Slaget i Öresund

Slaget vid Öresund
Del av Karl X Gustavs andra danska krig
Slaget i Öresund
Ägde rum 29 oktober 1658 Plats Öresund Resultat Nederländsk seger Holländarna lyckades bryta sjöblockaden av Köpenhamn
Stridande
Sverige	Nederländerna  Danmark
Befälhavare och ledare
Carl Gustaf Wrangel Claes Bielkenstierna Henrik Gerdtsson Sjöhjelm Gustaf Wrangel[1]	Witte Corneliszon de With  † Jacob van Wassenaer Obdam Pieter Floriszoon  † Henrik Bjelke[2]
Styrka
43 fartyg[3] 1 605 kanoner 4 055 sjömän 2 423 soldater[2]	45 fartyg[3] 1 270 kanoner 4 000 sjömän 3 000 soldater[2]
Förluster
5 fartyg 500 döda 300 sårade 400 tillfångatagna[2][4]	1 fartyg 440 döda 650 sårade 270 tillfångatagna[2][4]

Slaget i Öresund var ett sjöslag under Karl X Gustavs andra danska krig mellan en nederländsk flotta och den svenska flottan. Slaget ägde rum den 29 oktober 1658 och vanns av den nederländsk/danska sidan.

Freden i Roskilde 27 februari 1658 varade endast en kort tid. Den 7 augusti samma år landsteg Karl X Gustavs trupper åter på Själland. Det starka fästet Kronborg vid Helsingör föll, så också större delen av Danmark. Karl X hade startat detta andra danskkrig med siktet inställt att utplåna Danmark både till namn och rike. Köpenhamn började belägras. Den holländske ambassadören i Köpenhamn var orolig inför framtiden. Holland var under 1600-talet en seglande nation med stora handelsintressen; inte minst i Östersjön. Föll Danmark skulle den enda sjöförbindelsen med detta hav helt kontrolleras av Sverige.

Holländarna handlade snabbt. Den 7 oktober 1658 satte den stora holländska flottan segel och nitton dagar senare fällde man ankar norr om Öresund, vid ett grund som kallades ”Lappen”. Från Kullaberg i nordvästra Skåne inrapporterade svenskarna antalet fiendeskepp; 39 örlogsskepp och 8 transportskepp med soldater och proviant till det innestängda Köpenhamn. En flotta på 1 278 kanoner, 4 501 matroser och 1 000 soldater väntade på rätt väder. Nere i Öresund, vid ön Ven, låg svenska flottan på 31 örlogsskepp, 14 armerade handelsskepp, 1 838 kanoner och 6 649 man.

Vid gryningen den 29 oktober lättade holländarna ankar. Det blåste en fördelaktig och kraftig nordvästlig vind. Den holländske amiralen Jacob Obdams order var att nå det instängda Köpenhamn. Jacob Obdam hade emellertid fått personliga problem. Förlamad av gikt kom han att sittande i en länstol på däck få leda striden från sitt amiralsskepp Eendracht.

Karl X stod med sin stab på Kronborgs slotts vallar. In i det sista hoppades kungen att holländarna skulle ta parti för svenskarna och hälsa Kronborg med salut. Så blev inte fallet. De holländska skeppen strök fram utmed den skånska kusten. Helsingborgs sjöbastioner öppnade eld och fick som svar mottaga hård eld. Klockan åtta på förmiddagen närmade sig de två amiralsskeppen varandra. Ombord på svenska Victoria fanns den svenska amiralen Carl Gustaf Wrangel. Före slaget hade amiral Obdam gett order att man skulle sikta på svenskarnas master, tackel och tåg. Victoria blev på detta sätt snart manövreringsodugligt:

”Blev amiralskeppet Victoria uti ett hårt fäktande i så måtto skamfilat och tillpinat att det varken fram, tillbaks, eller över stag gå kunde, helst medan dess mesansspröt mitt avskjuten var.” Wrangel tvingades avbryta striden och skeppet drev hjälplöst över sundet mot Helsingör.

Slaget utspelade sig över hela vattenytan norr om ön Ven. Svenskarna led svåra förluster. Några svenska skepp stod hårt på grund på den skånska kusten. Holländarna hade bordat och med blankvapen erövrat skeppen Rose, Delmenhorst och Pelikanen. Svenska Morgonstiernan sjönk efter att ha blivit genomborrad av kulor. På svenska Leoparden var nästan hela besättningen på 153 man ur stånd att slåss. Kapten Anders Crabath strandade skeppet mot Vens kust.

