Sievert

Strålning
Elektromagnetisk
Radiovågor Mikrovågor Infraröd strålning Synligt ljus Ultraviolett strålning Röntgenstrålning Gammastrålning
Partikelstrålning
Alfastrålning Betastrålning Neutronstrålning
Övrigt
Terahertzstrålning Joniserande strålning Svartkroppsstrålning Radioaktivitet

Sievert (Sv), efter Rolf Sievert, är SI-enheten för storheterna ekvivalent dos och effektiv dos. Dessa storheter används när man vill uppskatta hur stor skaderisken är för en människa eller annan levande organism som blivit utsatt för joniserande strålning. Därför är sievert, i motsats till enheten gray som används för absolut strålningsflöde, viktad efter strålningstyp och vävnadens mottaglighet och mäts i joule per kilogram.^[1] Sievert är en väldigt stor enhet, så det är vanligt att ange dos med prefix som millisievert, mSv, eller mikrosievert, µSv. Tidigare användes enheten rem, där 100 rem = 1 Sv. Under 1970-talet diskuterades en övergång till SI-enheter, varför sievert skapades 1976 och slutgiltigt antogs 1980 med ytterligare riktlinjer för skillnaden mellan sievert och gray utfärdade 1984 och 2002.

Ekvivalent dos utgår från absorberad dos, som är absorberad strålningsenergi per massenhet i den bestrålade kroppen (J/kg = gray). Dock räcker inte enbart mängden absorberad energi för att avgöra hur stor biologisk effekt en bestrålning har. Beroende på vilken typ av strålning det rör sig om kan den biologiska effekten variera stort för samma mängd absorberad strålningsenergi. Därför har man konstruerat en viktningsfaktor för strålningstypernas relativa biologiska effekt, den så kallade "kvalitetsfaktorn". Kvalitetsfaktorn för röntgen- beta- och gammastrålning är satt som 1, vilket ger värden på 5 - 20 för neutronstrålning (beroende på energi) och 20 för alfastrålning. Genom att multiplicera den absorberade energimängden för varje strålningstyp med respektive kvalitetsfaktor och summera termerna, får man den så kallade ekvivalenta dosen. Den ekvivalenta dosen anses vara proportionell mot sannolikheten för skada inom ett stort dosområde och för många olika sorters skador. Den är också användbar för alla sorters levande organismer.

När människor utsätts för joniserande strålning är det oftast frågan om mycket låga stråldoser. De skador som då kan uppstå är i första hand uppkomst av cancer och ärftliga skador. När man i strålskyddssammanhang önskar uppskatta risken för sådana skador måste man ta hänsyn till att sannolikheten för dessa skador är olika i olika organ. Därför har man beräknat så kallade organviktsfaktorer. Genom att multiplicera den ekvivalenta dosen i varje organ med organviktsfaktorn och summera över alla organ får man den så kallade effektiva dosen. När man i dagligt tal eller i normala strålskyddssammanhang pratar om ”stråldos” är det normalt den effektiva dosen som avses. I området upp till ca 0,5 Sv är den effektiva dosen ett användbart mått på risken för att få en cancer eller ärftlig skada. Man bör dock komma ihåg att det inte är möjligt att använda effektiv dos som mått på risken för andra skador än dessa och att begreppet inte är användbart vid de mycket höga stråldoser som kan vara aktuella vid till exempel strålbehandling.

Hur stor är då risken att drabbas av en skada på grund av en bestrålning? ICRP, International Commission on Radiological Protection, har beräknat att risken för att få en cancer eller ärftlig skada är ca 7% per sievert. Detta innebär att en person som vid t.ex. en röntgenundersökning utsätts för en effektiv dos av 0,001 Sv löper 0,007 % ökad risk att få en cancer eller ärftlig skada på grund av bestrålningen. Detta är en mycket liten riskökning och med största sannolikhet är det ett betydligt större risktagande att låta bli att genomgå röntgenundersökningen, eftersom man då utsätter sig för risken att inte få en korrekt diagnos, och därmed också risken för att få en felaktig behandling för sin sjukdom.

Stråldoser och konsekvenser

• 5 µSv - En timmes flygresa på 12 000 meters (39 000 fots) höjd.^[2]
• 0,01 mSv – Tandröntgen.^[3]
• 0,1 mSv – Mammografiundersökning.^[3]
• 0,3 mSv – Kosmisk strålning per år från rymden.^[3]
• 1 mSv – Dosen från en genomsnittlig röntgenundersökning.
• 1–4 mSv – Normal årsdos från naturlig bakgrundsstrålning i Sverige
• 2,2 mSv – Datortomografi av buken.^[3]
• 20 mSv – Högsta tillåtna dos per år för personer som arbetar med strålning.^[4]
• 100 mSv – Risk för fosterskador.
• 160 mSv – Röka 30 cigarretter per dag under ett år.^[2]
• 1 Sv – Förändringar i blodbanan.
• 3–4 Sv – 50% chans att överleva, procenten varierar beroende på bl.a. ålder och hälsa.
• 10 Sv – Dödlig dos i 100% av fallen.

• Bakgrundsstrålning

• ICRP Publication 60: 1990 Recommendations of the International Commission on Radiological Protection.. Oxford: Elsevier. 1991. ISBN 0-08-041144-4 / 9780080411446  En sammanfattning av ovanstående publikation finns tillgänglig här.
• Strålsäkerhetsmyndigheten - Fakta om strålning
• (på engelska) (pdf) SSI FS 1998:4 Regulations on Dose Limits at Work with Ionising Radiation. Statens strålskyddsinstitut (SSI). 1 okt 1998. http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Global/Publikationer/Forfattning/Stralskydd/1998/ssifs-1998-4e.pdf. Läst 22 januari 2010  Arkiverad 5 januari 2011 hämtat från the Wayback Machine.
• Bodil Jönsson, Nina Reistad - "Enheter för radioaktivitet"