Sepiatoning

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Jag har aldrig hört talas om att sepiatoning anses lämpligare av allmänheten. (2011-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Sepiatoning är en metod för att färga svartvita fotografier. På svartvita fotografier kan färgerna upplevas som kalla och tråkiga. Därför var det förr vanligt att man, särskilt på porträtt, tonade bilderna med sepia. På så sätt fick man fram en gulbrun, nästan hudliknande färgton i de ljusa partierna, vilken de flesta upplever som mer levande och harmonisk.

Den vanligaste typen av sepiatoning är svaveltoning. I kemiska bad förenas bildsilvret med svavel,^[1] vilket inte bara ändrar bildens färgton utan även markant ökar fotografiets motståndskraft mot nedbrytande gaser och ämnen i omgivningen, något man kände till redan i slutet av 1800-talet.

Många gamla fotografier är alltså inte gulnade enbart av ålder, utan redan från början sepiatonade.

Vill man experimentera med sepiatoning på datorn har de flesta moderna bildbehandlingsprogram effektfilter för sepiatoning av gråskalebilder.

Källor

Se även

• Mörkrumsteknik

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Sepiatoning.