Seyfertgalax

ESO 97-G13 är en Seyfertgalax

Seyfertgalaxer, uppkallade efter Carl Keenan Seyfert, den astronom som först identifierade dem år 1943, är en typ av aktiva spiralgalaxer med aktiva galaxkärnor (AGN)[1] som producerar högt joniserad gas. Dessa galaxer är mindre kraftfulla än kvasarer och troligen består galaxkärnorna av supermassiva svarta hål med massor större än en miljon solmassor.[2] Ungefär en av tio stora spiralgalaxer är Seyfertgalaxer.

Egenskaper

Seyfertgalaxer kännetecknas av extremt ljusa kärnor och spektra som har mycket tydliga linjer av väte, helium, kväve och syre. Dessa spektrallinjer visar en stark Dopplerbreddning, vilket innebär att materien i ackretionsskivan nära masscentrumet eller kärnan av galaxen, har hastigheter mellan 500 och 4 000 km/s.

Spektrallinjerna förmodas komma från själva ytan på ackretionsskivan eller från moln av gas som blir upplysta (exciterade) och joniserade av den rörelseenergi som genereras av den centrala motorn – det svarta hålet – i området. Strålningsområdets geometri är svår att bestämma på grund av otillräcklig upplösning. Varje del av ackretionsskivan har en annorlunda hastighet i förhållande till vår siktlinje och ju snabbare gasen roterar kring det svarta hålet desto högre blir Dopplerbreddningen. Likaså har varje belyst del av skivan en lägesberoende hastighet.

De smala spektrallinjerna tros ha sitt ursprung i den yttre delen av den aktiva galaxkärnan (AGN) där hastigheterna är lägre, medan de bredare linjerna kommer från de inre regionerna där rotationshastigheten är högre. Ju högre rotationshastighet desto större Dopplerbreddning. Detta bekräftas av det faktum att de smala spektrallinjerna inte varierar mätbart till skillnad från de breda linjerna som kan variera på relativt kort tid. Reflexionsavbildning är en teknik som använder denna variation för att försöka bestämma storleken av regionen med breda emissionslinjer och även det svarta hålets massa.

Trots att den skenbara magnituden för Seyfertgalaxer inte är högre än för andra spiralgalaxer, är deras totala magnitud, inkluderande radiovågor, röntgenstrålning och framför allt infraröd strålning, ungefär 100 gånger starkare än normalt.[3]

Klassificering

En Seyfertgalax klassificeras som antingen typ 1 eller 2, beroende på om spektrumet visar både smala och breda spektrallinjer (typ 1), eller bara smala (typ 2). Den får nu en klassifikation mellan 1 och 2, beroende på förhållandet mellan de smala och breda komponenterna i spektrumet. (till exempel typ 1,3 eller typ 1,8). [4] Man tror att typ 1 och typ 2 galaxer är i stort sett samma och att de bara skiljer sig åt på grund av den vinkel som de observeras[4]. Denna teori kallas för ”Seyferts enhetliga teori”. I Seyfertgalaxer av typ 2 tror man att den breda delen av spektrumet skyms av damm och / eller av vår betraktningsvinkel på galaxen. I vissa typ 2 Seyfertgalaxer, kan den breda delen iakttas i polariserat ljus – man tror att ljuset från den breda regionen är utspridd av en varm, gasformiga gloria kring kärnan, vilket tillåter oss att mäta det indirekt. Denna effekt upptäcktes av Antonucci och Miller i en typ 2 Seyfertgalax.[5][6]

Exempel på Seyfertgalaxer

  • NGC 1566
  • NGC 4151

Referenser

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Circinus.galaxy.750pix.jpg
Resembling a swirling witch's cauldron of glowing vapors, the black hole-powered core of a nearby active galaxy appears in this colorful NASA Hubble Space Telescope image. The galaxy lies 13 million light-years away in the southern constellation Circinus.

This galaxy is designated a type 2 Seyfert, a class of mostly spiral galaxies that have compact centers and are believed to contain massive black holes. Seyfert galaxies are themselves part of a larger class of objects called Active Galactic Nuclei or AGN. AGN have the ability to remove gas from the centers of their galaxies by blowing it out into space at phenomenal speeds. Astronomers studying the Circinus galaxy are seeing evidence of a powerful AGN at the center of this galaxy as well.

Much of the gas in the disk of the Circinus spiral is concentrated in two specific rings — a larger one of diameter 1,300 light-years, which has already been observed by ground-based telescopes, and a previously unseen ring of diameter 260 light-years.

In the Hubble image, the smaller inner ring is located on the inside of the green disk. The larger outer ring extends off the image and is in the plane of the galaxy's disk. Both rings are home to large amounts of gas and dust as well as areas of major "starburst" activity, where new stars are rapidly forming on timescales of 40 - 150 million years, much shorter than the age of the entire galaxy.

At the center of the starburst rings is the Seyfert nucleus, the believed signature of a supermassive black hole that is accreting surrounding gas and dust. The black hole and its accretion disk are expelling gas out of the galaxy's disk and into its halo (the region above and below the disk). The detailed structure of this gas is seen as magenta-colored streamers extending towards the top of the image.

In the center of the galaxy and within the inner starburst ring is a V-shaped structure of gas. The structure appears whitish-pink in this composite image, made up of four filters. Two filters capture the narrow lines from atomic transitions in oxygen and hydrogen; two wider filters detect green and near-infrared light. In the narrow-band filters, the V-shaped structure is very pronounced. This region, which is the projection of a three-dimensional cone extending from the nucleus to the galaxy's halo, contains gas that has been heated by radiation emitted by the accreting black hole. A "counter-cone," believed to be present, is obscured from view by dust in the galaxy's disk. Ultraviolet radiation emerging from the central source excites nearby gas causing it to glow. The excited gas is beamed into the oppositely directed cones like two giant searchlights.

Located near the plane of our own Milky Way Galaxy, the Circinus galaxy is partially hidden by intervening dust along our line of sight. As a result, the galaxy went unnoticed until about 25 years ago. This Hubble image was taken on April 10, 1999 with the Wide Field Planetary Camera 2.

The research team, led by Andrew S. Wilson of the University of Maryland, is using these visible light images along with near-infrared data to further understand the dynamics of this powerful galaxy.