SN 2005ap

SN 2005ap
Observationsdata
VärdgalaxSDSS J130114+2743
StjärnbildBerenikes hår
Rektascension13h 01m 14,84s[1]
Deklination+27° 43′ 31,4″[1]
SupernovatypTyp II
NoterbartStarkaste supernovan som observerats fram till 2014
Se också: Supernovor, Lista över supernovor


SN 2005ap var en utomordentligt energirik Typ II-supernova, en hypernova. Den rapporteras ha varit den ljusaste supernova som hittills noterats - dubbelt så ljusstark som den föregående rekordhållaren, SN 2006gy [2]

Den upptäcktes den 3 mars 2005 av Robert Quimby som en del i Texas Supernova Survey, som även upptäckte SN 2006gy.[3][4]

Fastän den siktades före SN 2006gy, så blev det inte klarlagt att den var ljusare förrän i oktober 2007.[3] SN 2005ap var 100 miljarder gånger ljusstarkare än Solen, men eftersom detta hände 4,7 miljarder ljusår från Jorden, så var den ändå inte synlig för blotta ögat.[5][6][7]

Trots att SN 2005ap var trippelt så ljusstark vid sitt maximum som SN 2006gy, så var den inte lika kraftig hela vägen. Den förra ljusnade och försvagades under en typisk period om några dagar, medan den senare förblev mycket ljus under flera månader. SN2005ap var omkring 300 gånger ljusare än, vad som är regel för en typ II-supernova.[8] Spekulationer har framförts, om att denna supernova inbegrep bildning av en så kallad kvarkstjärna. Quimby har föreslagit att supernovan är av en ny typ klart skild från standard type II supernovor och hans forskargrupp har identifierat fem andra supernovor, som liknar SN 2005ap och SCP 06F6, av vilka alla var extremt ljusa och saknade synbart väte.[9]

Referenser

  1. ^ [a b] ”IAUC CBET 116: 20050308 : SUPERNOVA 2005ap”. IAU Central Bureau for Astronomical Telegrams. 8 mars 2005. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. https://web.archive.org/web/20140408214349/http://www.brera.mi.astro.it/pipermail/iauc/2005-March/000056.html. Läst 5 april 2014. 
  2. ^ David Shiga (12 oktober 2007). ”Smash of brightness record”. New Scientist. http://www.newscientist.com/article/dn12778-enigmatic-supernova-smashes-brightness-record.html#.Uz-_BKLvxj0. Läst 5 april 2014. 
  3. ^ [a b] Robert M. Quimby; Greg Aldering; J. Craig Wheeler; Peter Ho; Carl W. Akerlof; Eli S. Rykoff (2007). ”SN 2005ap: A Most Brilliant Explosion”. The Astrophysical Journal 668 (2): sid. L99–L102. doi:10.1086/522862. http://iopscience.iop.org/1538-4357/668/2/L99/pdf/1538-4357_668_2_L99.pdf. Läst 5 april 2014. 
  4. ^ ”SN 2005ap -- SuperNova”. SIMBAD. utgivare=Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=SN+2005ap&NbIdent=1&Radius=2&Radius.unit=arcmin&submit=submit+id. Läst 6 april 2014. 
  5. ^ K. Barbary, K. S. Dawson, K. Tokita, G. Aldering, R. Amanullah, N. V. Connolly, M. Doi, L. Faccioli, V. Fadeyev, A. S. Fruchter, G. Goldhaber, A. Goobar, A. Gude, X. Huang, Y. Ihara, K. Konishi, M. Kowalski, C. Lidman, J. Meyers, T. Morokuma, P. Nugent, S. Perlmutter, D. Rubin, D. Schlegel, A. L. Spadafora, N. Suzuki, H. K. Swift, N. Takanashi, R. C. Thomas och N. Yasuda (10 januari 2009). ”DISCOVERY OF AN UNUSUAL OPTICAL TRANSIENT WITH THE HUBBLE SPACE TELESCOPE”. The Astrophysical Journal 690 (2): sid. 1358-1362. doi:10.1088/0004-637X/690/2/1358. http://iopscience.iop.org/0004-637X/690/2/1358/. Läst 5 april 2014. 
  6. ^ ”SN 2005ap: Brightest Supernova Yet Discovered (Fact of the Day)”. Arkiverad från originalet den 26 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140326103529/http://www.universeforfacts.com/2011/03/sn-2005ap-brightest-supernova-yet.html#.Uz_KfqLvxj0. Läst 5 april 2014. 
  7. ^ ”IAUC 8492: 2005ao, 2005ap, 2005aq”. IAU Central Bureau for Astronomical Telegrams. 8 mars 2005. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/08400/08492.html. Läst 5 april 2014. 
  8. ^ D. Leahy och R. Ouyed (2012). ”Double-humped Super-luminous Supernovae”. http://www.slac.stanford.edu/econf/C121028/arXiv_PDF_files/64-leahy-1303.2047.pdf. Läst 5 april 2014. 
  9. ^ R. M. Quimby, S. R. Kulkarni, M. M. Kasliwal, A. Gal-Yam, I. Arcavi, M. Sullivan, P. Nugent, R. Thomas, D. A. Howell, E. Nakar, L. Bildsten, C. Theissen, N. M. Law, R. Dekany, G. Rahmer, D. Hale, R. Smith, E. O. Ofek, J. Zolkower, V. Velur, R. Walters, J. Henning, K. Bui, D. McKenna, D. Poznanski (2011). ”Hydrogen-poor superluminous stellar explosions”. Nature 474 (7352): sid. 487. doi:10.1038/nature10095. http://www.nature.com/nature/journal/vaop/ncurrent/full/nature10095.html. Läst 5 april 2014. 

Externa länkar