater från brittiska armén 9 000 man provinstrupper	Reguljära soldater från franska armén och franska marinkåren samt kanadensiska milismän, sammanlagt 3 600 man.
Förluster
1944 stupade, sårade och saknade.	372 stupade, sårade och saknade.
Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon

Slaget vid Fort Carillon utkämpades den 8 juli 1758. En överlägsen brittisk styrka genomförde ett flertal frontalanfall mot franska ställningar bakom förhuggningar, men led ett blodigt nederlag. Den franska segern fördröjde den brittiska invasionen av Kanada med ett år.

Bakgrund

Fälttågssäsongen 1758 hade den brittiska armén i Nordamerika tre mål i kriget mot Nya Frankrike; tre franska fästningsverk skulle erövras: Louisbourg, Fort Duquesne och Fort Carillon.^[1] För den sistnämnda uppgiften samlade generalmajor James Abercromby en armé i södra änden av Lake George. Det var den största armé som dittills hade samlats i Nordamerika och bestod av mer än 15 000 soldater.^[2]

Striden

Karta som visar britternas landstigningsplats (Landing Place); vägen över mårkan (Portage Road); den väg som de brittiska trupperna tog (Road Followed by British on Landing).

Plan över slaget vid Fort Carillon.

I början på juli seglade Abercrombys armé på mer än 1500 barkasser och pråmar norrut och landsteg den 6 juli vid sjöändan, där mårkan ner mot Fort Carrilon började. Britterna ryckte sedan fram genom skogen så att man kunde gruppera sig på landsidan bakom det franska fortet. Under tiden grupperade den franske befälhavaren Louis-Joseph de Montcalm sina åtta reguljära bataljoner så att de kunde möta britterna bakom förhuggningar. Det franska marininfanteriet, den kanadensiska milisen och de indianska allierade var utspridda i de anslutande skogspartierna. Det fanns bergshöjder varifrån Abercrombys belägringsartilleri lätt kunde ha skjutit sönder fortet, men detta skulle ha tagit flera veckor och generalen ville ha en snabb seger. Hans ingenjörer försäkrade också honom att de franska ställningarna var svaga. Abercromby beslöt därför att genomföra ett frontalanfall. Detta tog sin början vid middagstid den 8 juli och kostade den brittiska armén nästan tvåtusen man utan att man lyckades bryta in i de franska ställningarna. Abercromby gav då upp och beordrade reträtt söderut.^[2]

Efterspel

På natten evakuerade britterna sitt artilleri och sina sårade. I gryningen embarkerade man sina båtar och återvände till lägret vid Lake George. Franska spaningspatruller fann övergivna ställningar och tecken på att de brittiska trupperna hade gripits av panik.^[3] Den franska segern vid Fort Carrilon hade stoppat den brittiska invasionen av Kanada.^[4]

Referenser

Noter

Tryckta källor

• René Chartrand (1995), Canadian Military Heritage, Volume II 1755-1871 (Montreal: Art Global Inc.).
• Richard Middleton (1979), "Abercromby, James", Dictionary of Canadian Biography (Toronto University Press, 1979), vol. IV: 4-5.