Simone de Beauvoir

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Simone de Beauvoir
Simone de Beauvoir 1967.
Pseudonym	Le Castor[1]
Född	Simone-Lucie-Ernestine-Marie Bertrand de Beauvoir 9 januari 1908 Paris, Frankrike
Död	14 april 1986 (78 år) Paris, Frankrike
Yrke	författare, lärare
Nationalitet	fransyska
Språk	franska[2]
Ämnen	feminism
Litterära rörelser	existentialism
Noterbara verk	Det andra könet, Mandarinerna
Priser	Goncourtpriset 1954
Hemort	Paris, Marseille och Rouen
Partner	Jean-Paul Sartre[3], Claude Lanzmann[4] och Nelson Algren[4]
Influenser	Descartes, Wollstonecraft, Kant, Hegel, Husserl, Kierkegaard, Heidegger, Marx, Nietzsche, Sartre, Sade
Influerade	Butler, Camus, Sartre, Paglia, Friedan, Hoagland, Rich, Greer
Namnteckning

Simone Lucie Ernestine Marie Bertrand de Beauvoir, född 9 januari 1908 i Paris, död 14 april 1986 i Paris, var en fransk intellektuell, författare, filosof, existentialist och feminist. Beauvoirs filosofi brukar beskrivas som en blandning av ateistisk existentialism samt fenomenologi, och handlar till stor del om etik och frågan hur man ska förhålla sig till sina medmänniskor.

Författarens mest kända bok är Det andra könet (originaltitel Le Deuxième Sexe) (skriven 1949-50^[5]), som är en av feminismens centrala klassiker. Från denna bok kommer ett av hennes mest kända citat "man föds inte till kvinna, man blir det". Hon har även skrivit skönlitteratur och essäer. De senare verken har handlat allt mer om åldrande och samhällets behandling av äldre. Hennes livskamrat, med vilken hon gjorde många resor, var Jean-Paul Sartre, en annan existentialist. De ligger begravda sida vid sida på Montparnassekyrkogården i Paris.

Simone de Beauvoir föddes i en högborgerlig familj i Paris. Hennes far, Georges Bertrand de Beauvoir, var advokat och gift med Françoise Beauvoir (född Brasseur). Moderns hårda uppfostran satte spår i den unga Simone de Beauvoir, som revolterade mot katolicism och bourgeoisie. Simone de Beauvoir var medveten om att fadern skulle ha föredragit en son framför de två döttrar han nu hade. Fadern sade till Beauvoir: "Du har en mans hjärna" och från tidig ålder var hon en student som utmärkte sig från mängden. Hon blev, likt sin far, mycket intresserad av teater och litteratur, ett intresse hon skulle behålla hela livet.

Efter första världskriget gick Simone de Beauvoirs morfar, som var vd för Meuse Bank, i personlig konkurs. Detta resulterade i att hela familjen försattes i fattigdom. Man fick flytta in i en mindre lägenhet och hennes far fick återgå i arbete, vilket gjorde att föräldrarnas relation blev lidande.

Vid 15 års ålder hade Simone de Beauvoir bestämt sig för att bli författare. Hon studerade flera olika ämnen vid Université de Paris, bland annat latin, litteraturhistoria och matematik, men blev mest intresserad av filosofi. Inför ämnets slutliga agrégation gick Simone de Beauvoir även på filosofiföreläsningar på École normale supérieure utan att vara registrerad elev där. Det var då hon sedermera träffade Jean-Paul Sartre, Paul Nizan och René Maheu, som alla var studenter där och kom att bli mycket goda vänner. 1929, 21 år gammal, avlade Simone de Beauvoir examen i ämnet med en uppsats om den tyske filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz och blev den yngsta eleven någonsin på skolan att lyckas ta en examen i filosofi. Under agrégationen kom hennes examen på andra plats efter Jean-Paul Sartres, som var hans andra försök (han hade misslyckats med sin första examen). Juryn diskuterade länge om huruvida de skulle ge Sartre eller Beauvoir första plats i tävlingen. I slutändan var det Sartre som fick förstaplatsen.^[6]

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir umgicks flitigt och utbytte kritik och idéer om varandras feministiska och existentialistiska filosofiska arbeten. Oftast gjorde de det på kaféet Les Deux Magots i stadsdelen Saint-Germain-des-Prés i Paris. I oktober 1929 blev Sartre och Beauvoir ett par och Sartre friade. Emellertid kunde de inte gifta sig för att hon inte hade någon hemgift och därför beslöt de att istället bli livskamrater.

1931 började hon undervisa i filosofi vid en skola i Marseille men flyttade senare till Rouen för att undervisa vid Lycée Pierre-Corneille. Hon stannade där till och med 1943. Under tiden på Lycée Pierre-Corneille inträffade flera incidenter där Beauvoir anklagades för att förföra yngre, kvinnliga studenter. 1943 ledde det till att hon blev avstängd på grund av rykten om att hon 1939 hade förfört den 17-åriga studenten Nathalie Sorokine.^[7]

1943 publicerades Simone de Beauvoirs debutverk Den inbjudna, en fiktiv metafysisk roman som bland annat behandlar existentialistiska tankar om frihet, ångest och Den Andre.

I juni 1949 publicerades de första avsnitten av Det andra könet i Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes. 1950 hade alla kapitel publicerats.

