Sibirisk knölsvärta

Sibirisk knölsvärta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteMelanitta
ArtSibirisk knölsvärta
M. stejnegeri
Vetenskapligt namn
§ Melanitta stejnegeri
Auktor(Ridgway, 1887)
Synonymer
  • Melanitta deglandi stejnegeri
  • Melanitta fusca stejnegeri

Sibirisk knölsvärta[2] (Melanitta stejnegeri)[3] är en mörk andfågel som tidigare behandlats som underart till knölsvärta, eller tillsammans med denna som en del av svärtan. Den urskiljs allt oftare som egen art. Som namnet avslöjar häckar den i Sibirien, medan den vintertid övervintrar i Stilla havet från Kamtjatkahalvön söderut till Japan, Korea och Kina. Mycket sällsynt påträffas den även i Europa, med bland annat fem fynd i Sverige. Arten minskar i antal, men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende

Sibirisk knölsvärta är en stor dykand som mäter 51–58 centimeter. Den har lysande vita armpennor som ses i flykten på långt håll. Den adulta hanen är helsvart med en vit fläck under ögat, medan honan är smutsbrun med två ljusa fläckar på huvudet. Näbben hos adult hane är i det närmaste trefärgad i rött, gult och orange.

Denna art är mycket lik den europeiska svärtan och framför allt den amerikanska knölsvärtan. Hane av sibirisk knölsvärta skiljer sig från adult hane av amerikansk knörlsvärta genom flackare övergång mellan hjässan, mer markant näbbknöl, gul underkant på den orangeröda näbbspetsen (istället för tvärtom) samt mindre svarta kanter på undernäbben.[4] Flankerna är vidare helsvarta istället för mörkbruna.[5]

Läte

Arten är liksom de övriga svärtorna en tystlåten andfågel, men visslande "fee-er" från spelande hanar, låga och nasala "aah-er" och från honor kväkande "kraa-ah kraa-ah kraa" finns noterade.[6]

Utbredning och systematik

Sibirisk knölsvärta, amerikansk knölsvärta (M. deglandi) och svärta (M. fusca) beskrevs från början alla tre som egna arter, men fördes ihop till en enda i början av 1900-talet, under fusca, efter Dwight (1914) och Hartert (1920).[7][8] De tre taxonen går dock att skilja åt i alla åldrar och kön genom dräktskillnader, näbbens färg och form samt huvudform.[2] Hybridisering mellan de tre taxonen är okänd, vilket är ovanligt bland andfåglar, och det förekommer inte klinala variationer.[2] På grund av detta delade BirdLife Sveriges (tidigare Sveriges ornitologiska förening) taxonomiska kommitté upp svärtan som en art och de båda knölsvärtorna, med underarterna deglandi och stejnegeri som en art i januari 2007.[9] I mars 2019 delades även de båda knölsvärtorna upp som var sin art: amerikansk och sibirisk knölsvärta.[2] Denna linje följs idag av flera stora taxonomiska auktoriteter som International Ornithological Congress (IOC)[10] och Clements et al.[3]

Sibirisk knölsvärta häckar i Sibirien från Jenisej österut till Kamtjatka och söderut till Mongoliet, lokalt även i nordöstra Kazakstan.[5] Det finns en utbredningslucka mellan amerikansk och sibirisk knölsvärta kring Berings sund, eftersom de båda arterna föredrar att häcka på tajga.[2] De båda knölsvärtorna är flyttfåglar och drar sig då ut till kusterna. Sibiriska knölsvärta förekommer vintertid utmed Kamtjatkas kust och vid Kommendörsöarna söderut till Japan, Korea och Kina.[5] Under vintern överlappar de båda knölsvärtornas utbredningsområde och det förekommer blandflockar.[2]

Sibirisk knölsvärta i Europa

Fågeln är en sällsynt gäst i Europa med enstaka fynd från alla länder i Norden, Estland och Lettland samt Storbritannien, Irland, Spanien, Frankrike och Polen.[11][12] Det första fyndet gjordes 4 december 1886 i franska Somme.

