Skytten (stjärnbild)
- För andra betydelser, se Skytten (olika betydelser).
| Skytten | |
 | |
| Lista över stjärnor i Skytten | |
| Latinskt namn | Sagittarius |
|---|---|
| Förkortning | Sgr |
| Rektascension | 19[1] h |
| Deklination | -25[1]° |
| Area | 867 grad² (15) |
| Huvudstjärnor | 12 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 68 |
| Stjärnor med exoplaneter | 32 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 7 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 2 |
| Ljusaste stjärnan | Kaus Australis, Epsilon Sagittarii (1,79m) |
| Närmaste stjärnan | Ross 154 (9,69 lå) |
| Messierobjekt | 15 |
| Meteorregn | inga |
| Närliggande stjärnbilder | Örnen, Skölden, Ormen, Ormbäraren, Skorpionen, Södra kronan, Kikaren, Indianen, Mikroskopet, Stenbocken |
| Synlig vid latituder mellan +55° och −-90° Bäst synlig klockan 21:00 under augusti. | |
Skytten (Sagittarius på latin) är en stjärnbild på ekliptikan. Konstellationen är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[2]
Stjärnbilden ligger i riktning mot Vintergatans centrum och är full av ljusstarka stjärnor och djuprymdsobjekt, framför allt stjärnhopar, både öppna och klotformiga.[3][4]
Skytten är också en av zodiakens stjärntecken med symbolen 
(♐, unicode-tecknet U+2650).
Historik
Skytten var en av de 48 konstellationerna som listades av astronomen Klaudios Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi
Stjärnbilden föreställer kentauren Keiron, som var odödlig men som blev träffad av en av Herakles giftiga pilar och valde att dö istället för titanen Prometheus. Gudarna värdesatte Keiron högt och när han dog placerade gudarnas konung Zeus honom bland stjärnorna på himlen i form av stjärnbilden Skytten.
Stjärnor
Skytten en stjärnbild som innehåller många ljusstarka stjärnor.[2]
- ε - Epsilon Sagittarii (Kaus Australis) är en dubbelstjärna med den kombinerade magnituden 1,79. Egennamnet är arabiskt och latinskt och betyder ”den södra bågen”. Den bildar tillsammans med Delta Sagittarii (Kaus Media) och Lambda Sagittarii (Kaus Borealis) skyttens båge.[5]
- σ - Nunki (Sigma Sagittarii) är näst ljusstarkast med magnitud 2,1. Den är också den ljusstarkaste stjärnan som kan ockulteras av en planet. Det gäller endast planeten Mars och hände senaste den 3 september 423 e. Kr. Dess moderna namn Nunki är ett assyriskt eller babyloniskt namn som arkeologen R. H. Allen återinförde.[6]
- δ - Delta Sagittarii (Kaus Media) är en multipelstjärna av spektralklass K3 III och med magnitud 2,72. Egennamnet betyder ”den mellersta bågen”. Delta Sagittarii figurerar i romanen ”Into the Sea of Stars” av William R. Forstchen (1969).
- λ - Lambda Sagittarii (Kaus Borealis) är en orange jättestjärna med magnitud 2,82. Egennamnet betyder ”den södra bågen”.
- α - Alfa Sagittarii (Rukbat) är en blå dvärgstjärna av magnitud 3,97. Egennamnet är arabiska för ”knä”, vilket stjärnan delar med Delta Cassiopeiae. Alfa Sagittarii förekommer i Anne McCaffreys romanserie “Dragonriders of Pern”.
- β - Beta Sagittarii (Arkab) består av två stjärnor som delar Bayer-beteckning. Den starkare, Arkab Posterior, har magnitud 4,27 och den svagare, Arkab Prior, 7,4.
- ζ - Zeta Sagittarii (Ascella) är också en dubbelstjärna med den kombinerade ljusstyrkan 2,60.
- ϕ - Fi Sagittarii är en jätte av spektraltyp B8 och magnitud 3,17.
- π - Pi Sagittarii (Albaldah) är en trippelstjärna med den kombinerade magnituden 2,88. Den egyptiske astronomen Al Achsasi al Mouakket kallade den Nir al Beldat i sin stjärnkatalog Calendarium (i mitten av 1600-talet). Det översattes senare till latin, som Lucida Oppidi, vilket betyder “ljusast i staden”.[2]
- γ - Gamma Sagittarii (Alnasl, Nushaba) är en jättestjärna av spektraltyp K0 III och magnitud 2,98.
- τ - Tau Sagittarii är en orange jätte av spektraltyp K1 III och magnitud 3,31.[7] Tau Sagittarii är känd bland astronomer som den synliga stjärna som är närmaste den så kallade Wow-signalen – en första och enda radiosignalen som mottagits från rymden med misstanken att den skapats av utomjordisk intelligens. Signalen mottogs av SETI-forskaren Jerry R. Ehman i augusti 1977. Den varade i 72 sekunder, men har aldrig upprepats. Namnet Wow-signalen kommer av Ehmans tillkännagivande, då han ringade in signalen och skrev ”Wow!” bredvid.[2]
- η - Eta Sagittarii (Sephdar, Ira Furoris) är också en multipelstjärna av magnitud 3,08. Tidigare räknades Sephdar till Kikaren där den hade Bayer-beteckningen Beta Telescopii.
- Pistolstjärnan är en av de mest luminösa stjärnor som astronomerna känner till. Den är ungefär fyra miljoner gånger ljusstarkare än solen och har en massa av 120-200 solmassor. Den ligger på 25000 ljusårs avstånd, men skulle ändå vara en stjärna av magnitud 4, om det inte låg så mycket interstellär gas emellan. Stjärnan har fått namn av den nebulosa som den lyser upp, Pistolnebulosan.
