Sjöorre

	Sjöorre; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Livskraftig; Status i Finland: Livskraftig
	Hane
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Underfamilj	Merginae
Släkte	Melanitta
Art	Sjöorre; M. nigra
Vetenskapligt namn
	§ Melanitta nigra
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
	(c) IUCN Red List of Threatened Species, species assessors and the authors of the spatial data., CC BY-SA 3.0

Ej att förväxla med svärta, som heter ”sjøorre” på norska.

Sjöorre (Melanitta nigra) är en andfågel som häckar i norra delarna av Europa och västra Asien.^[4] Tidigare behandlades amerikansk sjöorre som förekommer i östra Asien och Nordamerika som en underart till sjöorren, men urskiljs numera som egen art. IUCN kategoriserar sjöorrens population som livskraftig.

Utseende och läte

Sjöorren är en medelstor (44–54 centimeter)^[5] och kompakt andfågel. Hanen är svart och har en gul fläck mitt på näbben och en liten näbbknöl vid näbbroten. Honan saknar näbbknöl och är brungrå med ljusa kinder och brunsvart hjässa, lite påminnande om hona rödhuvad dykand. Benen hos bägge kön är svartbruna eller svartgrå. Sjöorren saknar vitt i vingen som den liknande arten svärta har. Rastande flockar håller ihop tätt, både tätare och individrikare än svärtan. Till skillnad från svärtan dyker den med ett litet hopp och med ihopfällda vingar.^[5]

Hanen låter vissla ett mjukt pjy cirka en gång i sekunden i spelet, men hörs också under vårnätter från sträckande flockar.^[5]

Amerikansk sjöorre (M. americana), som tidigare behandlades som underart till sjöorren, är mycket lik. Den adulta hanen är dock diagnostisk på grund av sin stora gula näbbknöl, i nederkant till och med gulorange. Vidare har den tjockare hals. Honan är mycket lik sjöorrens hona, men skiljer sig på att teckningen i nacken är något bredare, nageln på näbben lite mer nedåtböjd samt att vissa honors mörka näbbar är mönstrade i gult.^[5] De skiljer sig också åt genom dess sorgsamma spelläte är mycket mer utdraget (0,7 sekunder jämfört med 0,1).^[6]

Utbredning

Sjöorre häckar i de norra regioner av Europa och västra Asien. I Europa häckar den på Island och Irland, i Skottland och norra Fennoskandinavien österut till nordvästra Ryssland, ibland även på Spetsbergen. Den har också häckat i Färöarna och Lettland. Efter häckning flyttar den åt syd och sydväst och övervintrar till havs i södra Östersjön, västra Skandinavien och från Nordsjön söderut till norra Marocko, i mindre antal även längre söderut till norra Mauretanien samt i västra Medelhavet. Några få flyttfåglar eller övervintrare hittas även i Centraleuropa samt i Svarta och Kaspiska haven.^[7]

Förekomst i Sverige

Sjöorre häckar från norra Dalarna till Torne Lappmark och norra Norrbotten. På våren passerar sjöorren södra Sverige över land nattetid, medan höstflyttningen med mestadels honor och ungfåglar följer kusterna dagtid. Många hanar drar söderut redan under slutet av sommaren för att rugga i södra Danmark.

Systematik

Idag behandlas sjöorren som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Tidigare kategoriserades sjöorre och amerikansk sjöorre (Melanitta americana) som underarter av samma art. Forskning har dock visat att det finns skillnader i både läten och utseende.^[8]^[9]^[10]^[11] Numera kategoriseras de generellt som två goda arter,^[12]^[4]^[13] av Birdlife Sverige (tidigare Sveriges ornitologiska förening) sedan 2011.^[14]

Ekologi

Sjöorren häckar i övre barrskogsregionen samt i fjällens vide- och björkzoner. Vintern tillbringar den till havs, ofta i stora flockar. De sex till nio äggen är gulaktigt vita. Boet byggs nära ett vattendrag på marken. Födan består av kräft- och blötdjur, till exempel musslor. Vid sötvatten tar den också insekter och små fiskar.

