Siarnaq
| Siarnaq | |
| Upptäckt[1][2] | |
|---|---|
| Upptäckare | John J. Kavelaars, Brett Gladman, R. L. Allen, T. Rigg, C. W. Hergenrother, S. M. Larson, A. Doressoundiram och J. Romon. |
| Upptäcktsdatum | 23 september 2000 |
| Beteckningar | |
| MPC-beteckning | S/2000 S 3 |
| Officiell beteckning | Saturn XXIX |
| Uppkallad efter | Siarnaq |
| Omloppsbana | |
| Banmedelradie | 18 195 000 km |
| Excentricitet | 0,2962 |
| Siderisk omloppstid | 895,55 dygn (2,45 år) |
| Inklination | 45,539° |
| Måne till | Saturnus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 40 km (diameter) |
| Massa | 3,9·1015 kg |
| Medeldensitet | 2,3 g/m³ |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 0,0048 m/s² |
| Albedo | 0,06 |
| B–V | 0,87[3] |
| V–R | 0,48[3] |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Siarnaq är en av Saturnus månar. Den upptäcktes av bland andra John J. Kavelaars och Brett Gladman 2000, och gavs den tillfälliga beteckningen S/2000 S 3.[1][2] Bland Saturnus månar är den numrerad som XXIX, det vill säga som nummer 29. Siarnaq tros vara cirka 40 kilometer i diameter. Den kretsar kring Saturnus på ett genomsnittligt avstånd på 17,5 miljoner kilometer. Dess omloppstid är 895 dagar. Den tillhör inuitgruppen och är dess största medlem.
Siarnaq har en ljusröd färg. Dess spektrum i infrarött är mycket lik inuitgruppens satelliter Paaliaq och Kiviuq. Det stöder teorin att gruppen kan ha ett gemensamt ursprung från en större himlakropp som brutits sönder.[3][4]
Siarnaq har visat sig vara en sekulär resonans med Saturnus, som innebär precession av dess periapsis och den planeten. Studierna av dessa resonanser är nyckeln för att förstå fångst mekanismen för de oregelbundna satelliter och förutsatt att en gemensam ursprung av en given dynamisk grupp i upplösningen av ett enda organ, för att förklara dagens spridning av de orbitala elementen.
Månen är namngiven efter en jätte i inuitisk mytologi.[5]
Referenser
- ^ [a b] ”IAUC 7513: S/2000 S 3 and S/2000 S 4” (på engelska). Central Bureau for Astronomical Telegrams. IAU (Internationella astronomiska unionen). 25 oktober 2000. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/07500/07513.html. Läst 12 juli 2019.
- ^ [a b] ”MPEC 2000-Y14: S/2000 S 3, S/2000 S 4, S/2000 S 5, S/2000 S 6, S/2000 S 10” (på engelska). Minor Planet Center (MPC). IAU (Internationella astronomiska unionen). 19 december 2000. https://minorplanetcenter.net//mpec/K00/K00Y14.html. Läst 11 juli 2019.
- ^ [a b c] Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019.
- ^ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019.
- ^ ”IAUC 8177: Satellites of Jupiter, Saturn, Uranus” (på engelska). Central Bureau for Astronomical Telegrams. IAU (Internationella astronomiska unionen). 8 augusti 2003. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/08100/08177.html. Läst 11 juli 2019.
| |||||||||||
Media som används på denna webbplats
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Författare/Upphovsman: User:Eurocommuter, Licens: CC BY-SA 3.0
Irregular prograde satellites of Saturn