- KW Sagittarii är en av de största kända stjärnorna. Den är en röd jättestjärna som varierar i ljusstykra 8,5 – 11.0. Den har en diameter som är 1460 gånger solens.
- μ - My Sagittarii (Polis) är en multipelstjärna där huvudkomponenten, Polis A, varierar i ljusstyrka 3,84 – 3,96.
- ρ - Rho Sagittarii är en dubbelstjärna med magnitud 3,93.
- υ - Ypsilon Sagittarii är en spektroskopisk dubbelstjärna som är vätefattig.
- Ross 154 (V1216 Sagittarii) är en röd dvärg som befinner sig på endast 9,68 ljusårs avstånd från jorden.
Djuprymdsobjekt
.jpg)
Stjärnbilden innehåller hela 15 Messierobjekt och åtskilliga andra intressanta objekt.[8][2]
Stjärnhopar
- Messier 18 (NGC 6613) är en öppen stjärnhop.
- Messier 21 (NGC 6531) är en öppen stjärnhop.
- Messier 22 (NGC 6656) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 23 (NGC 6494) är en öppen stjärnhop.
- Skyttens stjärnmoln (Messier 24, IC 4715) är en del av Vintergatans ena arm.
- Messier 25 (IC 4725) är en öppen stjärnhop.
- Messier 28 (NGC 6626) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 54 (NGC 6715) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 55 (NGC 6809) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 69 (NGC 6637) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 70 (NGC 6681) är en klotformig stjärnhop.
- Messier 75 (NGC 6864) är en klotformig stjärnhop.
Galaxer
Nebulosor
- Lagunnebulosan (Messier 8 eller NGC 6523) är en emissionsnebulosa.
- Omeganebulosan (Svannebulosan, Messier 17 eller NGC 6618) är en emissionsnebulosa.
- Trifidnebulosan (Messier 20 eller NGC 6514) är en kombination av öppen stjärnhop, emissionsnebulosa, reflektionsnebulosa och mörk nebulosa.
Landskapsstjärnbild
Skytten är Närkes landskapsstjärnbild.
Referenser
- ^ [a b] ”Sagittarius, constellation boundary”. The Constellations. International Astronomical Union. http://www.iau.org/public/constellations/#Sgr. Läst 24 april 2014.
- ^ [a b c d e] ”Sagittarius Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Sagittarius-constellation/. Läst 26 april 2014.
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 24 april 2014.
- ^ ”Basic data: * eps Sgr -- Double or multiple star”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Epsilon+Sgr&submit=SIMBAD+search. Läst 26 april 2014.
- ^ Richard Hinckley Allen. Star Names, their lore and meaning. sid. 359
- ^ ”Basic data: * tau Sgr -- High proper-motion Star”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Tau+Sgr&submit=SIMBAD+search. Läst 27 april 2014.
- ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 444-447. ISBN 978-3-8331-4371-7
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Skytten (stjärnbild).
Wikimedia Commons har media som rör
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: ESO/S. Guisard, Licens: CC BY 4.0
An amazing vista of the Lagoon Nebula taken with the 67-million-pixel Wide Field Imager attached to the MPG/ESO 2.2-metre telescope at the La Silla Observatory in Chile. The image covers more than one and a half square degree— an area eight times larger than that of the Full Moon — with a total of about 370 million pixels. It is based on images acquired using three different broadband filters (B, V, R) and one narrow-band filter (H-alpha).
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Sagittarius, the archer
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Sagittarius chart
One of the intrinsically brightest stars in our galaxy appears as the bright white dot in the center of this image taken with NASA's Hubble Space Telescope. Hubble's Near Infrared Camera and Multi-Object Spectrometer (NICMOS) was needed to take the picture, because the star is hidden at the galactic center, behind obscuring dust. NICMOS' infrared vision penetrated the dust to reveal the star, which is glowing with the radiance of 10 million suns.
The image also shows one of the most massive stellar eruptions ever seen in space. The radiant star has enough raw power to blow off two expanding shells (magenta) of gas equal to the mass of several of our suns. The largest shell is so big (4 light-years) it would stretch nearly all the way from our Sun to the next nearest star. The outbursts seen by Hubble are estimated to be only 4,000 and 6,000 years old, respectively.
Despite such a tremendous mass loss, astronomers estimate the extraordinary star may presently be 100 times more massive than our Sun, and may have started with as much as 200 solar masses of material, but it is violently shedding much of its mass.
The star is 25,000 light-years away in the direction of the constellation Sagittarius. Despite its great distance, the star would be visible to the naked eye as a modest 4th magnitude object if it were not for the dust between it and the Earth.
This false-colored image is a composite of two separately filtered images taken with the NICMOS, on September 13,1997. The field of view is 4.8 light-years across, at the star's distance of 25,000 light-years. Resolution is 0.075 arc seconds per pixel (picture element).
The photograph, taken by NASA's Hubble Space Telescope, captures a small region within M17, a hotbed of star formation. M17, also known as the Omega or Swan Nebula, is located about 5500 light-years away in the constellation Sagittarius.
The wave-like patterns of gas have been sculpted and illuminated by a torrent of ultraviolet radiation from young, massive stars, which lie outside the picture to the upper left. The glow of these patterns accentuates the three-dimensional structure of the gases. The ultraviolet radiation is carving and heating the surfaces of cold hydrogen gas clouds. The warmed surfaces glow orange and red in this photograph. The intense heat and pressure cause some material to stream away from those surfaces, creating the glowing veil of even hotter greenish gas that masks background structures. The pressure on the tips of the waves may trigger new star formation within them.
The image, roughly 3 light-years across, was taken May 29-30, 1999, with the Wide Field Planetary Camera 2. The colors in the image represent various gases. Red represents sulfur; green, hydrogen; and blue, oxygen.