Samarskit
Samarskit | |
(c) Rob Lavinsky, iRocks.com – CC-BY-SA-3.0 | |
Kategori | Oxidmineral |
---|---|
Grupp | Samarskitgruppen |
Strunz klassificering | 04.DB.25 |
Kemisk formel | (Y,Fe3+Fe2+U,Th,Ca)2(Nb,Ta)2O8 |
Färg | Svart med brunaktiga skiftningar |
Förekomstsätt | Kristaller med pyramidala avslutningar, vanligen granulerad eller massiv |
Kristallstruktur | Y=ortorombiska, Yb=monoklina |
Spaltning | {010} otydlig |
Brott | Mussliga fragment |
Hållbarhet | Spröd |
Hårdhet (Mohs) | 5–6 |
Ljusbrytning | n=2,1–2,2 för Y; >2,1 för Yb |
Transparens | Opak, fragment genomskinliga |
Streckfärg | Rödbrun |
Densitet | 5–5,69 för Y[1]; 7,03 för Yb[2] |
Radioaktivitet | > 70 Bq/gram |
Samarskit var beteckningen på ett nioboxidmineral som numera är uppdelat i ett med yttrium och järn och ett annat med ytterbium. Utöver det nominella innehållet kan mineralen innehålla tantal, uran, cerium och andra sällsynta jordartsmetaller.
Etymologi och historia
Mineralet har namn efter den ryske bergsmannen V. E. Samarskij-Bychovets (1803-1870). Sedan år 2019[3] är mineralet uppdelat i: samarskit-(Y) med kemisk formel YFe3+Nb2O8 (tidigare Y,Fe3+,Fe2+,U,Th,Ca)2(Nb,Ta)2O8) och samarskit-(Yb) med formel YbNbO4.
Förekomst och användning
Samarskit förekommer i granit med sällsynta jordartsmetaller och med andra sällsynta mineral. Det uppträder tillsammans med columbit, zirkon, monazit, uraninit, aeschynit, magnetit, albit, topas, beryll, muskovit och biotit.
Mineralet förekommer i bland annat Ural och North Carolina, USA, samt sällsynt i Norge. Kolsva fältspatsgruva är en känd svensk fyndort för mineralet.[4] Mineralet har använts för tillverkning av glödnät i Auerbrännare.
Källor
Noter
Övriga källor
Meyers varulexikon, Forum,1952
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Samarskite-(Y), 22 mars 2012.
Media som används på denna webbplats
(c) Rob Lavinsky, iRocks.com – CC-BY-SA-3.0
Samarskite-(Y) (Size: 4.6 x 4.6 x 3.0 cm)
- Locality: Setesdal, Aust-Agder, Norway
- A large, 3-dimensional, robust crystal of this very complex rare earth element containing species with niobium and tantalum in addition to uranium and other oddities mixed in. This is an older specimen, undoubtedly. Al obtained it in 1967 and it is labeled "Setesdal" although we cannot find a reference to this locality. It may instead be from a nearby and known location, as Setesdal seems to be a valley district and not a specific mine name. However, Bernard and Hyrsl’s “Minerals and their Localities” does include a listing for Setesdal. Ex. Al Ordway Collection.