Skottland

Skottland Scotland (engelska och lågskotska) Alba (skotsk gaeliska)
Flagga Statsvapen
Valspråk: Nemo me impune lacessit (lat: Ingen provocerar mig ostraffat)
Nationalsång: Flower of Scotland
Huvudstad		Edinburgh
Största stad		Glasgow
Officiellt språk		Engelska, skotsk gaeliska, lågskotska
Statsskick		Riksdel i en konstitutionell monarki
-	Regent	Charles III
-	Försteminister	John Swinney[1]
Självständighet		Kenneth I av Skottland 843 till Treaty of Union 1707
Area
-	Totalt	78 772 km²
-	Vatten (%)	1,9 %
Befolkning
-	2022 års uppskattning	5 447 700[2]
-	Befolkningstäthet	69,2 inv./km²
BNP (PPP)		2002 års beräkning
-	Totalt	$130 000 miljoner (inte rangordnad)
-	Per capita	$25 546
Valuta		Brittiskt pund (GBP)
Tidszon		UTC
Topografi
-	Högsta punkt	Ben Nevis, 1 344 m ö.h.
-	Största sjö	Loch Lomond, 71 km²
-	Längsta flod	Tay, 188 km
Nationaldag		Aposteln Andreas helgondag (Andersmässa): 30 november
Toppdomän		.scot
Landsnummer		44

Skottland (skotsk gaeliska: Alba; engelska och lågskotska: Scotland) är en självstyrande riksdel (constituent country) inom Storbritannien. Skottland upptar den norra tredjedelen av ön Storbritannien och delar gräns med England i söder medan det avgränsas av Nordsjön i öster, Atlanten i norr och väster samt Nordkanalen och Irländska sjön i sydväst. Förutom fastlandet omfattas Skottland av över 790 öar^[3], inklusive Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Hebriderna.

Edinburgh, riksdelens huvudstad och näst största stad, är ett av Europas största finansiella centrum.^[4] Edinburgh var navet i den skotska upplysningen under 1700-talet, och omvandlade Skottland till ett av de kommersiella, intellektuella och industriella kraftcentrumen i Europa. Glasgow, Skottlands största stad, var en gång en av världens ledande industristäder och ligger nu i centrum av Glasgows storstadsregion. Skottlands territorialvatten^[5] som består av ett stort område i Nordatlanten och Nordsjön, innehåller några av de största oljereserverna i Europa. Detta har gett Aberdeen, den tredje största staden i Skottland, titeln Europas oljehuvudstad.

Kungariket Skottland var till 1707 en självständig suverän stat, trots att det hade varit i en personalunion med kungarikena England och Irland sedan 1603, då Jakob VI av Skottland efterträdde de engelska och irländska tronerna. Den 1 maj 1707 trädde Skottland in i en realunion med England för att skapa det förenade Kungariket Storbritannien.^[6][7] Denna union var ett resultat av unionsavtalet 1706 och som antogs genom Unionsakterna och godkändes av parlamenten i båda länderna, trots omfattande protester över hela Skottland.^[8][9] Skottlands rättssystem fortsätter att vara åtskilt från England, Wales och Nordirland, och Skottland konstituerar fortfarande en särskild jurisdiktion i folkrätt och privaträtt.^[10]

Den fortsatta existensen av juridiska, utbildningsmässiga och religiösa institutioner skiljer sig från dem i resten av Storbritannien och har alla bidragit till den fortsatta skotska kulturen och dess nationella identitet sedan unionen.^[11] Trots att Skottland inte längre är en separat suverän stat, diskuteras fortfarande frågor kring decentralisering och självständighet. Efter skapandet av det decentraliserade skotska parlamentet 1999, valdes den första pro-självständiga skotska regeringen 2007 när Scottish National Party bildade en minoritetsregering.

