SN 185

Supernova SN 185
Fotografi i infrarött. RCW 86 är den förmodade supernovaresten efter SN 185.
Fotografi i infrarött. RCW 86 är den förmodade supernovaresten efter SN 185.
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildCirkelpassaren och Kentauren
Rektascension14t 43m
Deklination-62° 30′ ″
Skenbar magnitud ()-8? (i maximum)
Stjärntyp
VariabeltypSupernova

SN 185 var en supernova som flammade upp 185 e. Kr. i riktning mot Alfa Centauri i gränsområdet mellan Cirkelpassarens och Kentaurens stjärnbilder. Den har senare förknippats med stjärnan RCW 86, som betraktas som rester efter supernovan.

Historiska källor

Kinesiska astronomer observerade ”gäststjärnan”, (ke xing 客星), vilket finns dokumenterat i Hou Hanshu,[1] och den kan också ha beskrivits av romerska historieskrivare[2]

Supernovan förblev synlig på natthimlen i mer än åtta månader. Förmodligen är SN 185 den tidigast dokumenterade supernovan.

Nutida rön

RCW 86 bedöms vara supernovaresten från utbrottet 185 e. Kr. Den har vid det här laget fått en skenbar storlek på himlen av 45 bågminuter,[3] det vill säga större än fullmånens skenbara storlek (29 – 34 bågminuter). Avståndet till RCW 86 har beräknats till 9 100 ljusår. Röntgenobservationer 2006 har gett en god uppfattning om sambandet mellan supernovan och RCW 86.[4]

Nya tolkningar av de kinesiska astronomernas observationer av gäststjärnan har lett till nya tolkningar kring händelsen. Det finns därför teorier att det alls inte var frågan om ett supernovautbrott utan om en starkt lysande – och ovanligt långsam – komet.[5] Chandra-observatoriets observationer i röntgenspektrat pekar dock på en trolig supernova av typ Ia,[6] och därmed snarlik Tycho Brahes supernova 1572 (SN 1572).

Se även

Externa länkar

Referenser

  1. ^ Zhao, Strom & Jiang (2006). ”The Guest Star of AD185 Must Have Been a Supernova”. Chinese J Astronomy and Astrophysics 6 (5): sid. 635-640. 
  2. ^ Stothers (1977). ”Is the Supernova of CE 185 Recorded in Ancient Roman Literature”. Isis 68 (3): sid. 443-447. 
  3. ^ Völk, Berezhko & Ksenofontov (2005). ”Magnetic field amplification in Tycho and other shell-type supernova remnants”. Astronomy and Astrophysics 433 (1): sid. 229-240. 
  4. ^ ”New evidence links stellar remains to oldest recorded supernova”. ESA News. http://www.esa.int/esaCP/SEMGE58LURE_index_0.html. Läst 12 september 2013. 
  5. ^ Chin & Huang. ”Identification of the Guest Star of AD 185 as a comet rather than a supernova”. Arkiverad från originalet den 5 november 2013. https://web.archive.org/web/20131105121538/http://mail.tku.edu.tw/einmann/papers/SN185.ps. Läst 12 september 2013. 
  6. ^ Williams m fl (2011). ”RWC 86: A Type Ia Supernova in a Wind-blown Bubble”. The Astrophysical Journal 741 (2): sid. 96. 

Media som används på denna webbplats

RCW 86.jpg
Infrared images from NASA's Spitzer Space Telescope and Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE) are combined in this image of RCW 86, the dusty remains of the oldest documented example of an exploding star, or supernova. It shows light from both the remnant itself and unrelated background light from our Milky Way galaxy. The colours in the image allow astronomers to distinguish between the remnant and galactic background, and determine exactly which structures belong to the remnant. Dust associated with the blast wave of the supernova appears red in this image, while dust in the background appears yellow and green. Stars in the field of view appear blue. By determining the temperature of the dust in the red circular shell of the supernova remnant, which marks the extent to which the blast wave from the supernova has travelled since the explosion, astronomers were able to determine the density of the material there, and conclude that RCW 86 must have exploded into a large, wind-blown cavity. The infrared images, when combined with optical and X-ray data, clearly indicate that the source of the mysterious object seen in the sky over 1,800 years ago must have been a Type Ia supernova.