Sif Ruud

Sif Ruud
Sif Ruud, 1962.
Född	Sif Einarsdotter Ruud 6 maj 1916 Kungsholms församling Stockholm, Sverige
Död	15 augusti 2011 (95 år) Högalids församling Stockholm, Sverige
Aktiva år	1938–2001
Make	Sune Bergström (1944–1953; skilda) Per-Olof Fallde (1954–2007; hans död)
Betydande roller
Madam Flod i Hemsöborna Linus-Ida i Madicken
IMDb SFDb

Sif Einarsdotter Ruud Fallde, född 6 maj 1916^[1] i Kungsholms församling, Stockholm, död 15 augusti 2011^[2] i Högalids församling, Stockholm, var en svensk skådespelare och teaterpedagog, med professors namn från 2000.^[3]

Sif Ruud var dotter till aktuarie Einar Ruud och Inez Engström. Fadern avled 1915, innan hon föddes. Tillsammans med en äldre syster växte hon upp på Kungsholmen i Stockholm. När hon var sex år gifte modern om sig. Familjen flyttade till Skogstorp utanför Eskilstuna. Styvfadern var ingenjör men när han genom olika förlustaffärer gjort av med hustruns pengar fick familjen leva under knappa omständigheter. Efter fyra år flyttade Sif Ruud och hennes mor tillbaka till Stockholm.^{[källa behövs]}

Sif Ruud gifte sig med manusförfattaren Sune Bergström^[4] och fick sitt första barn 1944. De skilde sig och hon gifte 1954 om sig med Per-Olof Fallde (1924–2007) och fick en dotter samma år.

Vid 17 års ålder bestämde sig Sif Ruud för att bli skådespelare och blev elev hos scenpedagogen Karin Alexandersson samtidigt som hon försörjde sig med kontorsarbete. Hösten 1934 blev hon antagen till Dramatens elevskola. Bland klasskamraterna fanns Gunn Wållgren och bland lärarna Hilda Borgström.^[5]

Efter examen 1937 blev Sif Ruud anställd vid Helsingborgs stadsteater av teaterchefen Rudolf Wendbladh. När teatern hade sommarstängt arbetade hon på Fredriksdalsteatern i Helsingborg eller Hippodromen i Malmö. På våren 1940 lämnade hon Helsingborg och flyttade tillbaka till Stockholm, där hon blev anställd av Per-Axel Branner, konstnärlig ledare på Nya Teatern vid Regeringsgatan. Ruud blev kvar på Nya Teatern hela 1940-talet där hon medverkade i pjäser av Maxwell Anderson, August Strindberg och Anton Tjechov. Förutom arbetet på Nya Teatern var Ruud även fältartist, deltog i Dramatikerstudion och medverkade i friluftsteatern i Tantolunden.^[6]

I slutet av 1940-talet medverkade hon under fyra somrar i Kar de Mumma-revyn på Blancheteatern och turnerade under höstarna med Riksteatern. 1953 blev hon anställd vid Dramaten och Herbert Grevenius, chef för Radioteatern 1950–1957, gav henne också stora roller i olika radiopjäser.^[7]

Redan under tiden i Helsingborg hade Sif Ruud börjat ge teaterlektioner och 1951 anställdes hon på Dramaten som lärare i talteknik. Hon debuterade 1953 på Dramaten i Alf Sjöbergs uppsättning av Romeo och Julia, där hon spelade amman. Förutom sitt arbete på Dramaten medverkade hon under 1950-talet i en stor mängd av svenska filmer; i 11 av de filmer som hade svensk premiär 1956 finns hon med i någon liten roll.^[8]

På Dramaten fick hon arbeta med regissörer som Olof Molander (Djuna Barnes' Växelsången), Alf Sjöberg (Tolstojs Mörkrets makt), Per-Axel Branner (Tjechovs Onkel Vanja) och Bengt Ekerot (Forssells Kröningen). I Mimi Pollaks uppsättning av Oscar Wildes Mister Ernest spelade hon den högfärdiga Lady Bracknell.^[9]

När TV-teatern hade premiär i svensk TV medverkade Sif Ruud där regelbundet. 1961 medverkade hon i Bengt Lagerkvists TV-film Gäst hos verkligheten och när Lagerkvist 1965 började spela in Strindbergs Hemsöborna fick hon rollen som Madam Flod. För rollen fick hon beröm.^[10] 1968 medverkade hon i Alf Sjöbergs uppsättning av Strindbergs Fadren där hon spelade amman. När pjäsen sedan gjordes som biograffilm medverkade hon även i den versionen. Hösten 1969 medverkade hon i Neil Simons Plaza Svit mot Gunnar Björnstrand, en pjäs som spelades på Vasateatern i ett års tid. Hon var kvar på Vasan även följande år och spelade mot Maj-Britt Nilsson i 40 karat.^[11]

I början av 1980-talet återvände hon till TV-teatern där Bo Widerberg var regissör. Därefter medverkade hon i TV-filmen Oldsmobile som spelades in vid Mexikanska golfen. På Maximteatern spelade hon och Birgitta Andersson de två systrarna Brewster i Arsenik och gamla spetsar, en pjäs som spelades i fyra säsonger hösten 1983 – våren 1985.^[12] Sif Ruud spelade Karna, mamma till tre döttrar i Dramatens uppsättning 1985 av Agneta Pleijels Sommarkvällar på jorden. Regissören Gunnel Lindblom spelade också in pjäsen som biograffilm, och även i den versionen medverkade Ruud.^[13] Hennes sista roll på Dramaten var tillsammans med Sven Lindberg som Det gamla paret i pjäsen Påklädaren (redovisning) 2001.^[14]

Sif Ruud avled 2011.^[15] Hon är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.^[16][17]

• 1958 – Svenska Teaterförbundets guldmedalj^[65]
• 1962 – Gösta Ekman-stipendiet
• 1964 – O'Neill-stipendiet^[66]
• 1979 – Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll (i En vandring i solen)
• 1986 – Litteris et Artibus
• 1995 – Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll (i Pensionat Oskar och Stora och små män)
• 1996 – Svenska Akademiens teaterpris
• 1998 – Svenska teaterkritikers förenings hederspris
• 2000 – Professors namn för "sina karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft"^[67]

• 
  Timmen H på Helsingborgs stadsteater 1937
• 
  Tillsammans med Otto Landahl i Tovarisj på Helsingborgs stadsteater 1938
• 
  Tillsammans med Ingegerd Resén i Min fru från Paris på Helsingborgs stadsteater 1938

• Sif Ruud och Elisabeth Sörenson (1988). Sif Ruud. Ett liv. Stockholm: Brombergs. ISBN 91-7608-410-8 

• Ivarsson, Evelina: Sif Ruud i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (8 mars 2018) CC-BY

• Wikimedia Commons har media som rör Sif Ruud.
  Bilder & media
• Sif Ruud på Svensk Filmdatabas
• Sif Ruud på Internet Movie Database (engelska)
• Sif Ruud i Dramatens rollbok
• Vägglusen på Radioteatern