Kungariket Skottland enades politiskt på 800-talet och hade, till skillnad från den södra delen av Storbritannien (dagens England och Wales) inte lytt under Romerska riket. Romarna kallade landet Kaledonien, och folket utgjordes av pikter och britoner, två keltiska folk. Traditionellt brukar det skotiska riket Dalriada (skotsk gaeliska: Dail Riata) anses vara Skottlands föregångare, och Skottlands kungar legitimerade sin ställning genom härstamning från Fergus Mòr, Dalriadas halvmytiske grundare. Dalriadas folk var skoter. Skottland och skottarna är enligt de legender som finns nedtecknade i till exempel Lebor Gabála Érenn uppkallad efter Scota, en mytisk dotter till en farao som senare har föreslagits vara Neferhotep I. Enligt myten bildades Skottland ur Alba, ett kungarike som uppstod genom att Dalriadas kung Kenneth I av Skottland (Kenneth Mac Alpin) besegrade och dödade pikternas ledare 843 och länderna slogs samman.

Skottland förblev ett självständigt kungarike fram till 1700-talet, med sin egen regentlängd.

De första århundradena efter kungadömets bildande expanderade det på ett förhållandevis litet område från Moray ut mot det som sedan blev dagens Skottland. Längst i norr och på de yttre öarna behöll nordiska bosättare kontrollen, medan de skotska kungarna stadigt utvidgade territorierna söderut i norra England. Under medeltiden kallades det även Albania,^[12]

Perioden karaktäriserades likväl av ett relativt gott förhållande till Wessex-härskare i England, samtidigt som det pågick intensiv dynastisk oenighet inom landet. En gång, efter en invasion av kungadömet i Strathclyde med kung Edmund I av England år 945, övertogs provinsen av kung Malcolm I av Skottland. Under kung Indulf av Skottlands regeringstid, 954-962, erövrade skottarna den fästning som senare fick namnet Edinburgh. Det blev deras första fäste i Lothian, och kung Malcolm II av Skottlands regim markerade ett tätare inlemmande av dessa områden med Skottland. Men det kritiska året var kanske 1018, då Malkolm II besegrade northumbrerna i slaget vid Carham.

Den normandiska erövringen av England 1066 medförde en kedja av händelser som drev det skotska kungadömet bort från dess gaeliska rötter. Malcolm III av Skottland gifte sig med prinsessan Margareta, syster till Edgar Ætheling, den avsatte anglosaxiske tronpretendenten i England, som fick stöd från Skottland. Margareta spelade huvudrollen i reduceringen av inflytandet från den keltiska kristendomen och när hennes yngsta son blev kung, som David I av Skottland inbjöd han normandiska adelsmän till landet. Dessa bidrog till en normandisk feodalisering av Skottland. David grundlade ett antal stadskärnor för att utveckla handeln med kontinenten och Skandinavien. Han gifte sig med en normandiska och vid slutet av 1200-talet var ett antal av adelsfamiljerna i Skottland normandiska. De första sammankomsterna i Skottlands parlament inföll också under denna tid.

Skottlands kris startade med att den mycket unga Margareta av Skottland, den norska jungfrun, dog under överfarten från Norge till Skottland. Hon var den sista direkta arvtagaren till kung Alexander III av Skottland. Den skotska adeln inbjöd då den engelske kungen att avgöra mellan rivaliserande krav på att ärva den skotska tronen. Kung Edvard I av England insatte istället John Balliol som lydkung och utövade direkt kontroll över Skottland. Men skottarna motsatte sig att bli satta under engelskt styre. Motståndet leddes först av William Wallace och Andrew Moray, som stödde John Balliol när denne satt i engelsk fångenskap. Mot all odds slog dessa två härförare engelsmännen i slaget vid Stirling Bridge 1297. Den legendariske Robert Bruce, som blev krönt som Robert I den 25 mars 1306, vann en avgörande seger över engelsmännen i slaget vid Bannockburn 23 och 24 juni 1314. Men kriget blossade upp igen i det andra frihetskriget från 1332 till 1357, då Edward Balliol trots aktivt stöd från England misslyckades med att vinna tillbaka tronen från Bruce-familjens arvingar. Med uppkomsten av Stewart-dynastin på 1370-talet började situationen i Skottland åter att stabiliseras.

