Skogsmurmeldjur
| Skogsmurmeldjur Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Marmota monax | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Ekorrfamiljen Sciuridae |
| Släkte | Murmeldjur Marmota |
| Art | Skogsmurmeldjur M. monax |
| Vetenskapligt namn | |
| § Marmota monax | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredning (i rött) | |
 Ungar som låtsas-strider | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Skogsmurmeldjur (Marmota monax) är en art i släktet murmeldjur som tillhör ekorrfamiljen.
Utbredning
Arten finns från centrala Alaska över västra och södra Kanada till nordvästra och östra USA. I sydöstra Kanada går den upp till strax söder om trädgränsen i Labrador. I USA finns den i öster ner till Georgia, Alabama, Louisiana och Arkansas. I nordvästra USA finns den från gränsen till Kanada ner till norra Idaho.[1]
Fossila fynd från mellersta Pleistocen för omkring 300 000 år sedan har gjorts på ett 25-tal platser i Nordamerika.[2]
Underarter
Catalogue of Life listar 9 underarter:[3]
- Marmota monax monax (Linnaeus, 1758) Förekommer i östra USA utom längst i norr.[2]
- Marmota monax bunkeri Black, 1935 Förekommer i östra Kansas[4]
- Marmota monax canadensis (Erxleben, 1777) Förekommer i centrala delen av Kanada
- Marmota monax ignava (Bangs, 1899) Förekommer i norra Quebec och Labrador[2]
- Marmota monax johnsoni Anderson, 1943 Förekommer i sydöstra Kanada[2]
- Marmota monax ochracea Swarth, 1911 Förekommer i nordvästra Kanada och Alaska[2]
- Marmota monax petrensis A. H. Howell, 1915 Förekommer i västligaste Kanada och nordvästligaste USA[2]
- Marmota monax preblorum A. H. Howell, 1914 Förekommer i östra New England[2]
- Marmota monax rufescens A. H. Howell, 1914 Förekommer i området kring Stora sjöarna[2]
Beskrivning
Skogsmurmeldjuret är vanligtvis mellan 41 och 68 cm långt inklusive den 10 till 16 cm långa svansen, och väger 2 till 6 kg. Kroppsbyggnaden är kraftig med runda öron.[5] Benen är tjocka och stabila, med kraftiga klor avsedda för grävning; 4 på framfötterna, 5 på bakfötterna.[6] Honan har åtta spenar.[4] Pälsen på ovansidan varierar från gulaktig[6] över gråbrun och rödbrun till kanelfärgad. Fötterna är mörkbruna till svarta medan den borstiga svansen kan vara skärt kanelfärgad, mörkbrun till svart. Huvudet har vita markeringar kring nosen, i övrigt med samma färg som ovansidan.[2] Underarten M. m. bunkeri har dock svart ansikte.[4] Tändernas färg varierar från rent vit till blekt orangegul.[2] Buksidans päls är ullig och blekbrun till gråspräcklig[2][6].
Albinistiska (helvita) och melanistiska (helsvarta) former förekommer.[6]
Ungarnas päls är först svart, sedan gråaktig. Adult utfärgning får de först som årsungar. Könen är lika tecknade, men hanarna är större än honorna.[2]
Ekologi
Skogsmurmeldjuret är en dagaktiv gnagare med ett i huvudsak solitärt levnadssätt.[7]
Habitat
Medan de flesta andra murmeldjur lever i höglänt terräng är skogsmurmeldjuret främst en låglandsart. Den förekommer framför allt i ekotoner (gränszoner) mellan skog och gräsmarker, som skogsbryn, åkerrenar, vägar och vattendrag. Den förekommer även på ängar, fruktträdgårdar samt i kuperade eller klippiga områden i glesa skogar i anslutning till öppna fält.[1] Arten undviker träsk och andra fuktiga biotoper.[6]
Djuret räknas till en av de få arter (prärievargen är en annan sådan art) vars population ökade efter européernas ankomst i Nordamerika. Det drog nytta av den omfattande skogsröjningen och uppodlingen. Även om jordbruket till största delen har upphört i de nordöstra delarna av utbredningsområdet (Kanada) trivs arten fortfarande där i den blandning av buskage och gräsmarker som områdena numera täcks av.[6]
Bosystem
Skogsmurmeldjuret bygger underjordiska bon som har många kammare och tunnlar.[5] Ingångarna är normalt 2 till 3, men de kan vara så många som 5.[8] Arten använder boet för att sova, att uppfostra sina ungar och för att hålla vinterdvala.[7] Den kan dock använda olika bon för sommar- respektive vinterboende.[5] Vare sig vinterkammaren är byggd som ett separat bo eller en del av ett större bosystem ligger den djupt ner, på frostfritt djup. Boet är också försett med latriner.[6]
Varma dagar kan murmeldjuren ofta solbada på marken utanför bona eller på en låg gren.[6]
Föda och predation
Arten äter främst växter, med tonvikt på maskros, klöver och blålusern.[5] Den kan även ta andra växter som ängssyra, ärtväxter,[7] kål, morötter, frukt,[8] gräs, bark, löv, frön, nötter samt viss animalisk föda som insekter och fågelägg.[5]
Födan intas främst i gryning och skymning.[8]
Själv utgör arten föda för många djur, som vargar, prärievargar, rävar, tamhundar, grårävar, rödrävar, svartbjörnar, lodjur, rödlo, ormar, hökartade rovfåglar,[5] ugglor, mårdar och människan[9]. Många dödas även i trafiken[9].
