Tysklands socialdemokratiska parti

Tysklands socialdemokratiska parti Sozialdemokratische Partei Deutschlands
Förkortning	SPD
Partiordförande	Saskia Esken Lars Klingbeil
Generalsekreterare	Matthias Miersch
Grundat	23 maj 1863 i Leipzig
Huvudkontor	Willy-Brandt-Haus Wilhelmstraße 140 10963 Berlin
Antal medlemmar	365 190 (2024)
Politisk ideologi	Socialdemokrati Tredje vägens politik
Politisk position	Center-vänster
Internationellt samarbetsorgan	Socialistinternationalen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i Europaparlamentet	S&D-gruppen
Färg(er)	Röd
Ungdomsförbund	Jusos
Partitidning(ar)	Vorwärts
Förbundsdagen
Mandat	207 / 736
Förbundsrådet
Mandat	19 / 69
Delstatsparlament
Mandat	453 / 1 894
Europaparlamentet
Mandat	14 / 96
Webbplats
www.spd.de

Tysklands socialdemokratiska parti (ty: Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD) är det äldsta av de större politiska partierna i Tyskland. SPD är medlem av Socialistinternationalen och Europeiska socialdemokratiska partiet.

Sedan 1949 har partiet varit ett av den tyska förbundsrepublikens två stora politiska partier, jämte Kristdemokratiska unionen (CDU). Från 1969 till 1982 och från 1998 till 2005 var landets regeringschef (förbundskanslern) socialdemokrat; övriga tiden har kanslerna varit kristdemokrater. 2013-2021 ingick SPD i en CDU-ledd koalitionsregering (regeringarna Merkel III och Merkel IV); även 1966–1969 samt 2005–2009 ingick de partierna samtidigt i den federala regeringen.

Sedan december 2021 är Saskia Esken och Lars Klingbeil partiets ordförande på förbundsnivå.

I februari 2021 ingick SPD i elva av förbundsländernas regeringar och innehade ministerpresidentposten (regeringschef) i sju av dessa.^[1]

I valet 2021 bröt partiet sin nedåtgående trend och ökade till 25,7% och blev därmed största partiet i förbundsdagen.^[2] Partiets kanslerkandidat Olaf Scholz kunde i december 2021 tillträda som första socialdemokratiska kanslier på sexton år för en koalitionsregering mellan SPD, FDP och Die Grünen.

Socialdemokratiska arbetarepartiet (SDAP) under ledning av August Bebel och Wilhelm Liebknecht och Allmänna tyska arbetareföreningen (ADAV) gick samman till Socialistiska arbetarepartiet (SAP) vid en partikongress 1875 i staden Gotha. Det nya partiet ändrade 1890 sitt namn till det nuvarande.

Det första partiprogrammet, Eisenachprogrammet, kom 1875. Erfurtprogrammet antogs vid partikongressen i Erfurt 1891 på förslag av Karl Kautsky. Sedan dess har de fått åtta program, varav det senaste är Hamburgprogrammet (Hamburger Programm. Grundsatzprogramm der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands). Gothaprogrammet från 1875 har även varit viktig för den svenska socialdemokratin. Andra program partiet haft: Görlitzprogrammet, Heidelbergprogrammet, Godesbergprogrammet och Berlinprogrammet.

Under första världskriget splittrades partiet på grund av partiledningens stöttande av regeringens hållning i kriget, och ett krigskritiskt utbrytarparti, USPD, skapades. Den kvarvarande majoritetsfalangen gick under partibeteckningen MSPD fram till 1922, då USPD:s högerflygel återförenades med MSPD och återbildade SPD. Weimarrepublikens förste rikspresident var socialdemokraten Friedrich Ebert.

Efter andra världskriget leddes SPD av Kurt Schumacher. SPD i den sovjetiska ockupationssektorn (senare Östtyskland) försvann då KPD tillsammans med det östtyska SPD fusionerades till Tysklands socialistiska enhetsparti (SED). I det första valet till den västtyska förbundsdagen förlorade SPD och Schumacher knappt till CDU/CSU under ledning av Konrad Adenauer. Under de första åren var partiet mycket kritiskt till den marknadsekonomi som CDU/CSU drev igenom och man krävde förstatligande av industrier. Man var även emot närmandet till USA och Västeuropa och ville i stället arbeta för en återförening med Östtyskland. SPD arbetade för ett politiskt neutralt Tyskland och var även emot att landet åter fick en armé, vilket skedde 1956.