Under slutet av högmedeltiden började Skottland delas upp i två kulturella områden, det huvudsakligen skotsk-talande låglandet och det huvudsakligen gäeliska-talande höglandet tillsammans med det sydliga Galloway. Historiskt sett har låglandet från Edinburgh och söderut varit närmare den europeiska kulturen, till skillnad från klan-systemet i de nordliga regionerna, som där blev dominerande fram till personalunionen mellan Skottland och England som uppkom 1707.

Den skotske kungen Jakob VI av huset Stuart blev 1603 även kung av England (och Wales och Irland) efter att ha ärvt den engelska tronen när Elisabet I av England avled, det uppstod därmed en personalunion mellan Skottland och England. Kung Jakob flyttade då till England och blev Jakob I av England.

Under huset Stuart genomgick Konungariket Skottland och Konungariket England (med Wales och Irland) under 1600-talet en lång och invecklad maktkonflikt under vilken monarken avsattes, och staterna styrdes som republik under flera år. Konflikten slutade dock med att huset Stuart återinsattes, men monarken förlorade sin makt till de tre parlamenten (Skottlands, Englands och Irlands - Wales saknade eget parlament). År 1707 beslutade skotska parlamentet och engelska parlamentet att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till den ny stat Konungariket Storbritannien (engelska: Kingdom of Great Britain).

I och med detta upphörde de skotska och engelska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London, England. Jakob VI och hans efterföljare var även kungar av Irland, men 1801 ingicks ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland. Efter att Irland 1922 blev en autonom dominion inom Brittiska imperiet antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

(c) Jamie Campbell, CC BY-SA 2.0

I kölvattnet av den skotska upplysningstiden och den industriella revolutionen blev Skottland ett kommersiellt, intellektuellt och industriellt maktcentrum i Europa. Paradoxalt med tanke på den nationella och kulturella blomstringen rådde samtidigt en djup fattigdom som kulminerade med de brutala tvångsförflyttningarna av skotska högländare på 1800-talet, då småfolkets bostäder blev nedbrända, svält och nöd bredde ut sig och en stor andel av Skottlands befolkning tvingades att utvandra för att ge plats åt betesmark för de rikas boskap.

I perioden närmast efter andra världskriget resulterade den industriella nedgången i nöd och arbetslöshet. Men de senaste decennierna har Skottland sett en kulturell och ekonomisk renässans som stärkts av förbättrad ekonomi, framväxandet av elektronikindustrier och utvinning av råolja och naturgas i Nordsjön. År 1945 fick det Skotska nationalistpartiets första medlem i parlamentet visst stöd för idén om skotsk självständighet. Denna tanke fick sedan allt starkare stöd. Men 1979 röstade en majoritet av skottarna nej till en egen folkvald församling med säte i Edinburgh. Den konservativa statsministern Margaret Thatcher hade däremot svårt att samarbeta med skottarna. Den konservativa regeringens skattepolitik mötte hårt motstånd från skottarna. Detta ledde åter igen till krav på skotskt självstyre.

Regeringsmakten över Skottland blev delegerad från det Brittiska parlamentet till Skottlands parlament genom Skottlandslagen från 1998. Det skotska parlamentet, som etablerades 1999, har den lagstiftande och verkställande makten. Den verkställande makten utövas av en exekutivkommitté (Scottish Executive) som leds av en premiärminister.