I Sverige föreligger numera 20 fynd efter ny fyndbedömning av BirdLife Sveriges raritetskommitté, alla gamla hanar. Det första gjordes av en sträckande fågel vid Utlängan i Blekinge 3/5 2012. Den har även noterats i Båstad i Skåne, i Halland, på Öland, vid Landsort, i Stockholms skärgård samt i Hörnefors i Västerbotten. Tidigare ansågs flera av fynden utgöra samma individer, men dessa betraktas numera som sannolikt olika individer, baserat på att arten visat sig vara en visserligen sällsynt men regelbunden gäst under sträcket i Europa. Fågeln i Hörnefors som återkommit fyra år i rad 2018–2021 tros dock vara en och samma individ.[13]

Ekologi

Sibirisk knölsvärta föredrar att häcka på taiga och inte på öppen tundra.[2] Den häckar runt små sjöar i boreala skogar och arktisk tundra.[5] Under vintern återfinns de i stora täta flockar som har en tendens att lyfta samtidigt.

Fågeln lever främst av mollusker, men också mask, tagghudingar, småfisk och i sötvatten insekter och insektslarver.[5] Vintertid i Japan lever den huvudsakligen av krabbor (Pinnixa ratubuni) som den fångar på hela 30–40 meters djup.[14]

Häckningsbiologin är jämfört med svärtan och knölsvärtan mycket mer okänd, men den tros inleda häckningen i månadsskiftet maj/juni.[5]

Sibirisk knölsvärta och människan

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 600 000 och en miljon individer.[15]

Namn

Fågelns vetenskapliga artepitet hedrar Leonhard Hess Stejneger (1851–1943), norsk zoolog bosatt i USA 1881–1943 och utställningskommissarie vid Smithsonian Institution 1884–1943.[16] Stejneger beskrev arten 1893.

Noter

  1. ^ [a b c] 2018 Siberian Scoter . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 12 april 2019.
  2. ^ [a b c d e f g] Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg & Johan Fromholz (2019) Knölsvärta blir två arter, Vår Fågelvärld, BirdLife Sverige, vol.78, nr.2, sid:48
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 46. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b c d e f] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2016). Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från [1] 2016-09-17).
  6. ^ Brazil, M. (2009). Field Guide to the Birds of East Asia: Eastern China, Taiwan, Korea, Japan and Eastern Russia. Christopher Helm, London.
  7. ^ Dwight, J. 1914. The moults and plumages of the scoters, genus Oidemia (Melanitta). Auk 31: 293–308.
  8. ^ Hartert, E. 1920. Die Vögel der paläarktischen Fauna: Systematische Übersicht der in Europa, Nord-Asien und der mittelmeerregion vordommenden Vögel. Heft XI-XII (Bd. II, 5-6). R. Friedländer & Sons, Berlin.
  9. ^ SOF:s taxonomikommitté, Rapport nr 2, Vår Fågelvärld, nr.1, 2007
  10. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.1). doi :  10.14344/IOC.ML.11.1.
  11. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 38–39. ISBN 978-84-941892-9-6 
  12. ^ Tarsiger.com Fynd av sibirisk knölsvärta i Västpalearktis
  13. ^ Malmhagen, Björn (2021). ”Skärskådade knölsvärtor – Raritetskommitténs genomgång av de vensla fynden av amerikansk och sibirisk knölsvärta”. Vår fågelvärld (3). 
  14. ^ del Hoyo, J., N. Collar och G. M. Kirwan (2020). Stejneger's Scoter (Melanitta stejnegeri), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.whwsco1.01
  15. ^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  16. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

Katalogdata
​​​​ • Dyntaxa: 266764​​ • GBIF: 10056448​​​ • Inaturalist: 144233​​ • IUCN: 22724845​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Melanitta stejnegeri.jpg
Författare/Upphovsman: Kim, Hyun-tae, Licens: CC BY 4.0
Stejneger's Scoter (Melanitta stejnegeri). Species of bird.
Melanitta stejnegeri head 1890.png
Head of Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri), 1890.