Rymdstoft

Rymdstoft i Hästhuvudnebulosan fotograferat av Rymdteleskopet Hubble
Porös interplanetär stoftpartikel

Rymdstoft eller kosmiskt stoft är partiklar i olika storlek, sammansättning och koncentration. Detta förekommer såväl interplanetärt, interstellärt som mellan galaxerna, men dess studium brukar inom astronomin hänföras till det interstellära mediet. Med infrarödastronomin fick dessa tidigare besvärande stoftpartiklar en roll och kunde observeras vara betydande och vitala cykliska komponenter i astrofysiska processer.

Rymdstoft driver till exempel massförlusten i stora stjärnors slutstadier och supernovaexplosioner har nyligen visats vara huvudkällan till kosmiskt stoft.[1] Det spelar en huvudroll i stjärnbildningen och bildandet av planeter. I solsystemet är rymdstoftet ansvarigt för zodiakalljuset, planetringar och kometer.

Studiet av rymdstoft är ett mångfacetterat forskningsfält, som sammanför skilda vetenskapsområden: fysik (fasta tillståndets fysik, elektromagnetism, ytfysik, statistisk fysik, termodynamik), fraktal matematik, kemi (kemiska reaktioner på kornytor), meteoritik, liksom flertalet grenar inom astronomi och astrofysik.[2]

Se även

Noter och referenser

  • ^ Döda stjärnor universums stoftfabriker Arkiverad 22 september 2011 hämtat från the Wayback Machine., Stockholms universitet, Astronomi (juli 2011)
  • ^ Eberhard Grün (2001). Interplanetary dust. Berlin: Springer. ISBN 3540420673. http://books.google.com/?id=iWRKx_QulUcC&pg=PA333&dq=astronomy++pressure+interplanetary 

    • Media som används på denna webbplats

    Porous chondriteIDP.jpg
    Författare/Upphovsman: The original uploader was Amara på engelska Wikipedia., Licens: CC BY 1.0
    This is a scanning electron microscope image of an interplanetary dust particle that has roughly chondritic elemental composition and is highly rough (chondritic porous: "CP"). CP types are usually aggregates of large numbers of sub-micrometer grains, clustered in a random open order. The authors of this figure are Donald E. Brownlee, University of Washington, Seattle, and Elmar Jessberger, Institut für Planetologie, Münster, Germany.

    This file is licensed under Creative Commons Attribution 2.5 License: https://creativecommons.org/licenses/by/2.5/ See the (Jessberger chapter in Grün, E., Gustafson, B.A.S., Dermott, S.F., Fechtig, H. (Eds.) Interplanetary Dust book for more details on this kind of dust particle.

    References

    • E. K. Jessberger, T. Stephan, D. Rost, P. Arndt, M. Maetz, F. J. Stadermann, D. E. Brownlee, J. P. Bradley, G. Kurat (2001). Properties of Interplanetary Dust: Information from Collected Samples, in Grün, E., Gustafson, B.A.S., Dermott, S.F., Fechtig, H. (Eds.) Interplanetary Dust, pp. 253–294, Springer-Verlag.
    Horsehead-Hubble.jpg
    Rising from a sea of dust and gas like a giant seahorse, the Horsehead nebula is one of the most photographed objects in the sky. NASA/ESA Hubble Space Telescope took a close-up look at this heavenly icon, revealing the cloud's intricate structure. The Horsehead, also known as Barnard 33, is a cold, dark cloud of gas and dust, silhouetted against the bright nebula, IC 434. The bright area at the top left edge is a young star still embedded in its nursery of gas and dust. But radiation from this hot star is eroding the stellar nursery. The top of the nebula also is being sculpted by radiation from a massive star located out of Hubble's field of view.