I folkomröstningen om skotsk självständighet 2014, framdriven av Skotska nationalistpartiet, avslogs förslaget om skotsk självständighet, med 55,3 procent nejröster. Större delen av Skottlands valdistrikt röstade för att stanna i Storbritannien, med undantag för Glasgows storstadsområde och Dundee där en svag ja-majoritet uppnåddes.^[13]

Skottland ligger norr om England och dess fastland upptar en tredjedel av ön Storbritanniens yta. Skottlands längsta sträckning från norr till söder är 443 kilometer. Landets längsta sträckning från öst till väst är 248 kilometer. 790 omgivande öar och ögrupper hör också till Skottland. Ön Irland finns bara 30 kilometer från Skottland, separerade av Nordkanalen. Landets enda landgräns löper mot England. Åt öst omges landet av Atlanten och mot östkusten finns Nordsjön. Skottlands högsta punkt är Ben Nevis och landets längsta flod är Tayfloden.

Landets topografi är påverkat av Höglandsförkastningen. Den delar landet i två stycken olika landskapsformer - höglandet i norr och väst och låglandet i söder och öst. I Höglandet finns landets mer bergiga yta, däribland Ben Nevis - landets högsta topp. Det plattare låglandet är hem till den största delen av landets befolkning, särskilt området mellan Firth of Clyde och Firth of Forth.

Skottland har gott om naturresurser, som kol, järn och zink, som bidrog mycket till den industriella framväxten i landet under 1800- och 1900-talet.

Det misslyckade försöket 1698 att kolonisera Panamanäset via Dariénplanen åberopas ofta som en av anledningarna till Unionsakterna 1707. Engelsmännen gick med på att täcka den skotska regeringens skuld till sin befolkning, vilket troligen också var en av anledningarna till att Unionsakten inte mötte lika stort motstånd i Skottland som tidigare försök att ena länderna.

I och med unionen 1707 avskaffades det skotska parlamentet, och Skottland lydde direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det Skotska parlamentet 1999.

Även om landet styrdes helt från London under 292 år, så hade Skottland eget rättsligt system (vilket bygger på andra principer än det engelska - Scots law); eget utbildningssystem (till exempel var Skottland det första landet i världen att ha obligatoriska skolor) samt statskyrka (Church of Scotland).

Det skotska parlamentsvalet 2007 var en seger för Scottish National Party, SNP, som blev största parti med 47 mandat, tätt följt av Labour med 46 mandat. Skotska konservativa partiet fick 17 och liberaldemokraterna fick 16 mandat. Labours dominans bröts efter över 50 år som Skottlands största parti.

SNP som förespråkar en folkomröstning om självständighet för Skottland fick ytterligare framgångar i valet 2010, då man för första gången erövrade egen majoritet i det skotska parlamentet. Labour gjorde sitt sämsta val i Skottland sedan 1922.

Den 18 september 2014 hölls en allmän folkomröstning i Skottland, om huruvida Skottland fortfarande ska utgöra del av Storbritannien eller bli en självständig nation.^[14] Resultatet blev 55,3 % för att stanna i Storbritannien, men omröstningen väntas ändå leda till politiska reformer i Skottland och i övriga Storbritannien för ökat regionalt självstyre, sedan bland andra premiärministern David Cameron före och efter folkomröstningen meddelat att reformer i denna riktning ska utredas.^[15]

Den lokala förvaltningsstrukturen i Skottland var i princip oförändrad från 800-talet fram till 1975 då de tidigare begreppen stad/köping (skotska: burgh) och grevskap avskaffades och ersattes med en ny indelning i nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i distrikt, samt tre öregioner utan distriktsindelning. Detta system varade dock endast till 1996 och idag har Skottland en förvaltningsnivå med 32 kommuner (engelska council areas).

Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas sjunde största finanscentrum ^{[källa behövs]}. Landet är en av Europas största turistdestinationer. Servicesektorn i sin helhet står för en majoritet av sysselsättningen.

Energisektorn är även den omfattande, med en stor andel av BNP%, större än för något annat industriland. Skottland är Västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge).

Jordbruket och fisket står för en viktig del av BNP och sysselsättningen inom vissa regioner (till exempel nordöstra Skottland, runt omkring Aberdeen). Whisky är viktigt i vissa områden.