Förbundsdagsvalen 1953 och 1957 innebar besvikelser för partiet och en förändring av politiken stod inför dörren och 1959 antogs Bad Godesbergprogrammet. Nu kom partiet att acceptera bindningen till västmakterna, men framförallt gick man från att vara ett i det närmaste marxistiskt parti till ett brett socialdemokratiskt parti. Detta innebar en comeback för partiet som förbättrade sina valresultat 1961 och 1965.

1966 blev SPD regeringsparti för första gången sedan Weimarrepubliken. Partiet bildade nu en storkoalition med CDU/CSU. Kurt Georg Kiesinger (CDU) var förbundskansler, medan socialdemokraternas partiledare Willy Brandt blev vicekansler och utrikesminister.

(c) Bundesarchiv, B 145 Bild-F079282-0030 / Engelbert Reineke / CC-BY-SA 3.0

1969 kunde SPD under Brandt bilda regering tillsammans med det liberala FDP som koalitionspartner.

Willy Brandt blev förbundskansler (regeringschef), men FDP:s ledare Walter Scheel blev utrikesminister, och de två kom att bilda ett tandempar som tillsammans drev igenom bland annat den nya västtyska utrikespolitiken. Brandt hade tillsammans med Egon Bahr arbetet fram Ostpolitik som innebar ett västtyskt närmande till östblocket sedan början av 1960-talet.

1974 avgick Brandt som förbundskansler i samband med Guillaume-affären. Helmut Schmidt blev ny socialdemokratisk regeringschef, men Brandt fortsatte som partiordförande.

Från slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att SPD och FDP kommit långt ifrån varandra men koalitionen höll även efter förbundsdagsvalet 1980 som man vann med den sittande Schmidt som kanslerskandidat. År 1982 följde en regeringskris som utlöstes av FDP under Genscher och innebar att FDP i stället bildade regering med CDU/CSU.

1982 förlorade SPD regeringsmakten efter att Schmidt förlorat ett konstruktivt misstroendevotum i förbundsdagen. Koalitionspartnern FDP lämnade samarbetet och bildade en ny regering med CDU/CSU. SPD kunde inte återvinna regeringsmakten 1983 med Hans-Jochen Vogel och inte heller 1987 med Johannes Rau som kanslerskandidat. I samband med valet 1990 efter den tyska återföreningen misslyckades man återigen att återta makten med Oskar Lafontaine, som framstod som alltför skeptisk inför återföreningen.

Berlinprogrammet antogs på SPD:s partikongress 20 december 1989 i Berlin och ersatte det 1959 antagna Bad Godesbergprogrammet.

Först 1998 – efter Helmut Kohl-eran i tysk politik – återfick SPD regeringsmakten och bildade koalitionsregering tillsammans med Allians 90/De gröna, som representanter för Die Neue Mitte (Den nya mitten).

Från 2005 till 2009 hade Tyskland för andra gången en så kallad storkoalition, en regering med representanter från partierna CDU/CSU och SPD.

Måndagen den 31 oktober 2005 meddelade SPD:s ordförande Franz Müntefering att han skulle lämna sitt uppdrag, mitt under de pågående förhandlingarna med kristdemokratiska CDU/CSU om att bilda en koalitionsregering med Angela Merkel, ledare för CDU, som förbundskansler. Tidigare hade också Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder meddelat att han skulle dra sig tillbaka från tysk politik så fort den nya regeringen i landet var på plats.

Efter 2009 års förbundsdagsval avgick den kristdemokratisk–socialdemokratiska Regeringen Merkel I. I stället bildade kristdemokraterna regering tillsamman med FDP (Regeringen Merkel II) och SPD fick åter bli ett oppositionsparti.

Inför förbundsdagsvalet 2013 eftersträvade SPD:s kanslerskandidat Peer Steinbrück att få till stånd en ny röd-grön regering.^[3] Allianser med Piratpartiet eller Die Linke var uteslutna. Dessutom ville han att han inte ånyo vara minister i en regering ledd av Angela Merkel.^[4] SPD fick bara 25,7 procent av rösterna, vilket var otillräckligt för att kunna bilda en röd-grön regering.^[5] CDU:s koalitionspartner FDP lyckades inte få tillräckligt med röster för att hålla sig kvar i förbundsdagen, varför CDU/CSU inledde sonderingssamtal med SPD.^[6]

Sedan december 2013 regeras Tyskland för tredje gången av en storkoalition med CDU/CSU och SPD, med CDU:s Angela Merkel som förbundskansler. Sigmar Gabriel, som de första åren var SPD:s partiledare, var vicekansler under den första regeringsperioden, 2013–2018.