Holländarna drabbades också av förluster. Svenske amiralen Claes Bielkenstierna på 60-kanoners skeppet Draken mötte den holländske viceamiralen Witte Wittesen på 54-kanoners skeppet Brederode. Brand uppstod på båda skeppen. ”Omsider kom också svenska skeppet Wismar därtill, la sig framför bogen och blev alltså holländaren övermästrat sedan viceamiralen med tämligen mycket folk däruppe var ihjälskjutna, flaggan däruppå nedtagen och det slutligen gick i sank under landet av Själlandssidan.”

Amiral Obdams skepp Eendracht hotade att sjunka. Amiralsflaggan måste därför föras över till annat skepp. Oförmögen att röra sig ur sin stol hissades amiralen därför över till ett annat skepp.

Söder om Ven gick flera skepp under. I svenska dagboksanteckningar noteras att man dagarna efter slaget kunde se flera flaggstakar från master sticka upp över vattenytan.

Ett av de svenska befäl som deltog i slaget var Henrik Siöhielm, känd på 1660-talet för misslyckad kaparverksamhet i Indiska oceanen. Ett annat var Asien-resenären och författaren Nils Mattsson Kiöping.

Holländarna bröt igenom svenskarnas blockad och kunde förena sig med den innestängda danska flottan i Köpenhamn. Danskarna hade försökt att komma fram till slaget men den hårda motvinden hade hindrat detta. Under ringande av Köpenhamns alla kyrkklockor gled de svårt skadade holländska skeppen in mot staden. Med sjösegern var slutet i antågande för Karl X:s maktanspråk på Danmark.

Karl X hade åsett hela slaget från land. Efteråt gick kungen personligen ombord på det svårt sargade amiralsskeppet. På morgonen dagen efter slaget gavs order att den skadeskjutna svenska flottan snarast skulle söka skydd i djuprännan invid Landskronas fästning.

Från Helsingör satte man segel mot Landskrona. Utanför Ven blev det vindstilla. Amiral Wrangel gav då order om att skeppen med handkraft skulle bogseras in i skydd av fästningens kanoner. På morgonen den 31 oktober hade de flesta skeppen på detta sätt kommit i säkerhet. Samtidigt började det blåsa upp en hård sydlig vind. Danskarna lättade segel och några svenska skepp tvingades fly norrut i sundet. Kapten Speck på svenska ”Amarant” vände mot fienden; med sina 36 kanoner lyckades han fördröja de danska skeppen ”Hannibal” och ”Graa Ulff” på sammanlagt på 86 kanoner.

Vid ankring i Landskrona gick svenska ”Svärdet” på grund. Skeppet fick slagsida och sjönk, fullastad med sjuka och sårade av vilka många drunknade.

Vid sjöslaget erövrades en av de svenska flaggorna. Denna fördes som trofé till Holland. Vid den stora utställningen ”Spelet om Skåne” på Malmö museer 1993 visades flaggan åter i Sverige för första gången sedan slaget. Ett erbjudande från det holländska museet att flaggan skulle återföras till Sverige vidarebefordrades av Malmö museer men ingenting hände. Sveriges äldsta bevarade flagga ligger därför fortfarande ihoprullad i ett holländskt museimagasin. ^[5]

• Sven Rosborn: Svenskkrigen i Danmark 1657-1660. Årsboken Limhamniana 1988. Utgiven av Limhamns museum.
• Slaget i Öresund 1658. Utdrag ur "Diariet" hållet "uppå siööresan 1658 å flaggskeppet Victoria" i Flottans arkiv.
• Glete, Jan (2010). Swedish Naval Administration, 1521-1721: Resource Flows and Organisational Capabilities. Leiden: Brill. Libris 12153110. ISBN 978-90-04-17916-5 
• Ericson Wolke, Lars (ed); Iko, Per (2003). Svenska slagfält. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8858346. ISBN 91-46-21087-3 
• Wolke, Lars Ericson(ed); Hårdstedt, Martin (2009). Svenska sjöslag. Stockholm: Medströms förlag, Fälth & Hässler. Libris 11481910. ISBN 978-91-7329-030-2