Sigma Orionis
Sigma Orionis eller 48 Orionis (σ Orionis) är ett stjärnsystem i stjärnbilden Orion, som består av de mest synliga medlemmarna av en ung öppen stjärnhop. Den ligger vid östra änden av Orions bälte, sydväst om Alnitak och väster om hästhuvudnebulosan som den delvis lyser upp. Den totala ljusstyrkan av stjärnorna ligger på magnitud 3,80.
Historik
σ Orionis är en stjärna som kan ses med blotta ögat på den östra änden av Orions Bälte, och har varit känd sedan antiken. Den ingick dock inte i Ptolemaios's Almagest.[1] Al-Sufi kände till den, men anges inte formellt i hans katalog.[2] I modernare tider mättes den av Tycho Brahe och ingår i hans katalog. I Keplers förlängning beskrivs den som "Quae ultimam baltei praecedit annons australia" (innan den yttersta delen av bältet, till syd).[3] Den registrerades av Johann Bayer i hans Uranometria som en stjärna med den grekiska bokstaven σ (sigma). Han beskrev det som "i enſe, prima" (i svärdet, första).[4] Den fick även Flamsteed-beteckningen nummer 48.
σ Orionis-klustret är en del av Orions Bälte. Den erkändes inte förrän 1996 då en grupp stjärnor upptäcktes runt σ Ori. Sedan dess hade studerats på grund av dess närhet och avsaknaden av extinktion. Det har beräknats att stjärnbildning i klustret började för 3 miljoner år sedan och att det ligger ungefär 360 parsec bort.[5]
Klustret anses omfatta en rad andra stjärnor av klass A eller B:[6]
- HD 37699
- HD 37525
- HD 294271
- HD 294272
- HD 37333
- HD 37564
- V1147 Ori
- HD 37686
- HD 37545
- HD 294273
- 2MASS J05374178-0229081
Galleri
De stora stjärnorna i σ Orionis kluster, som beskrivs i texten, plus: HD 294268, F6e, sannolikt medlem, HD 294275, A0, HD 294297, G0, HD 294300, G5 T Tauri, och HD 294301, A5.
σ Orionis (nedre högra) och hästhuvudnebulosan. De ljusare stjärnorna är Alnitak och Alnilam.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
- ^ The Almagest. Encyclopaedia Britannica. 1990. ISBN 978-0-85229-531-1
- ^ Hafez, Ihsan; Stephenson, F. Richard; Orchiston, Wayne (2011). ”Abdul-Rahan al-Şūfī and His Book of the Fixed Stars: A Journey of Re-discovery”. Highlighting the History of Astronomy in the Asia-Pacific Region. Astrophysics and Space Science Proceedings 23: sid. 121. doi:. ISBN 978-1-4419-8160-8. Bibcode: 2011ASSP...23..121H.
- ^ Verbunt, F.; Van Gent, R. H. (2010). ”Three editions of the star catalogue of Tycho Brahe. Machine-readable versions and comparison with the modern Hipparcos Catalogue”. Astronomy and Astrophysics 516: sid. A28. doi:. Bibcode: 2010A&A...516A..28V.
- ^ Johann Bayer (1987). Uranometria. Aldbrough St John Publications. ISBN 978-1-85297-021-5
- ^ Caballero, J. A. (2007). ”The brightest stars of the σ Orionis cluster”. Astronomy and Astrophysics 466 (3): sid. 917. doi:. Bibcode: 2007A&A...466..917C.
- ^ Hernández, Jesús; Calvet, Nuria; Perez, Alice; Briceño, Cesar; Olguin, Lorenzo; Contreras, Maria E.; Hartmann, Lee; Allen, Lori; et al. (2014). ”A Spectroscopic Census in Young Stellar Regions: The σ Orionis Cluster”. The Astrophysical Journal 794: sid. 36. doi:. Bibcode: 2014ApJ...794...36H.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Lithopsian, Licens: CC BY-SA 4.0
The major stars of the Sigma Orionis cluster are marked on a Digitized Sky Survey image.
Författare/Upphovsman: ESO and Digitized Sky Survey 2, Licens: CC BY 4.0
This spectacular visible light wide-field view of part of the famous belt of the great celestial hunter Orion shows the region of the sky around the Flame Nebula. The whole image is filled with glowing gas clouds illuminated by hot blue young stars. It was created from photographs in red and blue light forming part of the Digitized Sky Survey 2. The field of view is approximately three degrees.