Schistosoma mansoni
| Schistosoma mansoni | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Plattmaskar Platyhelminthes |
| Klass | Sugmaskar Trematoda |
| Ordning | Strigeatida |
| Familj | Schistosomatidae |
| Släkte | Schistosoma |
| Art | Schistosoma mansoni |
| Vetenskapligt namn | |
| § Schistosoma mansoni | |
| Auktor | Sambon, 1907 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Schistosoma mansoni är en plattmaskart som ingår i släktet Schistosoma, och familjen Schistosomatidae.[1] Plattmasken är en parasit som kan ge upphov till den kroniska sjukdomen Schistosomiasis, även kallat snäckfeber eller bilharzia, som kan vara mycket besvärlig. Parasiten finns framförallt i Afrika men även i andra världsdelar där ökad utbredning sker.
Taxonomi – Schistosomasläktet
Det finns ett 20-tal arter inom schistosomasläktet[1] varav fem av dem kan orsaka sjukdomen snäckfeber. Schistosoma mansoni, Schistosoma japonicum och Schistosoma haematobium är de arter som i störst utsträckning orsakar sjukdomen medan de andra två arterna, Schistosoma intercalatum[2] samt Schistosoma mekongi, är mindre vanliga, dock med liknande symptom som S. japonicum och S. haematobium.[3]
Morfologi
Schistosoma mansoni har en trattformad sugmun i ena änden och ett ventralt sugorgan i direktkontakt med tarmen.[4] Maskarna har en gul eller gulbrun färgton och könen har olika kroppsbyggnad.[5] Hanen är cirka 10 mm lång och 1 mm bred och vit till färgen. Hanen har 6–9 testiklar och de genitala porerna sitter i den bakre änden nära det ventrala sugorganet. Honan är smalare och något längre (10–14 mm) och har en enda äggstock belägen i främre delen av kroppen. Livmodern kan ha olika storlek beroende på var någonstans äggstocken sitter i förhållande till den genitala poren. Sitter äggstocken nära den genitala poren är livmodern kortare än om den sitter längre ifrån.[4]
Ursprung och utbredning
Schistosoma mansoni sägs härstamma från Asien och skall ha spridits till Afrika. Parasiten framträdde förmodligen efter att sötvattensnäckor av släktet Biomphalaria spred sig över Atlanten från neotropikerna till just Afrika. Detta skedde, enligt studier som gjorts på afrikanska fossiler, för 2–5 miljoner år sedan.[6]
Parasitpopulationen utvecklades framgångsrikt i Afrika och spreds med slavhandeln vidare till både Europa och Amerika.[6] I Egypten har Schistosoma mansoni nästan helt ersatt släktingen Schistosoma haematobium i nildeltat och därifrån spridits ut över hela landet. I Senegal har byggandet av dammar och vattenbarriärer lett till en epidemi och i Brasilien har parasiten lokalt blivit ett problem.[6] Trots den stora utbredningen i världen har parasiten på de karibiska öarna blivit utkonkurrerad av andra vattenlevande organismer och påverkats av miljöförändringar.[6]
Livscykel
Det är i plattmaskens larvstadium som den ”attackerar” människor när de badar i sötvatten där arten förekommer. Larven penetrerar huden i vattnet och i kroppen vidareutvecklas den till en vuxen schistosom som lever i blodkärlen. Honorna producerar därefter ägg som sprids via avföring eller urin medan andra fastnar i kroppsvävnaden.[7]
Det vuxna stadiet
Vuxna Schistosoma mansonis är ungefär 10 mm långa. Honan och hanen formar tillsammans ett reproduktivt par i tarmen hos värden där honan ligger som i en liten ficka hos hanen. Ett par kan ligga i flera år hos denna värd och honan producerar ofta flera tusentals ägg under denna period.[8]
Äggstadiet
De nyproducerade äggen släpps genast ut genom tarmväggarna och cirkulerar sedan runt i blodet. Vissa av äggen fastnar i levern och i andra inre organ och skapar på så vis många av de symtom och besvär som till slut kommer att leda till sjukdomen schistosomiasis. De ägg som inte fastnar i organen följer med avföringen samt urin och om de i samband med detta kommer i kontakt med sötvatten kommer äggen att mogna och kläckas. När de kläcks kommer de gå över till sitt ”frilevande” larvstadium som kallas miracidium.[8]
Miracidium
Miracidielarver simmar runt i sötvatten med hjälp av cilier som de har på sin kropp. De är kortlivade och lever enbart i en dag. För att miracidier ska kunna överleva krävs det därför att det snabbt hittar och infekterar en annan värd, nämligen sötvattensnäckor av släktet Biomphalaria. Inuti snäckorna omvandlas miracidier till sporocyster. I sporocyststadiet produceras cercarielarver genom asexuell reproduktion. På så vis kan en miracidie (i sitt sporocyststadium) producera flera tusentals genetiskt identiska cercarier i mellanvärden.[8] Biomphalariasnäckorna börjar sedan, 3–4 veckor efter att de blivit infekterade av en miracidie, att släppa ut cercarielarver i sötvattnet där de kan simma runt fritt. Även detta stadium är kortvarigt (lever i cirka en dag). För att överleva måste cercarielarven denna gång hitta en människa som blir larvens slutvärd och det är på så vis parasiten infekterar människor.
