San Benedetto de Thermis

San Benedetto de Thermis
Kyrka
San Benedetto de Thermis (vid den röda pilen) på Giovanni Maggis vy över Rom från år 1625.
San Benedetto de Thermis (vid den röda pilen) på Giovanni Maggis vy över Rom från år 1625.
LandItalien Italien
OrtRom
TrossamfundRomersk-katolska kyrkan
StiftRoms stift
Platsdagens Corso del Rinascimento / Piazza Madama
Invigd900-talet
Dekonsekrerad/Riven 
 - Rivenbörjan av 1600-talet
San Benedetto de Thermis, här benämnd S. Benedicti de Thermis, på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927.
San Benedetto de Thermis, här benämnd S. Benedicti de Thermis, på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927.

San Benedetto de Thermis, även benämnd Sancti Benedicti de Scorticlariis och Sancti Benedicti a Cella Farfae, var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige Benedikt av Nursia. Kyrkan var belägen vid dagens Corso del Rinascimento i Rione Sant'Eustachio. Kyrkan var initialt inrymd i ruinerna av Neros termer, därav tillnamnet (cognome) ”de Thermis”. ”Scorticlariis” syftar på distriktet Scorticlari.[1] I detta distrikt hade garvarna, italienska conciatori, sina bodar; Scorticlari och conciatori härleds från latinets scortum, ”skinn”, ”hud”, ”läder”.[2]

Kyrkans historia

Kyrkan nämns för första gången i ett dokument från år 998, i vilket den benämns ”ecclesia S. B. in loco qui dicitur scorticlaro”.[3] Marken, där en gång Neros termer stod, hade förvärvats av benediktinerklostret i Farfa. Kyrkan omnämns i en bulla, promulgerad av påve Urban III år 1186, vilken räknar upp den bland filialerna till församlingskyrkan San Lorenzo in Damaso; i bullan används benämningen ”S. Benedicti de Termis”.[3]

År 1478 avyttrade klostret Farfa San Benedetto de Thermis samt tre andra kyrkor – San Salvatore in Thermis, Santa Maria de Thermis och San Biagio a Piazza Lombarda[4] – åt den franska nationen. Försäljningen godkändes av påve Sixtus IV (1471–1484) i en bulla, promulgerad den 2 april 1478.[2]

Michele Lonigo (1572–1638), präst och prefekt vid Vatikanens arkiv, publicerade år 1621 en förteckning över Roms kyrkor; i denna anger han att San Benedetto-kyrkan fortfarande existerar, dock förfallen. Ferruccio Lombardi drar slutsatsen, att kyrkan nedrevs kort därefter, alltså under 1600-talets första hälft.[2]

Omnämningar i kyrkoförteckningar

KatalogÅrBenämning
Catalogo di Cencio Camerario1192Celle de Frassa[5]
Il Catalogo Pariginocirka 1230s. Benedictus a cella Farfe[6]
Il Catalogo di Torinocirka 1320Ecclesia s. Benedicti de Termis[7]
Il Catalogo del Signorilicirka 1425sci. Benedicti in Thermis[8]
I Libri Anniversariorum della Compagnia del Gonfalone1470sco. Benedicto de piaça Lumbarda[9]
Tassa di Pio IV1559S. Benedetto in Piazza Lombarda[10]

Referenser

Noter

  1. ^ Hülsen 1927, s. 327.
  2. ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 221.
  3. ^ [a b] Hülsen 1927, s. 212.
  4. ^ Carpaneto et al. 2001, s. 501.
  5. ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#230. Läst 18 februari 2019. 
  6. ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#259. Läst 18 februari 2019. 
  7. ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#80. Läst 18 februari 2019. 
  8. ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#101. Läst 18 februari 2019. 
  9. ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/8.html. Läst 18 februari 2019. 
  10. ^ Hülsen 1927, s. 213.

Tryckta källor

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 439–440. OCLC 9269651 
  • Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1264. OCLC 2997278 
  • Carpaneto, Giorgio et al. (2001) (på italienska). La grande guida dei rioni di Roma (2). Roma: Newton & Compton Editori. ISBN 88-8289-388-X 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 212–213. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. sid. 221. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329 
  • Pericoli Ridolfini, Cecilia (1984) (på italienska). Rione VIII S. Eustachio. Guide rionali di Roma. "3". Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 312143504 

Media som används på denna webbplats