Skottlands viktigaste privata företag, rankad via en kombination av omsättning och vinst (2002). Källa: Scottish Business Insider.

Skottland har ett välutbyggt järnvägsnät. Det går flera snabbtåg från Glasgow och Edinburgh till bland annat London och denna trafik är mycket viktig.

I Skottland finns också ett nät med motorvägar som når ut till olika delar av landet. Men den viktigaste motorvägen är M74 som går till England.

Tabell över alla tätorter med mer än 50 000 invånare.

Nästan alla talar engelska, 30 procent talar lågskotska och runt två procent har skotsk gaeliska som vardagsspråk. Alla tre har officiell status.

Edinburgh var en gång ett centrum i den brittiska tidningsindustrin. Början och mitten av 1900-talet blev dock en nedgång för den skotska tidningsutgivningen, särskilt efter andra världskriget då många tidningar flyttade till London. Först på 1970-talet blev det en liten uppgång igen. The Daily Record och The Scottish Sun är de nyhetstidningar som idag har de största upplagorna i Skottland. The Herald och The Scotsman är ett par andra stora tidningar.^[16]

BBC producerar skotska nyheter och andra program för TV och radio, varav en del sändningar på skotsk gaeliska.^[16]

Sport är en viktig del av skotsk kultur. I de flesta sporter tävlar man gemensamt under Storbritanniens flagga, men i rugby, fotboll, curling och cricket har man egna landslag.

Fotboll är nationalsporten. Scottish Football Association (Skottlands fotbollsförbund) är det näst äldsta förbundet i världen. Scottish Cup är den äldsta nationella cupturneringen i världen. Skotsk klubbfotboll har haft internationella framgångar. 1967 vann Celtic FC mästarcupen (föregångaren till Champions League). Rangers FC vann Uefa Europa League 1972 och Aberdeen FC Cupvinnarcupen 1983. Aberdeen FC vann också super-cupen 1983.

I Skottland finns historiska dokument som berättar om ett spel som liknar fotboll redan på 1400-talet.

Golfen är stor i landet och en av världens mest berömda banor ligger här, St Andrews. Andra kända banor är Carnoustie, Gleneagles, Muirfield och Royal Troon. Golf har spelats i Skottland ända sedan 1754, när de första golfreglerna skrevs ner i samband med att världens första golfklubb grundades.

Curling är den största vintersporten i Skottland och återfinns i världseliten både med herr- och damlaget.

Rugby är en stor sport i Skottland, men landslaget har haft det svårt internationellt; bästa resultatet nåddes 1991, då man blev fyra i VM. Under de årliga träningsmatcherna är det England som är ärkerivalerna. Det ligger mycket prestige i matcherna. Sedan 1990, då traditionen började, har Skottland bara vunnit fem gånger. Senaste vinsten var 2008, då man vann hemma med 15-9. Senaste bortavinsten var 1983. Nationalarenan kallas Murrayfield och ligger i Edinburgh.

Cricketlandslaget spelade VM 1999 och 2007, men åkte ut efter första omgången. I European Cricket Championship nådde man final 2002, 2006 och 2008, men förlorade varje gång.

Skottland har fem världsarv: Edinburgh, St. Kilda, Skara Brae, Maeshowe och New Lanark.

• Skotska frihetskrigen
• Skotska renässansen
• Columba (missionär)
• Highland games

• Wikimedia Commons har media som rör Skottland.
  Bilder & media
• Scottish Parliament - Skotska parlamentet, officiell webbplats
• Scottish Executive - Skottlands regering - officiell webbplats
• BBC Scotland
• Visit Scotland - den officiella guiden till rundtur, turism och boende i Skottland.

Storbritanniens riksdelar och regioner Storbritanniens riksdelar  England · Nordirland ·  Skottland ·  Wales Englands regioner East Midlands · Nordvästra England · Nordöstra England · Storlondon · Sydvästra England · Sydöstra England · West Midlands · Yorkshire och Humber · Östra England