Under 1954 publicerades Simone de Beauvoirs nyckelroman Mandarinerna. Den belönades med Goncourtpriset samma år. Mandarinerna handlade om personer i Sartres och Beauvoirs vänskapskrets och framför allt Beauvoirs intima relation med den amerikanska författaren Nelson Algren. Boken var även dedicerad till honom. Algren blev rasande över hur rakt och uppriktigt deras relation öppet beskrevs. Han skrev rasande negativa recensioner av bokens amerikanska upplagor för amerikanska tidningar.

1978 undertecknade de Beauvoir tillsammans med bland andra Sartre och Michel Foucault ett öppet brev i protest mot att tre män hölls häktade för våldtäkt av en trettonåring. Artikeln hävdade att om trettonåringar hade rätt att få ut p-piller, borde de också kunna ge samtycke till sexuellt umgänge.^[8]

Simone de Beauvoir avled den 14 april 1986 av lunginflammation, 78 år gammal. Hon begravdes tillsammans med Jean-Paul Sartre, med Nelson Algrens ring på fingret. Över fem tusen kvinnor följde henne i sorgetåget till hennes sista vila på Montparnassekyrkogården i Paris.^[9]

• Prix Goncourt, 1954
• Jerusalem Prize, 1975
• Österrikiska statens pris för europeisk litteratur, 1978
• Nedslagskratern De Beauvoir på planeten Venus^[10]
• Asteroiden 11385 Beauvoir.^[11]

• 1943 – L'Invitée (Den inbjudna, översättning Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström, Norstedt, 2009)
• 1944 – Pyrrhus et Cinéas
• 1945 – Le sang des autres (Andras blod, översättning Eva Alexanderson-Lundström, Bonnier, 1946)
• 1945 – Les bouches inutiles (De onödiga munnarna: pjäs i två akter och åtta scener, översättning: Åsa Sarachu och Frida Wigelius Skoglund, Rosenlarv, 2013)
• 1946 – Tous les hommes sont mortels (Ingen är odödlig, översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1948)
• 1947 – Pour une morale de l'ambiguïté (För en tvetydighetens moral, översättning Mats Rosengren, Daidalos, 1992)
• 1948 – L’existentialisme et la sagesse des nations
• 1948 – L’Amérique au jour le jour
• 1949 – Le deuxième sexe (Det andra könet, översättning Inger Bjurström och Anna Pyk, Geber, 1973; översättning: Adam Inczèdy-Gombos & Åsa Moberg i samarbete med Eva Gothlin, Norstedt, 2002)
• 1954 – America Day by Day
• 1954 – Les Mandarins (Mandarinerna, översättning Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos, Norstedt, 1992)
• 1955 – Privilèges
• 1957 – La Longue Marche
• 1958 – Mémoires d'une jeune fille rangée (En familjeflickas memoarer, översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1962)
• 1960 – La Force de l'âge (De bästa åren, översättning Anne-Marie Edéus, AWE/Geber, 1984)
• 1962 – Djamila Boupacha (skriven tillsammans med Gisèle Halimi) (Djamila Boupacha, översättning Suzanne Öhman, Aldus/Bonnier, 1962)
• 1963 – La Force des choses I (Världen öppnas, översättning Kerstin Hallén, AWE/Geber, 1986)
• 1963 – La force des choses II (Världens gång, översättning Kerstin Hallén, AWE/Geber, 1989)
• 1964 – Une mort très douce (Avled stilla, översättning Lily Vallquist, Bonnier, 1965)
• 1966 – Les Belles Images (De vackra bilderna, översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1968)
• 1968 – La Femme rompue (Den brutna kvinnan, översättning Kristoffer Leandoer, Ellerströms, 2018)
• 1970 – La Vieillesse (Ålderdomen, översättning Eva Alexanderson, AWE/Geber, 1976)
• 1974 – Tout compte fait (Allt som allt, översättning Kerstin Hallén, Norstedt, 1994)
• 1979 – Quand prime le spirituel
• 1981 – La cérémonie des adieux suivie de Entretiens avec Jean-Paul Sartre août - septembre 1974 (Avsked, farväl till Sartre, översättning Marianne Lindström, Schultz, 1988)
• 1990 – Lettres à Sartre, tome I : 1930-1939
• 1990 – Lettres à Sartre, tome II : 1940-1963
• 1990 – Journal de guerre, septembre 1939 - janvier 1941
• 1992 – Malentendu à Moscou (Misstag i Moskva, översättning Helén Engqvist, Bucket List Books, 2015)
• 1997 – Lettres à Nelson Algren
• 2004 – Correspondance croisée avec Jacques-Laurent Bost
• 2008 – Cahiers de jeunesse, 1926-1930
• 2020 – Les Inséparables (De oskiljaktiga)

• 1979 – Les écrits de Simone de Beauvoir (utgiven av Claude Francis och Fernande Gontier. Innehåller flera tidigare opublicerade texter.)^[12]
• 2012 – Brigitte Bardot & Lolitasyndromet: essäer (översättning Anna Petronella Fredlund, Modernista, 2012)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 30 december 2011.

• Wikimedia Commons har media som rör Simone de Beauvoir.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Simone de Beauvoir.

  Citat
• Simone de Beauvoir i Libris
• Simone de Beauvoir i Stanford Encyclopedia of Philosophy (engelska)