Murmeldjurets normala reaktion mot fiender är flykt, antingen upp i träd[5] eller ner i boet[10]. Väl i boet försvarar den sig med djärvhet mot inkräktare.[4]
Fortplantning
De flesta skogsmurmeldjur blir könsmogna efter den andra övervintringen och bara få individer är könsmogna efter ett år[5]. Parningstiden infaller efter vinterdvalans upphörande, från februari till april beroende på geografisk belägenhet.[2] Arten är polygyn, en hane parar sig med flera honor. Hanarna vaknar tidigare än honorna för att etablera revir och hierarkier.[5] Efter dräktigheten som varar mellan 31 och 32 dagar föder honan mellan 2 och 6, vanligen 4, nakna, blinda, döva och tandlösa ungar.[5][1] Honan diar sina ungar omkring sex veckor. Vid två månaders ålder är de tillräckligt självständiga för att leta efter egna bon.[5]
I naturen blir arten mellan 4 och 6 år. I fångenskap har den som mest blivit 9 år och 8 månader gammal (en individ i London Zoo som dog 1931).[2]
Övervintring
Arten sover en äkta vinterdvala, det vill säga den är försatt i ett dvalliknande tillstånd med en kroppstemperatur normalt mellan 7 och 8 ºC, som lägst ner till 2 ºC. Pulsen går ner till mellan 4 och 10 slag per minut, och andningsfrekvensen till ett andetag var 6:e minut. Före vintersömnen äter djuren sig feta.[10] Vintersömnens varaktighet varierar beroende på geografisk utbredning: I delstaten New York inleds den i slutet på september och varar i 4 till 5 månader, medan den i Québec inleds i mitten på oktober och varar i 5 till 6 månader.[2] Som nämnts ovan vaknar hanarna före honorna.
Skogsmurmeldjur i kulturen
Vid flera ställen i USA och Kanada firas den så kallade Groundhog Day, som i Europa huvudsakligen är känd genom filmen med samma namn (på svenska: Måndag hela veckan).
Källor
- ^ [a b c d] Linzey, A.V., Hammerson, G. & Cannings, S. 2008 Marmota monax Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 4 maj 2016.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Gary G. Kwiecinski (4 december 1998). ”Marmota monax”. Mammalian Species No 591. The American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/msi/pdf/i0076-3519-591-01-0001.pdf. Läst 5 maj 2016.
- ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/marmota+monax/match/1. Läst 4 maj 2016.
- ^ [a b c d] Robert M. Timm, Norman A. Slade & George R. Pisani. ”Woodchuck” (på engelska). Mammals of Kansas. University of Kansas. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151009185629/http://kufs.ku.edu/media/kufs/libres/mammals_of_kansas/woodchuck.html. Läst 5 maj 2016.
- ^ [a b c d e f g h i j k] Clinton Tobias (2011). ”Marmota monax woodchuck” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Marmota_monax/. Läst 3 maj 2016.
- ^ [a b c d e f g h] J.P. Kelsall, C.G. van Zyll de Jong (1991). ”Woodchuck” (på engelska). Environment and Climate Change Canada & Canadian Wildlife Federation. http://www.hww.ca/en/wildlife/mammals/woodchuck.html. Läst 5 maj 2016.
- ^ [a b c] ”Marmota monax Woodchuck” (på engelska). Smithsonian National Museum of Natural History. Arkiverad från originalet den 21 april 2016. https://web.archive.org/web/20160421220535/http://naturalhistory.si.edu/mna/image_info.cfm?species_id=146. Läst 4 maj 2016.
- ^ [a b c] Paul D. Curtis och Kristi L. Sullivan (2001). ”Woodchucks” (på engelska). Wildlife Damage Management Fact Sheet Series. Cornell University. Arkiverad från originalet den 26 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150226042435/http://wildlifecontrol.info/pubs/Documents/Woodchucks/Woodchuck_factsheet.pdf. Läst 5 maj 2016.
- ^ [a b] Rene M. Bollengier, Jr. (2005). ”Woodchucks and Their Control” (på engelska). Internet Center for Wildlife Damage Management (Cornell University – Clemson University – University of Nebraska – Utah State University). Arkiverad från originalet den 5 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160505013020/http://icwdm.org/handbook/rodents/woodchucks.asp. Läst 5 maj 2016.
- ^ [a b] Josh Spangler (27 april 2004). ”Marmota monax Woodchuck” (på engelska). University of Wisconsin. Arkiverad från originalet den 26 april 2016. https://web.archive.org/web/20160426190309/http://www4.uwsp.edu/biology/facilities/vertebrates/Mammals%20of%20Wisconsin/Marmota%20monax/Marmota%20monax%20page.htm. Läst 4 maj 2016.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Skogsmurmeldjur.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Andreyostr, Licens: CC BY-SA 3.0
Marmota monax range map (based on Marmota monax distribution information at NatureServe Explorer)
Författare/Upphovsman: Ladycamera, Licens: CC BY-SA 4.0
Juvenile groundhog siblings play-fighting
A cropped version of Image:Doggroundhog.jpg. This is in the Public Domain because the original was as well.
Författare/Upphovsman: Ladycamera, Licens: CC BY-SA 4.0
A groundhog burrow hole showing size.