Regeringen Merkel IV tillträdde i mars 2018. Vicekansler är SPD:s Olaf Scholz, som även är finansminister.^[7]

Olaf Scholz var SPD:s kanslerkandidat inför förbundsdagsvalet 2021 som hölls den 26 september.^[7][8][2] Valet resultarade i förhandlingar om en så kallad trafikljusregering. En trafikljusregering består på så sätt av de röda socialdemokraterna, de gula liberalerna och de gröna. Socialdemokraten Olaf Scholz ledde förhandlingarna.^[9] I december 2021 tillträdde Regeringen Scholz med dessa tre partier.

SPD har cirka 500 000 medlemmar och cirka 12 000 föreningar. Det finns olika typer av föreningar inom partiet. En typ är Arbeitsgemeinschaften (AG) som motsvarar förbund inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti:

• AG der Jungsozialistinnen und Jungsozialisten (Jusos) – ungdomsförbund
• AG für Arbeitnehmerfragen (AfA) – arbetstagarfrågor
• AG sozialdemokratischer Frauen (ASF) – kvinnoförbund
• AG SPD 60 plus – seniorförbund
• AG der Sozialdemokratinnen und Sozialdemokraten im Gesundheitswesen (ASG) – förbund för sjukvårdspersonal
• AG für Bildung (AfB) – internutbildning
• AG sozialdemokratischer Juristinnen und Juristen (ASJ) – för jurister
• AG Selbstständige (AGS) – för egenföretagare
• AG Lesben und Schwule in der SPD (Schwusos) – för hbt-personer
• AG Migration und Vielfalt – migration och mångfald
• AG Selbst Aktiv – för funktionshindrade

För att bli medlem måste man vara minst 14 år. 31 procent av medlemmarna är kvinnor, 44 procent är äldre än 60. För att bli medlem får man inte vara medlem i konkurrerande eller fientliga organisationer såsom andra politiska partier, Scientologkyrkan, Vereinigung der Verfolgten des Naziregimes eller vissa studentförbund (Burschenschaft).

• Kurt Schumacher (1946–1952)
• Erich Ollenhauer (1952–1963)
• Willy Brandt (1964–1987)
• Hans-Jochen Vogel (1987–1991)
• Björn Engholm (1991–1993)
• Rudolf Scharping (1993–1995)
• Oskar Lafontaine (1995–1999)
• Gerhard Schröder (1999–2004)
• Franz Müntefering (2004–2005)
• Matthias Platzeck (2005–2006)
• Kurt Beck (2006–2008)
• Franz Müntefering (2008–2009)
• Sigmar Gabriel (2009–2017)
• Martin Schulz (2017–2018)
• Andrea Nahles (2018–2019)
• Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans (2019–2021)
• Saskia Esken och Lars Klingbeil (2021–)

• Friedrich Ebert (rikskansler 1918 och rikspresident 1919–1925)
• Gustav Heinemann (förbundspresident 1969–1974)
• Paul Löbe (ordförande för riksdagen 1920–1924 och 1925–1932)
• Johannes Rau (förbundspresident 1999–2004)
• Ernst Reuter (Berlins borgmästare 1948–1953)
• Otto Schily (försvarsadvokat för medlemmar i Röda armé-fraktionen under 1970-talet, medgrundare av De gröna 1980, inrikesminister 1998–2005)
• Carlo Schmid (en av de viktigaste författarna av Tysklands grundlag 1949, nyckelperson för att främja relationen med Frankrike efter kriget, minister 1966–1969)
• Helmut Schmidt (förbundskansler 1974–1982)
• Olaf Scholz ( vice förbundskansler och finansminister 2018-)
• Herbert Wehner (tidigare kommunist, senare med i SPD:s partiledning, minister för gemensamma tyska frågor 1966–1969)

• Spartacusförbundet
• USPD
• Jusos
• Vorwärts
• Sozialistischer Deutscher Studentenbund

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

• Wikimedia Commons har media som rör Tysklands socialdemokratiska parti.
  Bilder & media
• Officiell webbplats (tyska)
• SPD på DHM.de