Skärgårdskryssarregeln

Skärgårdskryssare i 30 m²-klassen
SK 150 "Singoalla", ritad av Gustaf Estlander och byggd på Neglingevarvet 1920. Fotot är taget på Kanholmsfjärden i augusti 1922.

Skärgårdskryssarregeln är ett svenskt regelsystem för fritidssegelbåtar, som ursprungligen skapades 1908 av ingenjör Karl Ljungberg[1] i avsikt att få fram nya bra båtar till måttliga priser. Regeln baserar sig på ett begränsat antal restriktiva bestämmelser ifråga om skrov och rigg, för att främja en fri utveckling av båtbyggeriet.[1]

Dessa skärgårdskryssare kom att bli smala och långa med den första versionen av regeln, och regeln har reviderats ett flertal gånger, bland andra 1916, 1920 och 1925. Inom ramen för regeln finns nio klasser: 15, 22, 30, 40, 55, 75, 95, 120 och 150 m². Talen avser den maximala uppmätta segelarean. En bärande tanke är att segelarean skall vara begränsad, samtidigt som skrovstorleken i huvudsak är fri.

I reglerna förekommer fyra mått: deplacement, köllängd, medelbredd och fribordshöjd. Dessa påverkar segelbåtens fart. Dessa mått står i relation till vattenlinjelängden, som mäts några centimeter ovanför den verkliga vattenlinjen.

Skärgårdsregeln publiceras av Svenska Skärgårdskryssareförbundet. Den senaste regelsamlingen är från 1996, med regeländringar till och med 2013.[2]

Se även

Källor

Noter

  1. ^ [a b] Georg Schackne: Karl J Ljungberg i Svenskt biografiskt lexikon (1980-1981)
  2. ^ Bestämmelser för skärgårdskryssare 1996, med regeländringar antagna t o m 2013-02-09 på Svenska Skärgårdskryssareförbundets webbplats

Media som används på denna webbplats

Bijou 30 qm Schärenkreuzer.svg
Författare/Upphovsman: Barbetorte, Licens: CC BY-SA 3.0
Bijou, 30 M2, Square Metre, Skerry Cruiser, Schärenkreuzer rule, Germany, end of sixties
Singoalla 1922.jpg
Författare/Upphovsman: Seglingsfoto. Norberg., Licens: CC BY 3.0
Singoalla på Kanholmsfjärden. Konstruktör: Gustaf Estlander.