Det tar ca en månad för en cercarielarv att inuti människan utvecklas till en vuxen Schistosoma mansoni, emigrera till blodkärlen runt tarmen, hitta en partner och börja producera ägg.[8]
Sjukdom - Schistosomiasis
Schistosomiasis är en kronisk sjukdom som orsakar stora hälsoproblem och i dagsläget är omkring 83 miljoner människor infekterade med Schistosoma mansoni.[9]
Symptom
Några dagar efter att man har blivit infekterad kan det uppstå klåda och utslag på huden men de allra flesta känner inte av dessa symptom. Efter 1-2 månader drabbas man av feber, hosta och muskelsmärtor. De ägg som inte passerar ut ur kroppen med avföringen/urinen lägger sig i urinblåsan eller i tarmväggen och kan där orsaka inflammation och ärrbildning. Det är alltså dessa ägg snarare än plattmaskarna som orsakar symptomen för schistosomiasis.[10]
Upprepade infektioner kan leda till undernäring, blodbrist och inlärningssvårigheter hos barn. Även levern, mjälten, lungorna, urinblåsan och tarmarna kan skadas av parasiten om man bär på den under flera år. Utan behandling kan schistosomiasis bli kroniskt vilket förhöjer risken för cancer i urinblåsan med symptom såsom; buksmärta, förstorad lever, svårigheter med att urinera samt blod i avföringen/urinen. Vid enstaka fall kan äggen ta sig till hjärnan och ryggmärgen och det kan yttra sig i kramper, förlamning eller inflammation i ryggmärgen.[10]
Spridning
Jordbrukets utveckling i många länder medför krav på utökade vattensystem och dessa har lett till en ökad spridning av framförallt Schistosoma mansoni.[11] Global uppvärmning kan komma att leda till en spridning av parasitens värdar, Biomphalariasnäckor.[6]
Behandling och förebyggande åtgärder
Det finns medicinering för schistosomiasis, Praziquantel, som ska intas i 1-2 dagar [12] samt läkemedelet Meclonazepam som har en scistodomicidal aktivitet gentemot Schistosoma mansoni [13]
Det krävs att denna behandling påbörjas i tid för att inte sjukdomen ska bli kronisk. God hygien på toaletter samt bekämpning mot Biomphalariasnäckorna minskar riskerna för sjukdomen. För att undvika att bli infekterad bör man ej bada eller dricka vatten i floder och sjöar i riskzonerna.[14] Det forskas även på att framställa ett vaccin som gör det omöjligt för parasiten att slutföra sin livscykel i människan.[6]
Källor
- ^ [a b] ”Schistosoma”. National Center for Biotechnology Information. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/Taxonomy/Browser/wwwtax.cgi?id=6181. Läst 23 maj 2013.
- ^ Norrby, Ragnar. ”Schistosomiasis”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/schistosomiasis. Läst 23 maj 2013.
- ^ Alestig, Kjell. ”Schistosomiasis”. Internetmedicin. Arkiverad från originalet den 18 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130618214607/http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1799. Läst 23 maj 2013.
- ^ [a b] Moen, Tkacs; Lisa, Jessica. ”Schistosoma mansoni”. Animal Diversity Web. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Schistosoma_mansoni/. Läst 1 maj 2013.
- ^ ”Intestinal parasites - Comparative morphology”. Centers for Disease Control and Prevention. Arkiverad från originalet den 24 februari 2013. https://web.archive.org/web/20130224124347/http://www.dpd.cdc.gov/dpdx/HTML/Frames/MorphologyTables/body_morph_table8c.htm. Läst 1 maj 2013.