Status och hot

Sjöorren har ett stort utbredningsområde och en stor världspopulation uppskattad till dryga miljonen häckande individer, varav 107 000–131 000 par tros häcka i Europa.^[1] Det finns dock motsägande data om beståndets utveckling. En jämförelse av antalet övervintrande sjöorrar i Östersjön mellan perioden 1988–1993 och 2007–2009 visar på en minskning med nästan hälften. Å andra sidan har inte sjöorren blivit ovanligare under sträcket i Finska viken, liksom antalet häckande fåglar både i Sverige och Finland. Möjligen har sjöorren skiftat övervintringsområde till Nordsjön, en tes som stärks av ett ökat antal i brittiska vatten. Innan sjöorrens populationsutveckling är ordentligt utredd kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten tills vidare som livskraftig.^[1] Den är ej heller upptagen på Artdatabankens svenska rödlista.^[15] I Sverige tros häckningsbeståndet bestå av mellan 10 000 och 15 600 häckande individer.^[2]

Taxonomi och namn

Sjöorren beskrevs vetenskapligt som art av Carl von Linné år 1758. Det vetenskapliga artnamnet nigra betyder just ”svart”.^[16] I Bohuslän har den dialektalt kallats "tistel",^[17] och den har även kallats svärta, havsorre och svartand.^[18] Notera att på norska är sjøorre namnet på svärtan (Melanitta fusca).

Referenser

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2018 Melanitta nigra . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 7 januari 2023.
^ [a b] Artfakta om sjöorre, ArtDatabanken.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av sjöorre – Melanitta nigra” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26429. Läst 22 mars 2022.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Sangster, G. (2009). Acoustic differences between the scoters Melanitta nigra nigra and M. n. americana. Wilson J. Orn. 121(4): 696–702.
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 39. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Collinson, M. et al. 2006. Species limits within the genus Melanitta, the scoters. Brit. Birds 99: 183–201.
^ Dean, A. R. 1989. Distinguishing characters of American/East Asian race of Common Scoter. Brit. Birds 82: 615–616.
^ Dwight, J. A. 1914. The molts and plumages of the Scoters, genus Oidemia (Melanitta). Auk 31: 293–308.
^ Livezey, B.C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.
^ George Sangster, Martin Collinson, Andreas Helbig, Alan Knox & David Parkin. Taxonomic recommendations for British birds: third report Ibis (2005), 147:821-826.
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.
^ Björn Anderson, Erling Jirle & Lars Svensson. Förändringar i listan över Holarktis fåglar – Rapport Nr 2 från SOF:s taxonomikommitté, Vår Fågelvärld, #1, (2007), sid 16–17.
^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
^ Tistel 2 i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor

Externa länkar

Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör sjöorre.
Bilder & media
Wikispecies har information om sjöorre.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org
Dansk ornitologisk forening
Wiktionary har ett uppslag om sjöorre.
Ordbok

[IUCN-1] [a b c] BirdLife International 2018 Melanitta nigra . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 7 januari 2023.

[artfakta-2] [a b] Artfakta om sjöorre, ArtDatabanken.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av sjöorre – Melanitta nigra” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26429. Läst 22 mars 2022.

[CC-4] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[Fågelguiden-5] [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9

[s-6] Sangster, G. (2009). Acoustic differences between the scoters Melanitta nigra nigra and M. n. americana. Wilson J. Orn. 121(4): 696–702.

[Mitchell-7] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 39. ISBN 978-84-941892-9-6

[8] Collinson, M. et al. 2006. Species limits within the genus Melanitta, the scoters. Brit. Birds 99: 183–201.

[9] Dean, A. R. 1989. Distinguishing characters of American/East Asian race of Common Scoter. Brit. Birds 82: 615–616.

[10] Dwight, J. A. 1914. The molts and plumages of the Scoters, genus Oidemia (Melanitta). Auk 31: 293–308.

[11] Livezey, B.C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.

[12] George Sangster, Martin Collinson, Andreas Helbig, Alan Knox & David Parkin. Taxonomic recommendations for British birds: third report Ibis (2005), 147:821-826.

[IOC-13] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.

[14] Björn Anderson, Erling Jirle & Lars Svensson. Förändringar i listan över Holarktis fåglar – Rapport Nr 2 från SOF:s taxonomikommitté, Vår Fågelvärld, #1, (2007), sid 16–17.

[ArtDatabanken-15] Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.

[16] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[17] Tistel 2 i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)

[18] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

Navigation

Navigering

Temaportaler