Skilsmässa

Den här artikeln eller avsnittet anses behöva ett mer tidlöst perspektiv. (2015-12) Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan.

En skilsmässa eller en äktenskapsskillnad är ett upplösande av ett äktenskap på initiativ av en eller flera av parterna, innan någon av makarna har dött. Ett påtvingat upplösande kallas upplösning av äktenskap. Beroende på under vilka former och lagar äktenskapet ingåtts, kan vissa eller alla parter vara förbjudna från att begära skilsmässa i vissa länder. Begreppet separation kan åsyfta parter i samboförhållande och registrerat partnerskap som går skilda vägar, se upphörande av samboförhållande.

Internationella studier visar att föräldrarnas skilsmässa i vissa fall påverkar barns psykiska hälsa, ekonomi, studieresultat och framtida karriär negativt. Risken att detta inträffar är större om endast en förälder får vårdnaden, om en förälder flyttar långt bort från barnet, eller om konflikten mellan föräldrarna fortsätter öppet inför barnet efter skilsmässan.

Skilsmässans vara och icke vara i samhället har varit olika genom i historien. På Island hade kvinnan under den tidiga medeltiden rätt att skilja sig från sin man. Detta var förmodligen en kvarleva från vikingatiden och det förkristna samhället: redan på 900-talet berättar den handelsresande Al-Tartusi om hur kvinnorna i Hedeby hade rätt att skilja sig från sin män.

Ett berömt historisk skilsmässofall är Henrik VIII av England och hans skilsmässa från Katarina av Aragonien. Då påven nekade skilsmässan blev det en av anledningarna till att Henrik skilde den engelska kyrkan från den romersk-katolska och gjorde sig själv till överhuvud för kyrkan i England.

Under Franska revolutionen infördes 1792 Frankrikes första skilsmässolag, Loi autorisant le divorce en France. Den avskaffades snart igen, men utgjorde en tydlig skillnad mot den tidigare lagstiftningen om separation av person, som inte tillät skilsmässa utan enbart att makarna separerade från varandra utan att gifta om sig.

Romersk-katolska kyrkan och många ortodoxa kyrkor erkänner ibland men tillämpar däremot "upplösning" av äktenskap (den rätta termen är "ogiltigförklaring av äktenskap"). Ett äktenskap kan dock endast ogiltigförklaras om det kan konstateras att det ingåtts på ett felaktigt sätt (till exempel om någon av makarna kände sig tvingad att ingå äktenskap).^[1] I den protestantiska kyrkan tillåts skilsmässa.

Inom islam är skilsmässa tillåtet men avråds generellt ifrån. Man kan säga att skilsmässa är den minst omtyckta av alla tillåtna handlingar.^{[källa behövs]} Muslimer ser på äktenskapet som ett juridiskt kontrakt; därmed är skilsmässa det juridiska upphävandet av kontraktet. Enligt Shariah (den islamska lagen), finns det en obligatorisk väntetid efter ingångrt äktenskap innan en skilsmässa betraktas som acceptabel. Efter tre skilsmässor tillåts varken män eller kvinnor att gifta om sig med varandra.

Judendomen har alltid accepterat skilsmässa som ett av livets ofrånkomliga faktum. Judendomens allmänna inställning är att skilsmässa är bättre än ett äktenskap fyllt av bitterhet och fientlighet. "Frid i hemmet" ses som ett önskvärt tillstånd. Det finns dock situationer då traditionell judisk rätt inte tillåter skilsmässa, se aguna.

Skilsmässa är numera enligt svensk rätt det enda giltiga sättet för upplösning av äktenskap om båda makarna är i livet. Äktenskapet upplöses genom dom i tingsrätten. Skilsmässan gäller från den dag domen vinner laga kraft. Ansökan om skilsmässa kan lämnas in gemensamt eller av den ena parten. Någon orsak behöver numera ej i normalfallet anges; endera parten äger samma rätt att utan väsentlig anledning övergiva den andra parten, äktenskapslöftena till trots. För par som har barn under 16 år krävs sex månaders betänketid innan skilsmässa beviljas. Om bara den ena parten vill skiljas gäller också betänketid. I samband med skilsmässa brukar bodelning aktualiseras.

Sverige är ett av de länder som är mest liberalt när det gäller brytandet av äktenskapslöften. Äktenskapet kan därmed numera ha fått allt mer av ett symbolvärde i Sverige. Förr brukade äktenskap upplösas om kvinnan inte förmådde förse mannen med en avkomma; detta är i sig ej grund för upplösning och inte heller otrohet från någon av parterna.

Svenska kommuner tillhandahåller familjerådgivning vid risk för separation i förhållanden som innefattar barn.

Vid en separation fortsatte föräldrarna i 92 procent av fallen (år 2011) att dela på vårdnaden om barnet, medan modern i 6 procent av fallen fick ensam vårdnad, och fadern i 1 procent. År 2011 upplevde 48 353 barn i Sverige en separation mellan föräldrarna. Det innebär att under året var 3,2 procent av alla barn med gifta eller samboföräldrar med om en separation. Vid 16 års ålder hade 32 procent av barnen varit med om att deras föräldrar separerat någon gång sedan barnet föddes. (Siffrorna är egentligen något högre, eftersom barn till sambor utan gemensamma barn tillkommer, liksom barn till par som separerat i samband med emigration.) Antalet skilsmässor låg länge på omkring 2 procent, men ökade kraftigt 1973–1974, delvis beroende på ändringar i skilsmässolagen. Risken för att barnet ska uppleva separation är ungefär dubbelt så stor vid samboförhållande som vid gifta, och ungefär dubbelt så stor vid ombildade förhållanden (till exempel när barnet lever med en biologisk förälder och en styvförälder eller ett styvsyskon) som vid kärnfamiljer.^[2] Par där båda saknar eftergymnasiala studier har betydligt högre skilsmässorisk, liksom par där åldersskillnaden är större än 10 år. Par där en part är född utomlands och en i Sverige har också något högre risk. Under ett äktenskap är skilsmässorisken som högst under fjärde året efter giftermålet, och sjunker därefter något, framförallt efter att man har varit gifta i 10 år.^[3]

• Jacobson, Magnus (2001). ”Skilda vägar”. Populär historia 2001:1,: sid. 60–65: färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. https://popularhistoria.se/sveriges-historia/1800-tal/skilda-vagar-0460e5a5-5ab1-4ce4-a477-83c120b8cc80.  Libris 10220153