- ^ [a b c d e f] Morgan J, Dejong R, Snyder S, Mkoji G, Loker E (2001). ”Schistosoma mansoni and Biomphalaria: past, history and future trends”. Parasitology 123: sid. (suppl) 211–228.
- ^ ”Schistosomiasis”. World Health Organization. http://www.who.int/topics/schistosomiasis/en/. Läst 15 april 2013.
- ^ [a b c d] Emery, Aidan. ”Schistosoma mansoni (trematode flatworm)”. Natural History Museum. http://www.nhm.ac.uk/nature-online/species-of-the-day/scientific-advances/disease/schistosoma-mansoni/index.html. Läst 15 april 2013.
- ^ Schramm, G; Haas, H (2010). ”Th2 immune response against Schistosoma mansoni infection”. Microbes and Infection 12 (12-13): sid. 881-888. Läst 15 april 2013.
- ^ [a b] ”Parasites - Schistosomiasis”. Centers for Disease Control and Prevention. http://www.cdc.gov/parasites/schistosomiasis/disease.html. Läst 1 maj 2013.
- ^ Chitsulo, L; Engels, D; Montresor, A; Savioli, L (2000). ”The global status of schistosomiasis and its control”. Acta Tropica 77 (1): sid. 41-51. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0001706X00001224.
- ^ ”Parasites - Schistosomiasis - Treatment”. Centers for Disease control and Prevention. http://www.cdc.gov/parasites/schistosomiasis/treatment.html. Läst 1 maj 2013.
- ^ ”Parasites - Schistosomiasis - Treatment”. Departamento de Farmacologia Básica e Clínica. http://www.pubfacts.com/detail/19374857/The-effects-of-3-methylclonazepam-on-Schistosoma-mansoni-musculature-are-not-mediated-by-benzodiazep. Läst 12 oktober 2014.
- ^ ”Sjukdomsinformation om snäckfeber”. Smittskyddsinstitutet. Arkiverad från originalet den 30 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130530071941/http://smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/snackfeber/. Läst 1 maj 2013.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Schistosoma mansoni.
Media som används på denna webbplats
Scanning electron micrograph of a pair of Schistosoma mansoni
This micrograph reveals four Schistosoma mansoni trematodes, a pair (left), a female (center), and a male (right).
- Adult worms in humans reside in the mesenteric venules in various locations, which at times seem to be specific for each species, For instance, S. mansoni occurs more often in the superior mesenteric veins draining the large intestine.
ID#: 4841 Description: This micrograph depicts an egg from the parasite Schistosoma mansoni, and reveals the egg’s characteristic lateral spine.
S. mansoni eggs are large, measuring 114µm -180µm in length, and have a characteristic shape, with a prominent lateral spine near their posterior end. The anterior end is tapered, as well as slightly curved.
Content Providers(s): CDC Creation Date: 1979
Copyright Restrictions: None - This image is in the public domain and thus free of any copyright restrictions. As a matter of courtesy we request that the content provider be credited and notified in any public or private usage of this image.Cercariae of Schistosoma mansoni. Indirect fluorescent antibody stain. Parasite.
Eggs are eliminated with feces or urine (1). Under optimal conditions the eggs hatch and release miracidia (2), which swim and penetrate specific snail intermediate hosts (3). The stages in the snail include 2 generations of sporocysts (4) and the production of cercariae (5). Upon release from the snail, the infective cercariae swim, penetrate the skin of the human host (6), and shed their forked tail, becoming schistosomulae (7). The schistosomulae migrate through several tissues and stages to their residence in the veins (8,9). Adult worms in humans reside in the mesenteric venules in various locations, which at times seem to be specific for each species (10). For instance, S. japonicum is more frequently found in the superior mesenteric veins draining the small intestine [A], and S. mansoni occurs more often in the superior mesenteric veins draining the large intestine [B]. However, both species can occupy either location, and they are capable of moving between sites, so it is not possible to state unequivocally that one species only occurs in one location. S. haematobium most often occurs in the venous plexus of bladder [C], but it can also be found in the rectal venules. The females (size 7 to 20 mm; males slightly smaller) deposit eggs in the small venules of the portal and perivesical systems. The eggs are moved progressively toward the lumen of the intestine (S. mansoni and S. japonicum) and of the bladder and ureters (S. haematobium), and are eliminated with feces or urine, respectively (1).